Månad: juli 2013

Chauffören stod vid det lilla bagagebandet på Kiruna flygplats med en handskriven lapp på vilken man med knapp nöd kunde uttyda namnet Söderdahl. David, van vid att folk tog fel på väderstrecken, gick fram till mannen och presenterade sig. Mannen med lappen som till dess sett lika livlös och oälskad ut som en avställd bil, sken upp och tog av sig den knallgula kepsen på vilken det stod Heikinranta Entreprenad med blå text. Under kepsen avslöjades ett par mycket vakna, registrerande ögon som omgärdades av skrattrynkor. ”Välkommen.” Betoningen på andra stavelsen. ”Dom saa att de’ skulle komma en söderifrån, så jag har väl tjorva’ till de’.”

Vokalfärgerna, betoningarna, konsonanterna – allt skvallrade om finskt inflytande. Samtidigt uppfattade David att det lät annorlunda än den genomsnittliga finskbrutna svenskan. Vokalerna Ö och U var liksom mer tillverkade, formade. Kanske för att likna rikssvenskan. Eller för att svenskan levt så länge både bredvid och inuti meänkieli, numera officiellt minoritetsspråk och språket som uppenbarligen var chaufförens modersmål. Han presenterade sig som Lars Persson ”- Lasse P, entreprenör ut i fingerspetsarna. Jag kan entreprenera va’ faan du vill. Är det där allt du har med dig?” Persson stirrade misstänksamt mot Davids lilla kabinväska. ”Nä då, det kommer en väska på bandet också.””Tänkte väl. Du verkar inte fullt lika knapsu som de andra i operagänget. Jag hoppas du har med dig vettiga kläder. Myggen (mükkän) är på väg, renarna går runt byn (pün) så bromsen (pråmmsän) är lika många som ni har mygg i Stockholm. Koira, hur gör flickorna i Stockholm?” Först nu upptäckte David att det bredvid Persson stod en ljusgul hund med sneda ögon och en buskig svans som böjde sig i en båge över ryggen. Vid Perssons fråga rullade hunden över på rygg och sprattlade med benen. Persson fyrade av ett bländvitt leende. David hade svårt att förhålla sig till scenen, men förstod att han förväntades åtminstone le i någon form av broderlig anda. David producerade något som lät rimligt likt ett manligt skrockande samförstånd. ”Hä hä. Nå. Ser du väskan?”
–
”Vi sätter väskorna bak.” De hade nått fram till bilen som visade sig vara en blå Volvo 142 med Sääski-operans röda logga på sidorna; en mygga som såg ut att sjunga – noter hade ritats i en pratbubbla ovanför myggans stickrör. Får snacka med Ignatius om det där. Persson tecknade åt David att sätta sig i baksätet. Hunden släpptes upp i passagerarsätet där det redan satt någon. En pojke. David gissade att han kunde vara tolv-tretton år. Mager med svart, axellångt hår och kisande ögon. Pojken hade en alldeles för stor grön skjorta på överkroppen och sådana där byxor som David associerade till sportfiske; blankgrå med många fickor på sidorna. ”De’ här är Erkki, mitt kusinbarn. Han pratar inte efter att hans farsa sköt sig med älgbössan. Det är några år sedan. Men det är en bra kille. Eller hur Erkki?”
Pojken reagerade inte. Hunden, som nu kravlat upp i hans knä buffade lätt med nosen på pojkens axel. Det fick pojken att börja klia hunden bakom öronen – det såg mekaniskt ut, men uppenbarligen tillräckligt kärleksfullt för hunden som gav ifrån sig ett mjukt pipande läte och rullade vällustigt ihop sig i knäet på pojken. ”Nu ska vi bränna väg. Det är fjorton mil till Heikinranta.”
–
”Jävvla gruvbilar.” David hade snabbt slumrat in av den sövande vyn. Tallar. Tallar. Myr. Tallar. Sjö. Myr. Han hade ingen aning om hur länge han sovit, men den häftiga inbromsningen hade gjort honom klarvaken.”De tror fanimig att de äger vägen. Det är de svaga vägkanterna. De lägger sig alltid en bit över mittlinjen. Ett jävvla tonnage. Och nu prospekterar de runt i hela kommunen. Det blir väl som med Kiruna. Man får flytta alla byar.” Persson påbörjade en lång föreläsning om det utländska gruvbolaget som nyligen varit nära konkurs men som räddats av finansiärerna i sista stund. De förmodade vinsterna hade uppenbarligen gått att använda som säkerhet. David dåsade åter till. Perssons uppenbarligen djupt kända berättelse om hur hans fädernejord skulle komma exploateras blev till ett sidotema i Davids drömvärld där han med powerpoint presenterade ett sponsorupplägg för gruvbolagets direktörer, medan den svarthårige pojken jojkade en ordlös och skrämmande melodi. ”…Kaunisvaara kommer aldrig att bli detsamma. Och snart är det Heikinrantas tur. Voi helvetti. Nu är vi i Junosuando. Inte långt kvar innan du får se dina knapsukompisar. Titta till vänster. Vi är duktiga på galenskapsprojekt. Skåda Sippi Belle.” Vid strandkanten låg en gisten hjulångare uppställd. Landskapet hade förändrats. Den slutna talldjungeln öppnades, luckrades upp med fler myrar, glimtar av älv och strandängar. Människornas existens kunde man bara ana. Längs vägen fanns väl hållna hus och tuktade trädgårdar sida vid sida med ödegårdar med igenspikade fönster. Här och där skyltar som signalerade försök att  krama ut det som gick av vildmarken; “Laxsafari vid bron”. “Moose Park”.
–
Byn Heikinranta utgjordes av ett tjugotal gårdar som byggts på en sluttning ner mot älven. Förutom några vita mangårdsbyggnader gick byn i traditionellt slamfärgsrött. På ängarna strax bortom byn gick kor och betade. David slogs av kontrasten mot de vyer han sett från vägen. Så fort de svängt av från huvudleden och svängde in på byvägen öppnades ett landskap som såg väl så bördigt och rikt ut som vilken mellansvensk lantbruksbygd som helst. Och vackert. Här var älven bred – vattnet och de många holmarna gjorde att David snarare associerade till skärgårdslandskap än till Lappland, som i hans föreställningsvärld var karg och ogästvänlig natur. Väl centrerad i vyn låg operahuset. Ett rödmålat ladliknande långhus med långsmala fönster inramade i vitt. Huset sköt till hälften ut över älven och var på älvsidan försett med kraftiga grå betongpålar som skapade virvlar i den starka strömmen. På båda sidor om ingången, på bysidan, stod två fyrkantiga tornliknande timmerbyggnader, som gav operahuset en fortliknande karaktär som förstärktes av att det på timmertornens tak vajade färgglada vimplar. Först när Volvon svängde in på gårdsplanen framför operahuset såg David hur stort det var. “Imponerade. Måste varit ett stort jobb.” Persson slog av tändningen och vände sig om i förarsätet med ett upprymt grin. “Såg du pålarna? Fattar du hur stabila de måste vara för att inte isen ska ta med sig hela skiten på våren? Ett verk signerat Heikinranta Entreprenad. Det är nu andra sommaren och inte en spricka.” Han gjorde tvåfingershonnör och kluckskrattade stolt. “Här har du välkomstkommittén.” Pojken Erkki hade redan hoppat ut ur bilen och sprang över gårdsplanen med hunden hoppande och svansviftande runt benen. Från andra hållet såg David Jan Ignatius komma gående, iförd T-tröja med Sääski-Operans logga på och jeansen nerstoppade i ett par grova stövlar. Bredvid gick en blond kvinna med ljusgrön sommarklänning under en svart midjekavaj. Men…vad fan..
“Tjena. David! Välkommen till Tornedalens pärla! Persson, var det där Erkki jag såg springa ut ur bilen? Du vet att jag inte gillar att han är med när du jobbar för mig…”
Persson tittade oförstående på Ignatius.
“Det är gott gry i den grabben – hur skulle han kunna vara ett problem?”
“Vi tar den diskussionen se’n. Gör inte om det, bara. Bär du ner Davids saker till lillstugan är du snäll.”
“Självklart, Direktör’n.”
Med en blinkning och en gest mot kepsskärmen gick Persson för att lasta ur bilen.
“Du känner ju Maria Trane, hon var ju hos dig förut – hon gör sin första säsong som marknadsansvarig hos oss. I morgon är det upp till bevis – det nya programmet kommer från tryckeriet.”
Maria Trane tittade ner i marken och sträckte fram en hand.
“Hej, David.”
“Hej Maria, det var ett tag sedan.” Det här kommer bli olidligt. Åtta veckor Maria Trane…jag borde ha kollat upp det…
“Ja…” Maria såg honom fortfarande inte i ögonen. Hon skäms. Maria Trane hade varit en av Davids anställda tills han tvingats avskeda henne på personliga grunder. Det huvudsakliga skälet hade varit att hon lyckats förbigå attestordningen och bränt hela marknadsföringsbudgeten redan före halvårsbokslutet. Det andra – taxiåkandet, hennes förkärlek för att bjuda kända artister på lite för flotta luncher (något som inte ingick i hennes uppdrag) samt ett pennalistiskt beteende mot sina medarbetare och en ständig vägran att följa instruktioner – var dock inte någon skälig grund för uppsägningen. David mindes dock hur Tranes fackliga ombud visat stor förståelse inför beslutet att avskeda henne och sagt: “Jag tror jag får undervisa min medlem om vilka skyldigheter en anställd har gentemot sin uppdragsgivare.” De hade slutligen kommit överens om att Trane skulle få gå med omedelbar verkan utan extra kostnad för arbetsgivaren mot att David skrev ett arbetsbetyg med rimligt goda vitsord som inte nämnde något om att det varit frågan om en uppsägning. Jag ger mig fan på att hon använt betyget då hon sökte det här jobbet.

