Öppna dörrarna

I mitt förra inlägg skrev jag om tystnaden som vidhäftar musikområdet, och kanske i synnerhet det klassiska fältet. Jag uppehåller mig ännu en stund vid denna tystnad, men nu med en annan vinkel. Först en bild från min egen musikhögskoletid: Fredrik Österling är nitton år och går sin första termin på musikhögskolan. Att komma in på musikhögskolan efter ett antal års förberedande studier var en känsla som kanske påminde om Harry Potters känsla den dag han fick brevet från Hogwarts. Dörrarna öppnades till en närmast magisk värld med egna koder, föreställningar och hiearkier. Och lärarna representerade nyckeln till denna hemliga värld. Allt kretsade kring ens egen och andras begåvning, status mättes i vad man kunde musikaliskt. Eller så uppfattade jag och många med mig miljön. En stor anspänning utgjordes av den återkommande LEKTIONEN på instrumentet. De dagliga förberedelserna tog sikte på detta tillfälle och lärarens ord diskuterades och vägdes på guldvåg med kompisarna efteråt. På många sätt var det en period av delvis nödvändig underkastelse – man ödmjukade sig inför erfarenheten, fick dagligen höra att man först måste lära sig traditionen innan man kunde utveckla några egna tankar kring musiken. En dag, min första termin, börjar läraren tala om Jesus. Vi är som vanligt ensamma i rummet. Läraren fortsätter och berättar om sin församling. Hur fritt och härligt det är där. Jag får frågan om min egen relation till Jesus. Jag går från lektionen i lätt chocktillstånd. Det var i sig inget ovanligt med samtal som gled ifrån huvudfokus – instrumentet och spelet. Ofta finns anledning att prata om livet när man bygger en relation till musiken. Men detta kändes…obehagligt. Men min upplevelse har varit lätt att leva med, och har blivit till en partyhistoria när jag träffar gamla skolkompisar. Det finns dock andra berättelser. Norman Lebrecht har i dagarna rapporterat om ett uppmärksammat rättsfall  i England. Det handlar om sexuella övergrepp på en musikskola. Förövaren: en lärare. Ett av offren (det fanns uppenbarligen fler) begick självmord under processen – trycket mot henne blev för starkt. Han har nu dömts till sex års fängelse. I Sverige har vi sett liknande saker hända, dock kanske utan samma mediala uppmärksamhet. Det har förekommit ett par rättsfall som rör just lärare på musikutbildningar. Jag är inte ute efter att demonisera en yrkeskår. Jag tror mig dock veta en sak: strukturen och traditionerna i den klassiska världen, med ett ”mästare-lärling”-förhållande mellan lärare och elev, ställer stora krav på lyhördhet, självinsikt och kunskaper om var gränserna går. I dagarna har the Council of the European Association of Conservatories i Bryssel sammanställt en serie riktlinjer för just relationen lärare elev – avsedda att skydda elever och klargöra gränserna. Jag hoppas musikhögskolorna i Sverige kommit långt sedan min tid, för nu snart trettio år sedan. De historier jag hörde från kvinnliga medstudenter talade om helt andra saker än Jesusattacker. Häromåret presenterades chockerande statistik om sexuella övergrepp inom teaterfältet. Jag minns en diskussion som med anledning av detta fördes i en samling höga musikchefer. Man sa att detta med sexuella övergrepp inte var något man kunde känna igen från musikområdet. Jag protesterade då och skulle göra det närhelst man försöker vifta bort problemet. Trots att de flesta instrumentallärare gör det de är satta att göra – och det med en enorm och beundransvärd passion för MUSIKEN (inget annat) – finns det rötägg. Och dessa frodas tyvärr i sammanhang som är dåligt genomlysta och bygger delar av sin existens på oklara föreställningar om makt och underkastelse. Detta skapar problem inte bara inom den yrkesförberedande musikundervisningen utan förgrenar sig ut även i yrkeslivet.

http://www.artsjournal.com/slippeddisc/2013/03/the-odious-detail-of-michael-brewers-school-crimes-and-those-who-covered-for-him.html