Integritet på undantag?

Marie Louise Ekman, Dramatenchefen, gick häromsistens till skarp attack mot idén om såväl sammanslagningen av kulturhuset och Stadsteatern som mot tanken på att ”outsourcea” personal som av politiken definierats som icke tillhörande ”kärnverksamheten”. Firma Ernst&Young har städslats för att utröna huruvida denna politiska idé låter sig genomföras. Oavsett Marie Louise Ekmans position i frågan eller det eventuellt riktiga i sammanslagningen av Kulturhuset och Stadsteatern, tycker jag att hennes kritik och hennes utspel utgör en befriande anomali i svenskt kulturliv i dag. Och kanske, tyvärr, är utspelet endast möjligt inom teatern. Musikområdet präglas sedan länge av en tystnadens konsensus. Vilken chef skulle i dag välja att kritisera den förda kulturpolitiken eller dess konsekvenser? Kanske är det inte så konstigt. Tonen och debattklimatet har har på ett sätt hårdnat. På ett lite tyst och märkligt vis. Det finns en form av rädsla för att säga saker rent ut i musiksverige, en rädsla som påminner mig om dynamiken i ett klassrum fullt med tonåringar (såsom det i alla fall var på min tid) där allt riskerar att uppfattas som pinsamt eller korkat. Bättre då att vara tyst. Och de möjliga konsekvenserna av att ”ha en åsikt” verkar i dagsläget svåra att överblicka. Publiken ger sig sällan till känna. Frilansarna måste ofta hålla sig väl med alla för att behålla de professionella nätverken och möjligheterna till utkomst. De fast anställda är av förklarliga skäl också rädda om jobben – hoten runt flera orkestrar hopar sig. Chefer – många av vilka även de är rädda om jobben -vrider ut och in på sig för att utåt och uppåt bevisa nyttan med verksamheten. En nytta som dessvärre inte kan eller bör vara kärnan i argumentationen för konsten. En politik som inte särskilt ofta gör sig känslig för kvalitativa begrepp utan vill föra diskussionen där de har bestämt att den är relevant. Detta lägger så klart ribban för samtalet. Murarna tycks högre trots att de senaste årens kulturpolitik efterlyst mer inkluderande institutioner. Den konstnärliga processen riskerar att slukas av en strävan att uppfylla politiska dekret, något som dessvärre stänger kanalen för de mer kaotiska och kreativa samtalen. Jag vet att det finns politiker som brinner för kulturens och konstens oavhängighet. Det är kanske just därför man också ser så många försök att från politiskt håll ge sig in i ett mer kartritande förhållande till kulturen. Man vill väl. Man vill att alla ska få och alla ska få tycka. Ironiskt nog kan detta också leda till att musiken blir mindre vass. Teatern mindre angelägen. Konstnären mer intresserad av att forma sin konst efter stipendiekriterierna än något annat. Och i spåren efter de kartläsande cheferna följer en märklig, ny form av tystnad. Bra därför med röster som Ekmans som, för vad det nu är värt, ändå vågar ta fajter trots att samtalsklimatet i stort är räddhågset och avvaktande. Det är så ovanligt att man hajar till.  Så ovanligt också att man kan fundera om definitionen på ”fria kulturutövare” har blivit den man använder i engelska sammanhang: någon som står helt fri från offentlig finansiering…Men så långt ska vi väl hoppas att det inte går. Men integriteten tycks i dagens institutionella musikliv vara satt på undantag. Eller vilar den sig bara lite?