“Och där har vi Persson igen! Nä, nu ska du få installera dig i lillstugan, så blir det lunch sedan. Sik och potatis! Vi tar en rundvandring i operahuset och en första genomgång av ditt uppdrag framåt eftermiddagen, OK?” Jan Ignatius dunkade David i ryggen och nickade samtidigt närmast militäriskt åt Persson som tecken på att han skulle visa David vägen till lillstugan. David var oförberedd på den ledarstil Ignatius visade prov på. Ignatius var verksam som cellist i en av Stockholmsorkestrarna – ett jobb som fordrade att man både kunde anpassa sig till ett kollektiv och underkasta sig ibland självsvåldiga  dirigenters vilja. Kanske var det därför flera orkestermusiker sommartid drev festivaler i sina sommarmiljöer – förutom möjligheten att bjuda in sina musikervänner till både jobb och umgänge fanns också möjligheten att för några sommarmånader byta status, bli chef. Eller så är det bara en jargong de har. Ignatus och Persson kanske känner varandra sedan barnsben. Jagat och fiskat tillsammans. Vuxit
upp tillsammans. Men David hade definitivt känt av ”ledaradrenalinet” – Ignatius hade utstrålat att han ville sätta Persson på plats. Persson å sin sida hade tydligt visat att han gav blanka fan i vad Ignatius än bestämde sig för att signalera.

