Molanders, som jag skrev ett inlägg om för en tid sedan, kommer att stanna vid sin första säsong.
Eh…Vad?
Solidariskt betalar man sin licens i hopp om en ljusning.
Liksom yrvaket inser man att det nu finns en svensk serie som berör (vid sidan av dokumentärer och nyheter). Tittarsiffrorna visar också på just en yrvaken kurva om jag förstått rätt – men imponerande för temat och sammanhanget.
Varför yrvaket?
Medborgarna har vant sig vid att läsningen av det publika intresset heter sport. Eller för den delen Melodifestivalen.
Och det är inte konstigt att de kulturintresserade och utövande medborgarna reagerar sent.
Det var en ren slump att jag, riden av mina egna fördomar om svenska tv-serier, just den första kvällen slog på TVn.
Ingen slump dock att jag blev sittande.
För vem trodde väl att SVT kunde träffa så rätt..?
Imponerande många har ändå följt Molanders .
Och Molanders lyckats panga in flera mål i den kulturpolitiska buren: tillgänglighet – tjong, spridning – tjong, levandegörande av kulturarv – tjong.
Kunde det inte vara fint att då ge tvivlarna chansen att få haka på?
Jag misstänker att serien internt betraktas som för ohipp i sin kongeniala skildring av ett Sverige som till del fortfarande befinner sig i Birger-Sjöberg-land.
Skildringen är viktig – inte för att vi vill vara sådana, utan för att spegeln säger något om oss. Vilket skapar samtal och ytterligare speglingar i den svenska Bullerbyneurosen.
Molanders har stävat på med en dramaturgi som ställer subtila frågor om Sverige och svenskarna utan utan att vare sig bli uddlös eller
banal.
Återigen är kulturlobbyn försvagad av sin spretighet…Vem spelar på den pipan, för att travestera Gullberg?