Månad: mars 2013

I mitt förra inlägg skrev jag om tystnaden som vidhäftar musikområdet, och kanske i synnerhet det klassiska fältet. Jag uppehåller mig ännu en stund vid denna tystnad, men nu med en annan vinkel. Först en bild från min egen musikhögskoletid: Fredrik Österling är nitton år och går sin första termin på musikhögskolan. Att komma in på musikhögskolan efter ett antal års förberedande studier var en känsla som kanske påminde om Harry Potters känsla den dag han fick brevet från Hogwarts. Dörrarna öppnades till en närmast magisk värld med egna koder, föreställningar och hiearkier. Och lärarna representerade nyckeln till denna hemliga värld. Allt kretsade kring ens egen och andras begåvning, status mättes i vad man kunde musikaliskt. Eller så uppfattade jag och många med mig miljön. En stor anspänning utgjordes av den återkommande LEKTIONEN på instrumentet. De dagliga förberedelserna tog sikte på detta tillfälle och lärarens ord diskuterades och vägdes på guldvåg med kompisarna efteråt. På många sätt var det en period av delvis nödvändig underkastelse – man ödmjukade sig inför erfarenheten, fick dagligen höra att man först måste lära sig traditionen innan man kunde utveckla några egna tankar kring musiken. En dag, min första termin, börjar läraren tala om Jesus. Vi är som vanligt ensamma i rummet. Läraren fortsätter och berättar om sin församling. Hur fritt och härligt det är där. Jag får frågan om min egen relation till Jesus. Jag går från lektionen i lätt chocktillstånd. Det var i sig inget ovanligt med samtal som gled ifrån huvudfokus – instrumentet och spelet. Ofta finns anledning att prata om livet när man bygger en relation till musiken. Men detta kändes…obehagligt. Men min upplevelse har varit lätt att leva med, och har blivit till en partyhistoria när jag träffar gamla skolkompisar. Det finns dock andra berättelser. Norman Lebrecht har i dagarna rapporterat om ett uppmärksammat rättsfall  i England. Det handlar om sexuella övergrepp på en musikskola. Förövaren: en lärare. Ett av offren (det fanns uppenbarligen fler) begick självmord under processen – trycket mot henne blev för starkt. Han har nu dömts till sex års fängelse. I Sverige har vi sett liknande saker hända, dock kanske utan samma mediala uppmärksamhet. Det har förekommit ett par rättsfall som rör just lärare på musikutbildningar. Jag är inte ute efter att demonisera en yrkeskår. Jag tror mig dock veta en sak: strukturen och traditionerna i den klassiska världen, med ett ”mästare-lärling”-förhållande mellan lärare och elev, ställer stora krav på lyhördhet, självinsikt och kunskaper om var gränserna går. I dagarna har the Council of the European Association of Conservatories i Bryssel sammanställt en serie riktlinjer för just relationen lärare elev – avsedda att skydda elever och klargöra gränserna. Jag hoppas musikhögskolorna i Sverige kommit långt sedan min tid, för nu snart trettio år sedan. De historier jag hörde från kvinnliga medstudenter talade om helt andra saker än Jesusattacker. Häromåret presenterades chockerande statistik om sexuella övergrepp inom teaterfältet. Jag minns en diskussion som med anledning av detta fördes i en samling höga musikchefer. Man sa att detta med sexuella övergrepp inte var något man kunde känna igen från musikområdet. Jag protesterade då och skulle göra det närhelst man försöker vifta bort problemet. Trots att de flesta instrumentallärare gör det de är satta att göra – och det med en enorm och beundransvärd passion för MUSIKEN (inget annat) – finns det rötägg. Och dessa frodas tyvärr i sammanhang som är dåligt genomlysta och bygger delar av sin existens på oklara föreställningar om makt och underkastelse. Detta skapar problem inte bara inom den yrkesförberedande musikundervisningen utan förgrenar sig ut även i yrkeslivet.

http://www.artsjournal.com/slippeddisc/2013/03/the-odious-detail-of-michael-brewers-school-crimes-and-those-who-covered-for-him.html