–
Kvällen kom. Ännu vid elvasnåret, när David äntligen lyckats bryta upp från middagen som dukats upp på operahusets scen, sken solen. Middagskonversationen hade dominerats av kulturpolitik. Davids analys av läget på musikområdet hade eldat upp Jan Ignatius till den milda grad att han stjälpt i sig vinet och hällt i sig minst fyra glas Calvados till kaffet. Efter en livsfarlig manöver där Jan Ignatius vinglande ville visa en särskilt fiffig lösning i orkesterdiket, ledsagade David sin värd över gårdsplanen och in i mangårdsbyggnaden där Jan Ignatius och hans familj bodde. “Ett jävligt bra möte, David. Jävligt.bra. Och i rättan tid – från i morgon kommer jag inte ha så mycket tid över för dig – det konstnärliga teamet och ensemblen kommer. Och (hick) orkestern.”
“Redan?”
“Ja” Ignatius höll hårt i dörrkarmen för att inte ramla omkull. “Av (hick) logistiska skäl har de gjort grovrepetitionerna i Stockholm. Så sätter vi ihop det här på två veckor och sedan: premiär.”
“Men att orkestern kommer redan nu? Skulle det inte räcka med pianist den första veckan?”
Ignatius log ett berusat leende.
“Jo, normalt sett. Men det är ett nyskrivet verk vi sätter upp – det borde du veta allt om. Tonsättaren – han måste ju vara en av dina polare med förresten – har tillsammans med regissören kommit fram till att musikerna också ska agera. Typiskt jävla tonsättarkrångel om du frågar mig. Skriv en opera bara. Hur svårt kan det vara (hick).”
“Det kanske finns tungt vägande konstnärliga skäl för det…Jo då, jag känner Mårten. Verkar vara ett spännande tema för en opera. Det enda jag undrar över är titeln…Känns lite…biblisk, kanske…”
“En man vid namn Kain är inte någon drömtitel för en kämpande operachef i vildmarken. Till och med Laestadianerna har protesterat. Man hade ju kunnat tycka att lite biblisk anknytning kunnat piggat upp dem, men nej…Du förresten – vad har du för mobiloperatör? Det är bara Telia som funkar här i byn. Men jag har ett nätverk som du kan logga in på om du behöver internet. Men det är bara att hojta om du behöver låna telefon (hick). Jävla hicka. (hick).”
Tonsättaren Mårten Sandsjö var känd för sitt svårmod och sina långa verk med esoteriska motiv. En man vid namn Kain skulle bli hans operadebut. David var nyfiken, men också lite orolig – han hade många gånger upplevt hur debuterande tonsättare försökt pressa in så mycket musikaliskt material i operor att dramaturgin kollapsat, eller snarare självdött. Var lite positiv, David, kanske överraskar han med att ha en stark och levande relation till dramatisk text…

“Jag har inte Telia. Kommer behöva låna telefonen när jag ska ringa till barnen.”
“Flickvännen då? Aj fa-an!” Ignatius jabbade lite grabbigt mot David med resultatet att han tappade balansen och pannan i dörren.
“Agnes är utrustad med det psykologerna kallar för objektskonstans – hon behöver inte höra min röst varje dag för att veta att finns. Dessutom föredrar hon Skype, och internet har jag ju….”
“Jamen godnatt då!” Ignatius gned sig i pannan.
“Godnatt.”
Det nattliga ljuset hade en alldeles egen dager, en färgsättning David aldrig tidigare upplevt. Rallarrosornas lila färg blev djupare, kontrasterna fler och rikare. Och ljuden. En kontrapunkt med älvens sorl som fond. Ovanpå; enstaka hundskall. En fjärran älvbåt med aktersnurra. Sjöfågelrop ekande mot älven. Den ljumma brisen gjorde att det var mycket mindre mygg ute än David befarat. De åtta veckorna kändes plötsligt inte så långa, trots Tranes närvaro och vetskapen om de konstnärliga konflikthärdar som med all säkerhet skulle uppstå runt även denna uppsättning. Han, David, skulle ju inte behöva delta. Han skulle få sitta med sin text. Och om två veckor skulle han hämta pojkarna. Fiska. Bada. Och sedan Agnes. Det kunde vara värre, David, mycket värre…
Lillstugan var betydligt större än vad namnet lät påskina. I själva verket var lillstugan den gamla mangårdsbyggnaden som Ignatius anfäder – då de byggt nytt i slutet av 1800-talet – valt att flytta nedåt sluttningen närmare älvstranden. Enligt Lars Persson var detta ett typexempel på tornedalsk byggstil. Timrat och rödmålat. En trapp upp till en mindre veranda (“bron”) ledde in till huset. Till vänster innanför dörren fanns två sovrum – ett större och ett mindre. Till höger fanns husets hjärta: bastun och – med fönster ned mot älven – pörtet. Pörtet var de tornedalska husens kombinerade kök och samlingsrum, förklarade Persson. Här hade det skvallrats, förmedlats nyheter, bakats bröd, hållits bönemöten och kokats renmärg i generationer. Invid diskbänken stod en stor frysbox full med älg- och renkött. “Bara att ta” hade Lars sagt. “Skjutet och slaktat av Heikinranta Entreprenad”. I pörtet stod också en gammaldags bäddsoffa med sirliga sniderier målade i rött, grönt och svart. David bar in ett nattygsbord till pörtet från ett av sovrummen och bäddade i ordning soffan. Vyn över älven var storslagen och hade ingett David en så rofylld känsla att han valde bort sovrummens bekvämlighet till förmån för pörtet. Här kommer jag sova gott. Han bläddrade förstrött i en bok en stund men släckte snart lampan, vilket knappt gjorde någon skillnad för ljuset i rummet som badade i midnattssol. Utanför ett av fönstren vajade en stor björk. Grenarna hasade mjukt över fönstret.

Trött.
Ett ljud väckte honom. Vad är klockan? Han famlade efter sin Iphone och tände displayen. 04.13. Ute var det full morgonsol. Ljudet igen. Han tittade bort mot fönstret med björken. Mycket riktigt. Grenarna. Men varför lät det så mycket om dem? Det var som att något annat än vinden tryckte dem mot fönstret. Han gick upp ur soffan och fram till fönstret. På björkgrenen satt Erkki och stirrade uttryckslöst rakt mot David.

