Den dagen och den natten i Wien förändrade allt. Efter körkonserten och prisutdelningen i tävlingen som vår kör hade utsetts till segrare i, tog vi farväl av värdparet Azarov. Nikolaj avkrävde mig ett löfte om att hålla honom underrättad om mina framsteg med komponerandet och att skicka honom de partitur jag hade färdigställt. Han lovade å sin sida att ge uppriktig kritik: ”Because you will need someone to tell you the truth. It will take you at least ten years to see it clearly all by yourself, haha!” I bussen hem till Sverige satt jag och Lisa för oss själva, längst bak i bussen. Antagligen utstrålade vi det lugn och den riktning som vi båda kände växa inombords, för ingen störde oss på hela vägen hem. Inga kommentarer eller gliringar, inte ens från Bertil.
Tillbaka i den lilla staden, hängav vi oss fullständigt åt vår förälskelse. De få veckor som återstod till sommarlovet var vi ständigt med varandra; älskande, sovande, pratande, ätande, till och med övande tillsammans. Till moderns förtrytelse flyttade Lisa praktiskt taget in i min lilla studentlägenhet. På många sätt var det en ordinär förälskelse; himlastormande och genomgripande. Men små detaljer skilde ut vårt förhållande från andra jag dittills upplevt. Kanske inte så mycket genom det symbiotiska draget i vår relation, eller att vi också inspirerade varandra i arbetet med musiken. Det var hur vi lyssnade på varandra. Ett lyssnande som gjorde att vi snabbt och ordlöst lärde oss förstå varandras önskningar och humörskiftningar. Vi lyssnade på andetagen, på ljudet av våra rörelser. Vissa dagar kom vi på att vi inte hade sagt ett ord till varandra på hela dagen, och ändå hade det känts som om vi talat oupphörligt med varandra.
Den sommaren åkte vi runt i Lisas mammas gamla citroën till småstäder och spelade på gatorna. I en repertoar bestående av mestadels folklåtar, kompade jag Lisa på gitarr. Framemot den sena eftermiddagen satte vi oss på någon parkbänk och räknade ihop slantarna. Vanligtvis tjänade vi precis så att det räckte till mat och bensin. Friheten hade aldrig känts större. På kvällarna brukade Lisa stå inne i mitt lilla badrum och öva på violinen, medan jag satt vid mitt skrivbord och komponerade. Men ofta satt jag och lyssnade på Lisa då hon övade, och inte sällan satt hon bredvid mig vid skrivbordet och bara tittade på, eller kommenterade mitt tysta arbete. Det var vid ett av dessa tillfällen, då jag komponerade och Lisa satt bredvid, som det egentligen började. ”Adrian. Har du tänkt på det där vi talade om i Wien? Du vet, det musiska språket.” Jag tittade upp och såg in i hennes nu så välbekanta och så oerhört älskade gröna ögon. ”Jag har tänkt på det. Men mer som på ett skämt med allvarliga undertoner. Hur så?”
Lisa lutade sig bakåt i min gamla knarriga korgstol jag fått med mig från föräldrahemmet. ”Ja. Det började nästan som ett skämt. Men jag har tänkt vidare. Och det börjar klarna mer och mer. Det verkar stämma.” Hon tog en hårslinga i munnen och sög tankfullt på den. Jag vred runt stolen mot Lisa.”Fortsätt”.
”Jo. Jag har kommit fram till att det musiska språket finns på riktigt. Alltså också utanför det vi kallar för musik i allmän bemärkelse. Det är bara det att det lever ett undanträngt liv, det musiska språket har reducerats till något som äger rum under gränsen för det vi medvetet kan uppfatta. Jag har tänkt på det förut, men nu, med dig har det blivit tydligt. Vi kan lyssna på varandra. Förstå de fina små signaler vi sänder ut till varandra. Och allt relaterar till en puls. Klangen i din röst och tempot på ditt tal berättar för mig hur du mår. ”
”Mmm. Jag vet. Men så är det ju för alla. Eller hur?”
