I lördags gick jag till Södra Teatern. Det gjorde jag alldeles rätt i skulle det visa sig. Där spelade nämligen Modern Fantazias – en 20-mannaorkester (och band) under ledning av Hans Ek. Brian Eno skulle hyllas. För detta ändamål hade Hans arrangerat ihop ett pärlband av för mig mer eller mindre bekanta låtar och stycken. Jag, som aldrig varit ett Eno-fan av stora mått, utan mest tjusats av hans samarbeten med bl.a. David Bowie och Talking Heads, blev under kvällen övertygad om att Eno är en stor tonsättare. Och jag är helt säker på att det beror helt på Hans Ek. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att alla komponister som inte riktigt når hela vägen borde ha en Hans Ek vid sin sida. Hans förmåga att lyssna fram sound och timbre (just så – sound från popvärlden och timbre från den klassiska), lyfter fram aspekter av musiken som annars skulle förblivit dolda i möljet från 80-talets musikmaskinpark. Plötsligt uppstår en oerhört läcker kontrapunkt. En kontrapunkt som inbegriper inte bara musikmaterialet i sig utan också de metafysiska aspekterna av stilblandningarna och rörelserna på scenen. Ljusblixtar av raffinerad instrumentation skjuter plötsligt genom ”Heroes” och gör låten än mer svidande längtansfull. Och vips tillåter sig Hans att ramla rakt ner i absolut subtila, modernistiska klanger som lyfter kontexten ytterligare flera snäpp. Och med en diabolisk dramaturgs sinne för tajming drar Hans och ensemblen ut på vägen fram till höjdpunkten, utan att förlora skärpa. En av musikerna jag talade med beskrev det hela så här: ”Att spela Hans grejer är ungefär som ha tantrasex.” Vad vet jag. Men bra och hoppingivande var det; för gud ska veta att vi behöver mer av den här typen av chosefritt snille som viker av från det spekulativa i genreblandningarna. Här får allt bli till…just det: Musik.