 

Vespan spann som vore den en samlad inkarnation av Pålitlighetens och De Goda Motorljudens gudar. Fordonets uppenbarelse av formfulländad förening mellan nytta och nöje stod i bjärt kontrast till vädersajternas precision. Det gråmulna sommarväder som Stockholm nu presenterade hade återigen överraskat de prenumeranter av nätväder som alltjämt fäste sina förhoppningar och semsterplaner på prognoserna. Agnes sicksackade sig fram mellan bilarna på väg 226 in mot stan och polishuset på Kungsholmen – den rutt som blivit hennes sedan hon beslutat hyra ut lägenheten på Söder och flytta ihop med David Westerdahl.

Det trista vädret passade obehagligt bra till tankarna som i Agnes huvud tvinnades till emotionella trafikstockningar av en dignitet som hade kunnat skapa avundsjuka hos vilken obstruerande trafiknämnd som helst. Av hennes körstil kunde en betraktare förledas att tro att hon var närmast självmordsbenägen. För den genomsnittlige pendlarbilisten som kom i närheten av henne, upplevdes den parkasklädda kvinnan på den svarta vespan (dekorerad med lite för många backspeglar) som en direkt trafikfara. Hennes sätt att gasa-bromsa-gira sig genom köerna fick de röda korkskruvslockar som formligen sprutade ut från hjälmens bakre del att verka som en retfullt rockande och dinglande hälsning till de fordon hon lämnade bakom sig.

Än skulle det dröja några veckor innan trafiken lugnade ned sig och köerna mattades av till förmån för osäkert filvinglande utsocknes. Trafiken var dock inget som Agnes fäste något särskilt avseende vid. För att vara polis hade hon en minst sagt styvmoderlig relation till de regler hennes myndighet var satt att bevaka. Detta förhållande hade vid ett par tillfällen skapat pinsamma möten med kollegorna från trafikpolisen. Men eftersom de tillfällena ändå varit få, och Agnes ansåg att hon körde bra och aldrig riskerade medtrafikanternas liv (oavsett vad de själva eventuellt ansåg om saken) fortsatte hon kryssa som hon brukade. Hon använde körtiden för att lösa problem. Den här morgonens problem, som nu varit på problemlösaragendan åtskilliga morgnar, var David Westerdahl.

Jävla David.

Sedan den dramatiska upplösningen på sviten av mord på och runt Musikaliska – händelser som trots sin ovanliga karaktär ändå var en del av Agnes arbete – hade de verkliga utmaningarna börjat. Efter Davids konvalescens hade de gjort en resa till Irland, landet Agnes till en del kunde kalla sitt hemland. Det som redan tidigare hade varit tydligt nog tycktes nu bli glasklart. I det trolska County Clare, på ön som tycktes ha fastnat i limbo mellan vår och höst, hade Agnes insett att hon inte kunde föreställa ett liv sig där inte David fanns vid hennes sida. Och David hade tydligt visat att hennes känslor var besvarade.

Jävla David.

De hade suttit och tittat varandra djupt i ögonen under en tidsrymd som kändes oändlig. Som ena jävla tonåringar. Tills den milt överseende pubvärdinnan på Keogh’s vänligt men bestämt upplyst de om att de faktiskt hade lagar som reglerade stängning. Tillbaka i Sverige hade det mycket snabbt känts som ett naturligt steg att flytta ihop. Riktigt hur och när tanken uppstått kunde inte Agnes komma ihåg. Bara att hon en dag lagt ut sin lägenhet på blocket och bokat en lätt lastbil på Q8 vid Huddingevägen.

Livet, del två.

Men snart hade Agnes börjat tvivla. Visserligen hade David gjort allt för att Agnes skulle känna sig välkommen i huset i Tullinge, huset som skapats för ett annat liv, hemmet som skapats av en annan kvinna. Visserligen var de båda oerhört lika på så många sätt. De skrattade år samma saker. Kunde fördjupa sig i de mest aparta detaljer och iakttagelser med samma nördiga frenesi. Hamna i ändlösa diskussioner om mänskliga beteenden. Och de tre bonusbarnen hade varit en gåva. Också en utmaning – självklart. Och dessutom: i takt med att Agnes och Davids relation fördjupats hade hon börjat omvärdera ett beslut hon tagit för länge sedan, nämligen att aldrig låta några Bullerbydrömmar om familj och barn förstöra hennes livsluft: arbetet som polis. En hård inre strid, vars utgång var fullständigt oviss, hade börjat inom henne. För varje sak som David gjorde rätt, svor hon för sig själv. För varje steg han tog som hon uppfattade som klokt och bra – som att avgå från VD-jobbet –blev hon både glad och förbannad. Förbannad för att hon obönhörligen drogs allt närmre honom. Ju närmre de kom varandra, desto mer kände hon sig hotad. För sig själv beskrev hon det som en egendomlig blandning av fullständig trygghet och en känsla av att vara utsatt för akut fara. Under de månader som gått sedan de flyttat ihop hade Agnes ändå hittat ett sätt att leva med sina motstridiga känslor. Hon hade intalat sig själv att det hela handlade om att hon helt enkelt hade varit ensam för länge. Ovan vid tvåsamheten, helt enkelt.

Men ”det uppkomna läget” – som Agnes kallade det i ett försök att se professionellt på saken – hade nu förvärrats. En kväll i maj, efter en alldeles särskilt god och mysig middag, hade David frågat om hon ville gifta sig med honom. Agnes hade, av skäl som hon nu försökte förstå, blivit iskall och – inte minst – livrädd.