”Tycker du? Jaja. Men jag måste fortsätta. Det är inte bara ljuden. Det är rörelserna också. Allt bildar en kontrapunkt som talar om hur du mår och vad du vill. I början kunde du och jag bara uppfatta enkla saker. Som hunger, rastlöshet, kåthet, trötthet. Men nu kan vi redan höra och se mer sammansatta saker. Som att du både vill lyssna på mig och komponera. Och allt detta utan att du behöver uttala orden.” Jag skrattade till. ”Ja. Det är underbart. Men hur hänger det ihop med muser och amuser? Igner och Aquer? Det här känns ju mer som allmänna saker. Sån’t som alla empatiska varelser kan. Åtminstone efter en lång tid tillsammans.”
”Just det. Så är det. Men jag tror dessutom att man kan förfina det ännu mer.”
”Det skulle väl bli någon sorts telepati då.”
”På ett sätt. Men det här fordrar att männniskor träffas, ser och hör varann. Allra bäst blir det ju om man kan kombinera det talade språket med ett skarpt musiskt lyssnande och seende.”
”Men var kommer själva musiken in?”
”Musiken är en resonanslåda för alla de fina signaler vi sänder ut och tar emot. En makroförstoring av våra hemliga liv. Den kan också vara en utlösare, något som hjälper oss att koppla ihop vårt musiska medvetande med det talspråkliga medvetandet. Och vips förstår vi något vi inte förstått tidigare. Men den kan också vara en trigger av aggressivitet, lust och ledsnad. Ja, alla mänskliga känslor du vill. Men det är viktigt att musiken tillåts verka i sin fulla potential. Annars blir den bara som chipspåsen. Något man blir sugen på ibland men som i grunden lämnar en relativt oberörd. Och där har vi ju popmusiken. En säker bekräftelse utan artikulation av de riktigt komplexa musiska signalerna vi alla egentligen är känsliga för. En poplåt är en grovt förenklad representation av känslor som är oerhört raffinerade och sammansatta, som vi i sin rätta utformning skulle kunna lära oss något av. Men om man bara är uppfödd på hamburgare lär man sig aldrig utveckla nyfikenheten för smakernas komplexitet. Samma gäller för musiken. Därför kan man säga att popmusiken, liksom chipspåsen, hindrar människor i sin musiska utveckling och man utsätts för allt för ensidiga och stora doser. Men den konflikt mellan det receptiva och det ickereceptiva som det amusiska samhället uppvisar är en konlikt som vi föds med och bär inom oss allihop. Därför måste vi lära oss att förfina de musiska delarna av hjärnan för att kontrollera de krafter inom oss som vill begränsa oss. De krafter som vill begränsa vår kommunikativa förmåga, till förmån för aggression och våld, till exempel. Eller bara begränsa vår lust, till förmån för lydnad. Vi måste undersöka det musiska språkets potential och göra språket tydligare för alla. Först då kan man på sikt kontrollera begränsarnas makt. Kontroll för att kontrollera de kontrollerande dragen inom oss, så att säga.” Vid den sista meningen log hon stort.
Vi fortsatte till långt in på småtimmarna att diskutera de olika beståndsdelarna av det musiska språket. Jag hade många invändningar mot hennes resonemang. Mest för att popmusiken för mig tycktes så ofarlig. Långtråkig men ofarlig. Lisa underströk att hon inte menade att den i sig var farlig, utan att det var dominansen av ett ensidigt uttryckssätt som sakta höll på att kväva mänsklighetens musiska receptivitet. Hon målade upp bilden av en mänsklighet som från födseln och genom skoltiden långsamt berövades sitt musiska språk. Frustrationen som uppstår av att vara omedveten om potentialen i de -på ytan- kaotiska och musiska impulser som finns i de allra äldsta delarna av vår hjärna, skapar ofta aggressivitet och en vilja att betvinga både dessa impulser och receptiviteten. Därav den långa motsättningen mellan det musiska och det amusiska. Lisa hävdade att det mest utvecklat musiska skulle vara förmågan att kombinera båda sidor, det musiska språket och det talade, i en närmast utopisk form av balans; en balans som inte vilade på ett förtryck av den ena sidan. Aggressiviteten och de kommunikativa sammanbrotten skulle inte försvinna från jorden, men ett sådant ideal som grund skulle vara långt bättre än det nu gällande, som utgjordes av pragmatism och kortsynthet. Gnistor, jordisar, blötisar och luftisar var alla aspekter av samma utgångspunkt, men med olika förhållande till de begränsande faktorer som ett liv alltid ställer upp. De övriga människorna, de som blivit helt eller delvis amusifierade, gick fortfarande att rädda. Men det var bråttom. För i takt med att intresset för den högt specialiserade konstmusiken, i alla dess former – västerländsk som österländsk- dalade till förmån för nivelleringen av uttrycken och den musikaliska och kreativa begränsningen, bereddes också marken för ett amusiskt genomsyrande av hela mänskligheten. Vi skulle hitta nyckeln till dörrarna mellan de mänskliga språken, och Lisa tyckte sig ha hittat ett spår i vår kommunikation och ett bevis i mina musikaliska anfall. Vi var Igner med uppgift att förvalta och utveckla språket. Det musiska språket.