Marie Louise Ekman, Dramatenchefen, gick häromsistens till skarp attack mot idén om såväl sammanslagningen av kulturhuset och Stadsteatern som mot tanken på att ”outsourcea” personal som av politiken definierats som icke tillhörande ”kärnverksamheten”. Firma Ernst&Young har städslats för att utröna huruvida denna politiska idé låter sig genomföras. Oavsett Marie Louise Ekmans position i frågan eller det eventuellt riktiga i sammanslagningen av Kulturhuset och Stadsteatern, tycker jag att hennes kritik och hennes utspel utgör en befriande anomali i svenskt kulturliv i dag. Och kanske, tyvärr, är utspelet endast möjligt inom teatern. Musikområdet präglas sedan länge av en tystnadens konsensus. Vilken chef skulle i dag välja att kritisera den förda kulturpolitiken eller dess konsekvenser? Kanske är det inte så konstigt. Tonen och debattklimatet har har på ett sätt hårdnat. På ett lite tyst och märkligt vis. Det finns en form av rädsla för att säga saker rent ut i musiksverige, en rädsla som påminner mig om dynamiken i ett klassrum fullt med tonåringar (såsom det i alla fall var på min tid) där allt riskerar att uppfattas som pinsamt eller korkat. Bättre då att vara tyst. Och de möjliga konsekvenserna av att ”ha en åsikt” verkar i dagsläget svåra att överblicka. Publiken ger sig sällan till känna. Frilansarna måste ofta hålla sig väl med alla för att behålla de professionella nätverken och möjligheterna till utkomst. De fast anställda är av förklarliga skäl också rädda om jobben – hoten runt flera orkestrar hopar sig. Chefer – många av vilka även de är rädda om jobben -vrider ut och in på sig för att utåt och uppåt bevisa nyttan med verksamheten. En nytta som dessvärre inte kan eller bör vara kärnan i argumentationen för konsten. En politik som inte särskilt ofta gör sig känslig för kvalitativa begrepp utan vill föra diskussionen där de har bestämt att den är relevant. Detta lägger så klart ribban för samtalet. Murarna tycks högre trots att de senaste årens kulturpolitik efterlyst mer inkluderande institutioner. Den konstnärliga processen riskerar att slukas av en strävan att uppfylla politiska dekret, något som dessvärre stänger kanalen för de mer kaotiska och kreativa samtalen. Jag vet att det finns politiker som brinner för kulturens och konstens oavhängighet. Det är kanske just därför man också ser så många försök att från politiskt håll ge sig in i ett mer kartritande förhållande till kulturen. Man vill väl. Man vill att alla ska få och alla ska få tycka. Ironiskt nog kan detta också leda till att musiken blir mindre vass. Teatern mindre angelägen. Konstnären mer intresserad av att forma sin konst efter stipendiekriterierna än något annat. Och i spåren efter de kartläsande cheferna följer en märklig, ny form av tystnad. Bra därför med röster som Ekmans som, för vad det nu är värt, ändå vågar ta fajter trots att samtalsklimatet i stort är räddhågset och avvaktande. Det är så ovanligt att man hajar till.  Så ovanligt också att man kan fundera om definitionen på ”fria kulturutövare” har blivit den man använder i engelska sammanhang: någon som står helt fri från offentlig finansiering…Men så långt ska vi väl hoppas att det inte går. Men integriteten tycks i dagens institutionella musikliv vara satt på undantag. Eller vilar den sig bara lite?

Trots ett par magsura recensioner (samt förstås tack vare DN:s beundrande) är jag sugen på att åka till Malmö för att höra och se uppsättningen av Trollflöjten. Särskilt kul att se ett par sångare som jag samarbetat med: Calle Ackerfeldt och Jonas Durán. Den förre bl.a. strålande som recensenten Zeke Bupp (med flera roller) i ”Näsflöjten” och den senare som den pressade bastuförsäljaren Janne i ”Sauna Subtil”.
Det Trollflöjtades nyligen på Stockholmsoperan. Nu i Malmö. Snart på Folkoperan. Verkets dragningskraft är uppenbarligen stor.Och ur ett kulturpolitiskt perspektiv kan man också se det som lyckat att man i hela landet kan ta del av klassiker som Trollflöjten. Men jag kan så klart inte låta bli att fundera, så tonsättare jag är. I flera – just kulturpolitiska – sammanhang har jag varit med om att initiera diskussioner kring….låt oss kalla det produktutveckling. En fråga som också lyfts bland annat av den amerikanska operaorganisationen Opera America. Man satsar skrämmande lite på ett metodiskt arbete för repertoarutveckling. För det mesta inte alls. Det gör att man inte sällan landar hårt då man emellanåt faktiskt nybeställer. Man har ingen metodik för hur man ska söka efter nya musikdramatiska talanger. Det medför risken att tonsättare debuterar antingen för tidigt eller för sent. Man har helt enkelt inte riktig koll på vad av det nya som skulle kunna bidra till att både utveckla operan som form och locka en publik. Man kan lite raljant fråga sig om operahusen av i dag skulle ens hinna märka förekomsten av en eventuell samtida Wolfgang Amadeus innan han gick och dog. Eller är det förändring på gång?

Apparently the link in the comment field has directed e-mails to my former employer, Länsmusiken i Stockholm. All those who have been commenting have thus been getting the message ”Fredrik does not work here anymore”. Which is true. Some observant people wouldn’t settle for that so they’ve written me on facebook. Now it’s all corrected, so feel free to comment and I assure you that the e-mails will reach me!

…is the name of the piece I just finished. It is written for an instrument (or rather, four!) that is seldom heard on the stages of today: the bass recorder. The four amazing players of the Woodpeckers quartet will do the premiere, 27 of march at Palladium in Malmö.

On wednesday, march 6, all of you who happen to be in England should go to Birmingham and the Birmingham Conservatory. The simple reason is that you then and there can listen to two of my favorite musicians: the incomparable Dan Laurin and his wife Anna Paradiso Laurin. On recorders and harpsichord they will perform a programme consisting of music by Frescobaldi, Bach, Roman, Fontana and….Österling. My piece is of course dedicated to the performers and is entitled ”Echo’s lament”.