Till och med då de talat om ”problemet” hade David lyckats med konststycket att på sitt lugna sätt få hennes inre att hamna i totalt uppror. ”En nära relation är det svåraste som finns, Agnes. Tro aldrig att jag vill få dig att avstå något i livet. Men att komma någon nära kan ju kännas som ett hot…som en invasion nästan…så har det känts för mig i alla fall. Tills nu. Det jag gillar hos dig är att du är den du är. Att du gör det du gör. Blir det barn så blir det. Jag är mer än gärna hemmaman. Dessutom skulle de bli grymt söta och bra barn. Antagligen med korkskruvslockar allihop. Det skulle till och med kunna vara en fiffig affärsidé det där med söta barn. Jag kan se det framför mig: jag sköter marktjänsten hemma, målar skitgulliga och väldigt säljbara akvareller av barnen och huset. Som Carl Larsson, fast modernare och otroligt mycket mer jämställd. Så skulle vi få något att dryga ut pappapengen med.”

Jävla David.

Den där lättheten med vilken han närmade sig denna hotande och allt överskuggande molnbank som man kallar familjeliv provocerade Agnes – varför kunde hon inte förklara för sig själv. Och hur skulle hon kunna lita på att han inte en dag bara skulle lämna henne åt sitt öde med fem snoriga ungar och en karriär som gått i stå? David hade ännu inte fått något svar på sitt frieri. Under några veckors tid hade Agnes istället vaknat på morgnarna med förvissningen om att det var just den dagen hon skulle göra slut. Flytta tillbaka till Söder. Ordningen återställd. Men hon hann sällan längre än till frukosten innan hon var tillbaka på ruta ett igen, och känslan av att höra ihop med David åter var på plats.

Tagga ner, Agnes…slappna av och låt det ske. 

När så David en kväll kommit hem och berättat om erbjudandet att jobba närmare hundratjugo mil ifrån Agnes under ett par månader, hade det återigen genererat en ström av motstridiga känslor. Å ena sidan behövde han komma igång med att jobba och hon kunde hon behöva tid att tänka i fred. Leva sitt gamla liv ett tag. Å andra sidan…

Jävla David…

När hon nu svängde upp på Bergsgatan hade inte särskilt mycket klarnat. Hon kunde bara konstatera fakta. Ett: Hon var inte i stånd att fatta några livsavgörande beslut. Två: David landade ungefär samtidigt i Kiruna för vidare transport till Tornedalen, där han skulle stanna i åtta veckor. Tre: Hon skulle göra sin första dag som ansvarig för en egen avdelning, eftersom hennes chef (i ett anfall av vad Agnes tolkade som opinionskänslighet) valt att befordra henne efter insatsen på Musikaliska.

Skärpning nu, Agnes…

Jag publicerar härmed en liten sommarföljetong. Den utgör en märklig blandning av deckare, kulturpolitisk thriller och vanlig hederlig dramaturgisk katastrof.

Denna text är del två i en serie texter om David Westerdahl. Den första texten ligger och ”jäser” hos människor som påstår sig kunna bokbranschen. Därför publicerar jag nu undan för undan skissen på en del två – antagligen inte särskilt smart, men ändå.

Det är kul att skriva, och då jag inte som Nesser har SVD att tillgå för min lilla sommarföljetong, får jag använda de medel som står till buds. Dessutom får ni en liten resumé av vad som hänt i den föregående texten i inledningen.

Alla eventuella överensstämmelser med verkliga händelser eller eventuella likheter med nu levande personer är förstås helt oavsiktliga.

 

Bakgrund

Världssopranen Joséphine Collart hittas bestialiskt mördad, upphängd i krokar från taket i stora salen på konserthuset Musikaliska i Stockholm. Detta blir starten för en serie mord, alla med anknytning till musik. – och alla iscensatta efter partituret till Gustav Mahlers Das Lied von der Erde. Den svensk-irländska kriminalpolisen Agnes Doyle kopplas in på fallen som öppnar en för henne tidigare okänd föreställningsvärld – fylld av egendomliga hierarkier och pyrande konflikter. Konvalescent efter att själv ha kidnappats och torterats av mördaren, beslutar sig konserthuschefen David Westerdahl för att hoppa av sitt chefsjobb. Strax före händelserna har han också genomgått en skilsmässa med lika återkommande som för honom överraskande konflikthärdar som följd. Samtidigt har utredningen runt morden fört honom och Agnes Doyle samman i en gemenskap som Westerdahl både lockas av och känner oro inför. Westerdahl är helt enkelt fysiskt och psykiskt slut. Han försöker nu hitta tillbaka till ett fungerande liv. Westerdahl har därför lovat sig själv att jobba mindre och istället umgås med barnen – kanske rentav renovera sitt sorgligt eftersatta hus. Han har också beslutat att ge relationen till Agnes en ärlig chans. Westerdahls (kanske alltför ambitiösa) försök att hitta det veckopressen brukar kalla för ”balansen”, hindrar honom dock inte från att möta nya, och våldsamma, utmaningar…

1. Älven

Över älven svirrade sagoaktiga dimstråk. En plötslig vindil kunde skapa snabbare rörelser i den gråvita väven som svävade metertjock ovanpå den svartbruna vattenytans sorlande rörelse nerströms. Just här, där älven gjorde en gir i riktning mot finska gränsen och den farliga gränsforsen, gavs också plats för ett tiotal holmar av olika storlek; holmar som i den midnattsoliga sommarnatten såg ut som om de svävade på moln. Förr hade holmarna använts till fårbete eller höproduktion. Nu var de flesta holmar övervuxna av sly – småbjörk, asp och snårbuskage. Pellisaari, en medelstor holme och del av ett av de äldsta skogshemmanen i byn, hade dock använts som avstjälpningsplats för skrot och skräp. 

