Trots ett par magsura recensioner (samt förstås tack vare DN:s beundrande) är jag sugen på att åka till Malmö för att höra och se uppsättningen av Trollflöjten. Särskilt kul att se ett par sångare som jag samarbetat med: Calle Ackerfeldt och Jonas Durán. Den förre bl.a. strålande som recensenten Zeke Bupp (med flera roller) i ”Näsflöjten” och den senare som den pressade bastuförsäljaren Janne i ”Sauna Subtil”.
Det Trollflöjtades nyligen på Stockholmsoperan. Nu i Malmö. Snart på Folkoperan. Verkets dragningskraft är uppenbarligen stor.Och ur ett kulturpolitiskt perspektiv kan man också se det som lyckat att man i hela landet kan ta del av klassiker som Trollflöjten. Men jag kan så klart inte låta bli att fundera, så tonsättare jag är. I flera – just kulturpolitiska – sammanhang har jag varit med om att initiera diskussioner kring….låt oss kalla det produktutveckling. En fråga som också lyfts bland annat av den amerikanska operaorganisationen Opera America. Man satsar skrämmande lite på ett metodiskt arbete för repertoarutveckling. För det mesta inte alls. Det gör att man inte sällan landar hårt då man emellanåt faktiskt nybeställer. Man har ingen metodik för hur man ska söka efter nya musikdramatiska talanger. Det medför risken att tonsättare debuterar antingen för tidigt eller för sent. Man har helt enkelt inte riktig koll på vad av det nya som skulle kunna bidra till att både utveckla operan som form och locka en publik. Man kan lite raljant fråga sig om operahusen av i dag skulle ens hinna märka förekomsten av en eventuell samtida Wolfgang Amadeus innan han gick och dog. Eller är det förändring på gång?