Men också den ordningen hade sedan länge försvunnit och Pellisaari såg nu lika idylliskt förvuxen ut som de andra holmarna som svävade i sitt eget himmelskt böljande molnlandskap. I detta nattliga sceneri tycktes byn farligt nära att glida utför slänten och ner i älven – för att till slut uppslukas och försvinna i glömskan, tillsammans med minnet av de många livsöden som format platsen. Kvinnan låg på holmens baksida – den som vette mot det nu nedlagda färjeläget. Håret fortfarande vått. Halvslutna ögon. Sminkösens timslånga arbete utsmetat över kinderna. Hennes smaragdskimrande klänning skapade en vacker kontrast till dimman och den bakomliggande gröna holmen. Hon kände doften av skvattram som i hennes hjärna blandade sig med storspovens lockläte som ekade över älven. Silvertejpen hade lindats många varv över munnen och runt nacken. Hon undrade hur länge hon kunde fortsätta blöda så här. Om någon skulle hitta henne innan den vässade trästången som stack ut ur hennes mage slutligen tog livet av henne.

2. Juni

”Jag vill påstå att en av de viktigaste frågorna för kulturlivet, och i synnerhet musiklivet, är bristen på pengar. Om vi bara hade mer pengar skulle konstnärerna kunna uträtta storverk – för samhället och för medborgarna. Vi är inte bara grädden på moset. Vi är jästen i degen.”

Efter ett kollektivt fniss började applåderna. Från ett hörn i den välfyllda hörsalen på Musikmuséet hördes till och med ett försiktigt men fullt hörbart ”bravo”. Paneldeltagaren som just avslutat sitt inledande inlägg var en välkänd musikerprofil; Jan Ignatius, cellist och festivalarrangör på fritiden. Han satt nu nöjt tillbakalutad i sin karmstol och tittade med upphetsat blossande kinder ut över publiken med ett ansiktsuttryck som tycktes säga ”där satt den!”. Panelsamtalet var det avslutande evenemanget på en veckolång kammarmusikfestival måhända lite olyckligt döpt till ”In i kammaren!”.

David Westerdahl, som satt bredvid Jan Ignatius på podiet, kliade sig bekymrat i nacken.

Vad i helvete gör jag här?

Kanske hade det varit dottern Saga uttalande vid frukostbordet för några veckor sedan som fällt avgörandet. ”Farsan, skärp dig. Du måste ut ur huset. Skaffa ett jobb.”

David hade protesterat. ”Men jag har ju jobb. Konsultjobb. Och så komponerar jag. Vad menar du?”

”Men asså…du behöver jobb där du träffar folk. Nu sitter du bara typ hemma och nördar dig. Du håller på att bli knäpp helt enkelt.” Även Agnes hade tittat med stränga ögon på David, som för att understryka visdomen i dotterns ord. Förhörsblicken.

 

David hade mycket riktigt kunnat noterat vissa lätt oroväckande förändringar hos sig själv. I sitt tidigare jobb som VD kunde han räkna med permanent långa arbetsdagar borta från hemmet. Arbetsdagar som toppades med personalärenden på kvällar och helger. Nu, sedan avhoppet, hade han ingen personal att vare sig förhålla sig till eller handleda. Det nyuppkomna läget som han själv först tolkat till sin fördel – nämligen att han med mer tid över blivit en mer ”närvarande” och intresserad far – riskerade nu att slå över i mani. Det var en sorts överskottsenergi som också tog sig uttryck i diverse mer eller mindre komplexa byggprojekt (som aldrig riktigt slutfördes), minutiöst genomarbetade familjeutflykter till vagt kulturhistoriskt intressanta platser samt idoga försök att få barnen att intressera sig för trädgårdsarbete (något som David själv hade uppenbara svårigheter att hitta den rätta entusiasmen för). Så David hade bestämt sig för att tacka ja till inbjudan att sitta med i detta panelsamtal – mest som ett sorts utmanande av den tilltagande fobi för musikbranschen han utvecklat sedan de dramatiska och blodiga händelserna på Musikaliska tio månader tidigare. Pressen hade varit efter honom med en frenesi han aldrig tidigare upplevt. När han sedan avgick, dog pressens intresse ganska snart. Istället hade branschen själv visat honom ett allt större intresse, kanske till följd av den mediala exponering han utsatts för. Plötsligt ville man ha David Westerdahl med för att diskutera alla möjliga branschrelaterade frågor – alltifrån kvalitetsutvecklingen i de svenska symfoniorkestrarna via den övergripande jämställdhetsproblematiken i det svenska musiklivet till kostnaden för gästande stjärndirigenter.

 

Där han nu satt på en hård pinnstol på podiet i Musikmuséets hörsal kunde han ändå inte begripa varför han av alla paneldiskussioner tackat ja till att medverka i just denna. Floskler…och så den där jävla moderatorn…

Samtalsledaren var en av dessa personer vars egentliga funktion i kulturlivet alltid hade förblivit en gåta för David. Lotta Schöön hade en oklar bakgrund i några olika kulturpolitiska arbetsgrupper, positioner hon fått av lika oklara skäl genom sitt arbete som kassör i en numera avsomnad fri teatergrupp. Men hon var en av dessa personer som omfamnades av den kulturbyråkratiska nivån – tillräckligt mycket utanför ”systemet” för att kunna uppfattas som sanningsvittne och tillräckligt mycket innanför för att ha tillskansat sig det nya kulturpolitiska språket. Ett språk som hon i vanliga fall skickade upp i en till intet förpliktigande abstraktionsnivå. Kort sagt en person som retade gallfeber på David Westerdahl.

 

”Tack Jan!” Lotta drog undan sin kolsvarta lugg från de klarröda glasögonbågarna och nickade leende mot Jan Ignatius. ”Jag tycker du har en viktig poäng där, och jag utgår från att du kommer att vidareutveckla ditt resonemang på en aggregerad nivå längre fram i debatten. Men låt oss nu gå vidare i rundan – och jag vill påminna alla paneldeltagare än en gång, att ni har max fem minuter på er för ert första inlägg. Nu har turen kommit till Madeleine Grönlund, chef för Malmö Symfoniorkester, som de senaste åren haft en lång rad intressanta projekt. Så, Madeleine, vilken är musikfestivalernas betydelse för symfoniorkestrarna, eller kanske snarare tvärtom, vilken är symfoniorkestrarnas betydelse för musikfestivalerna?”

Madeleine Grönlund närmade sig sextio, men såg definitivt yngre ut. Hennes skarpskurna profil komplett med örnnäsa och markerade ögonbryn skapade hos iakttagaren en vag förnimmelse av att sett henne förut. Ryktet påstod att hon hade ett förflutet som skådespelerska, men det förblev ett obekräftat bakgrundsbrus till hennes för de flesta imponerande närvaro. Bra person att ha med i avtalsförhandlingar. Hon harklade sig, tog en klunk ur sitt vattenglas och fäste en skarp blick mot en punkt i salen.

”Ja, Lotta, vad ska jag säga. Vi i Malmö Symfoniorkester har i många år – och varje år – gjort enstaka nedslag i regionen, och då speciellt på de festivaler som är igång före midsommar. Sedan är det ju semester för musikerna. Förr fanns ju den så kallade nationella slingan som hanterades av Rikskonserter. Den möjliggjorde för oss att komma ut i landet med några års mellanrum. Jag är rädd att svaret på din fråga är att symfoniorkestrarnas betydelse för festivalerna är försvinnande liten i dag. Närmast obefintlig. Men här ansluter jag mig till Jans yttrande: om vi hade mer pengar skulle vi också kunna bli mer mobila och presentera intressanta program till överkomliga priser för många fler festivalbesökare.”

Lotta Schöön såg plötsligt mycket intresserad ut. Hon lutade sig häftigt framåt på stolen och välte så när ut brickan med Ramlösaflaskor.

”Skulle du, Madeleine, säga att staten har svikit festivalerna? Skulle vi kunna tala om en festivaldöd av samma slag som rock- och popfestivalerna upplever as we speak, för att tala med engelsmannen?”

Madeleine såg lätt besvarad ut och rättade till sin vinröda sammetskavaj.

”Nja, svikit och svikit. Men oavsett vem man talar med upplever vi nog en sorts festivaldöd, åtminstone vad symfoniorkestrarna anbelangar. En orkester på runt hundra musiker är inte alldeles lätt att kuska runt med, och framförallt är det dyrt. Vi är naturligtvis tacksamma för att vi fortfarande har ett kraftfullt statligt stöd…” En blick och en nick mot representanten från Statens Kulturråd, som satt bänkad på första raden. ”…men utgifterna ökar mer och snabbare än intäkterna, så jag kan faktiskt inte se hur vi skulle kunna bidra mer än vi faktiskt gör. Inte utan att tumma på kvaliteten. Och vi jobbar redan för mycket, skulle jag vilja påstå.”

Från publiken hördes ett instämmande mummel. Håll dig lugn nu, David. Inga sarkasmer. Och nämn för helvete inte något om arbetstidsuttaget. Titta bort så kanske hon inte hugger.

För sent. Lotta Schöön vände blicken pilsnabbt åt Davids håll. Satan.

”Vår tredje paneldeltagare, David Westerdahl, behöver knappast någon introduktion efter de traumatiska händelserna på Musikaliska i höstas. Förutom den roll han spelade i upplösningen av några av de mest spektakulära morden i svensk historia, har han också gjort sig känd för att ha synpunkter på just symfoniorkestrarnas kvalitetsarbete. David, har du några funderingar kring det som Jan och Madeleine just talat om?”

David riktigt kände hur sur han måste se ut. Moteld. Han tog överdrivet lång tid på sig med att svara. Plockade förstrött lite ludd från kavajärmen. Tog av sig glasögonen, höll dem mot ljuset och torkade dem en stund. Sluta plocka dryghetspoäng nu, David…du retar bara upp henne. Tystnaden som uppstod var på tok för lång. Men publiken verkade tolerera Davids märkliga beteende, antagligen osäker på om han fortfarande led av någon form av posttraumatiskt stresssyndrom. Till slut tycktes David vara nöjd med glasögonen, sköt tillbaka dem över näsryggen och tog till orda.

”Var ska jag börja, Lotta…” Lotta log osäkert. Håll hästarna, David…”Jo…Jan formulerade sig riktigt fyndigt nyss – det där om att konstnärerna är jästen i degen…” Vid det sista log David och tittade ut över publiken, som svarade med ett igenkännande fniss. Jan Ignatius nickade ivrigt från sin plats bredvid David. ”…och bakmetaforer är generellt mycket användbara då det gäller såväl finansieringen, musikerna, tonsättarna, festivalerna och orkestrarna.”

Lotta Schöön såg brydd ut. Jan Ignatius log osäkert medan Madeleine Grönlund skickade varnande ögonkast mot David.

”Låt mig utveckla mitt resonemang en smula.”

”Gärna.” Lotta Schöön tittade på sitt armbandsur. ”Du har tre minuter på dig.”

”OK. Jag ska fatta mig kort. Jag tror att det finns tillräckligt med deg i systemet. Alltså pengar. Jäst finns också. Sedan är det en fråga om hur pengarna används. Symfoniorkestern är en jättelik konstnärlig potential som i dag underutnyttjas. Genom gammaldags skråtänkande, oförmåga att bryta invanda repertoarmönster, obefintlig systematik i kvalitetsarbetet, generellt låg flexibilitet, okunskap om hur omvärlden uppfattar traditionen – med mera – utgör symfoniorkestern sitt eget största hot. Om Madeleine vill kan hon prioritera sina regionala festivaler. Det finns både råd och tid till det. Men hon vill inte.” I ögonvrån såg David hur Madeleine knyckte argt på nacken. ”Sedan finns det ett problem – måste jag understryka – med den statliga nivån. I dag är det festivalerna i Sverige som står för inflöde av utländska akter, men också det kanske mest spännande av det nyskrivna. Ett inflöde som är mycket viktigt för den konstnärliga dynamiken i landet. Men så länge staten väljer att betrakta festivaler primärt som en regional angelägenhet, med låga anslag som följd, och så länge symfoniorkestrarna prioriterar den hundrasextiofjärde svenska ominspelningen av Beetovens 5:a framför att aktivera sina resurser i de regioner de verkar i, är jag – precis som Madeleine – böjd att tro att det är en form av dödläge vi ser. För såväl festivaler som för symfoniorkestrar.” Fan David. Att du aldrig kan hålla käft. Gå hem. Den resterande diskussionen var inkarnationen av den perfekta kommunikativa kollapsen. Davids inlägg hade aktiverat de mest debattlystna i församlingen och debatten i sig skapade mängder av missförstånd som ytterligare underblåste den utsökt dåliga stämningen. Publiken delades snabbt i två läger – en för och en emot symfoniorkestrarna. David förhöll sig passivt resten av sittningen – svarade så fåordigt han kunde, och försökte tona ner den bredsida han levererat mot symfoniorkestern som institutionell organism. Till slut blev stämningen så hätsk att Madeleine Grönlund reste sig och stegade resolut ut ur hörsalen. I tystnaden som följde på utspelet tog Lotta Schöön mikrofonen och sa med darr på rösten: ”Nämen om vi skulle ta en liten kaffepaus nu, så ses vi om en halvtimme. Då är det Trio Kajak från Jämtlandsmusiken som underhåller. Det finns bullar.”

–

I kaffekön råkade David återigen hamna intill Jan Ignatius. Ignatius såg road ut. ”Hehe…Där drämde du till ordentligt David.”

”Nja, alltså jag tycker nog att jag bara höll mig till sanningen. De tycks alltid missa det där att jag tycker symfoniorkestrarna är gigantisk konstnärlig potential…”

”Det är den som tar hårdast, konstigt nog. Och om du staplar kritik direkt ovanpå det, blir det en jävligt svårtuggad Dagobertmacka. Lite för många sanningar på en gång.” Den stora svarta kaffetermosen gurglade oroväckande. Kaffet var på väg att ta slut.

”Fan också. Du, David. Häng med ner på Strandvägen så bjuder jag på en riktig fika. I have an offer you can’t refuse.”

–

På caféet vid Strandvägen badade besökarna i det skira juniljus som under en lika intensiv som kort period kunde få Nybroviken att framstå som en av de vackraste platserna i Sverige. Ackompanjerad av bisarrt ylande måsar som attackflög över uteserveringen hade Ignatius presenterat sitt förslag. Sedan några år drev han sin egen operafestival – Sääski-Opera – i en by belägen i Pajala kommun, Tornedalen. Han hade efter idogt arbete lyckats få kommunpolitikerna att skjuta till pengar för att bygga ett litet operahus vid älvstranden. Rött med vita knutar förstås, för att mildra lokalbefolkningens ilska mot upphävande av strandskyddet, och med en betagande vy över älven. Nu hade den finansiella tillväxten i verksamheten stannat av, trots fina recensioner och hurrarop i pressen. Kritiker menade att det ur publikhänseende var en smula problematiskt att placera en så urban företeelse som kammaropera mitt ute på den tornedalska myren. Staten vägrade skjuta till lika mycket som de regionala huvudmännen, något som fått lokalpolitikerna att surna till och frysa bidragsnivåerna. Ignatius hade fått loss lite extra pengar från en privat stiftelse för att göra en förstudie som på ett så trovärdigt och opartiskt sätt skulle visa på fördelarna med att göra en storsatsning på festivalen. Regionala mervärden, vinster för turistnäringen, Sverigebilden, ja, allt som kunde framhäva festivalens betydelse för Tornedalen, Sverige, Europa och världen skulle formuleras och framläggas för såväl Pajala Kommun som för Kulturdepartement och Kulturråd.

”Och nu kommer den bästa biten, förstår du, David. Du måste skriva skiten uppe hos oss. Du får en stuga vid älven, komplett med laptop, bredband och bastu så klart. Ta med barnen. Vi bjuder – skit i förmånsbeskattningen. Deras kostnader sätter vi upp som instrumenthyra.”

”Antar att din revisor skrev manuset till Jägarna 2. När vill du ha mig där då?”

”Du reser i nästa vecka. Tänkte du skulle kunna vara behjälplig med uppsättningen också. Ett extra öra behövs alltid.”

–

Det var måndagen efter midsommar. David checkade in sitt bagage på Kirunaflighten från Arlanda. I kön stod de vanliga lapplandsturisterna, iförda kaki- eller olivfärgade äventyrarkläder. Cowboyhattar av skinn tycktes vara ett populärt plagg bland de knivbehängda männen i kön. Det plötsliga uppdraget hade visat sig enkelt att förankra. Kanske var hela Davids omgivning så innerligt trött på att ha honom skräpande hemma att till och med en årslång resa till ett kloster i Tibet hade varit populärt. Till och med Agnes hade applåderat tanken. Med sin nya befattning som kriminalkommissarie med särskild tjänsteställning hade hon nu en egen avdelning att basa över under sommaren. ”Jag är ändå helt obrukbar…Och två månader i Norrbotten borde kunna få dig på banan igen. Hårt arbete. Mygg. Lagom många musiker och sångare. En och annan knäppgök. Bättre anpassning till dagligt liv kan du ju inte få. Jag kommer upp på vespan under mina två augustiveckor.” Exhustrun Katarina hade till slut även hon accepterat upplägget. ”Så länge du betalar för bensinen när jag skjutsar grabbarna till Arlanda inför dina veckor. Vad jag förstår ska inte den där polisbruden med heller, så det blir lugnt för pojkarna.”

Dottern Saga hade lett, men med emfas påpekat: ”fett TROLIGT att JAG hälsar på däruppe.”

I Tornedalen väntade midnattssol, en skrivuppgift som skulle innebära en rimlig utmaning och en plats som skulle kunna bidra till en gradvis återanpassning till den värld han lämnat för snart ett år sedan. David Westerdahl, du är på banan igen.