Under sommarmånaderna blev detta det allt överskuggande samtalsämnet. Och ju mer vi funderade och diskuterade, desto mer tyckte vi oss se bevis för sakernas tillstånd, inte bara hos oss själva utan även ute på gatorna. Vi gav oss ut för att se om vi kunde förutse, genom att lyssna på människors tonfall, vad de skulle företa sig. Och ofta hörde vi en enorm skillnad mellan tonfall och ordens betydelser, en hårresande diskrepans mellan text och undertext. Inget konstigt i sig; något de flesta människor lägger märke till ett oräkneligt antal gånger under livet. Men det intressanta var att vi efter hand började se mönster i skillnaderna. Mellan klang, rytmik och talade ord skapades en kontrapunkt som gav oss musikaliska bilder av människor. Allt mer tycktes människorna omkring oss utstråla en musik, som talade om vilken sinnesstämning de befann sig i, om de var stabila eller oroliga, arga eller glada. Oavsett kroppspråk kunde vi börja ana vad som skulle hända mellan två personer inbegripna i ett samtal, bara med ledning av deras klang, ljudfrekvens, tempo och rytm. Vi satte oss på caféer och restauranger och bussar. Ställde oss i postköer och satt på parkbänkar. Överallt vi gick försökte vi registrera hur människor kommunicerade med dessa dubbla språk, där kroppspråket fanns med som ett tredje, men trasigt reservspråk. Vi iakttog hur lätena, rytmerna och klangerna påverkade varandra. En hård attack i ett ord, om än vänligt menat, kunde få den andra människan att glida uppåt i register och styrka, undergivet sjunka under motpartens tonläge, eller öka tempo i en nervös acceleration – eller bara tystna. Permutationerna och möjligheterna var oändliga. Vi läste böcker om retorik, där den gamla kunskapen om överenstämmelser mellan det sagda och dess interpretation ytterligare förstärkte det vi hörde och såg. I den klassiska retoriken såg vi ett försök att nyttja det musiska språket, men bara till att övertyga och övertala, något som i grunden handlade om vilja till makt och därmed något i grunden amusiskt. Vi talade om musiken som en förfinad, ideal retorik, där metaforernas komplexitet var en källa till ett högre språk som inte kunde nås av begränsningar eller begränsare.
Vid terminsstarten talade jag och Lisa inte längre om hur den eller den av våra vänner och bekanta kunde tänkas må eller vad de hade gjort, utan om vad ”de spelade”, vilken musik de frammanade med sitt beteende. Detta mitt och Lisas första, och sista, hela läsår tillsammans, förflöt i ett extatiskt arbete med att kartlägga det musiska språkets olika funktioner och effekter. I den tröga stämning som rådde på den lilla musikhögskolan spann vi vidare på våra idéer i en iver som provocerades ytterligare av det uppenbart låga intresse för musikens möjligheter som musiklärarlinjen erbjöd. På festerna spelades gospel och i övningsrummen hölls ibland morgonandakter. Allt andades en rädsla för musikens implikationer; liv- inte kontroll, kommunikation -inte yta.Mot slutet av höstterminen syntes jag och Lisa allt mer sällan till på skolan. Vi övade och skrev, diskuterade och älskade. Bara tisdagstimmarna med Eeva-Siri och kören höll vi för heliga. Något hon bekymrat noterade. ”Ni måst’ fö’ faan taala med di andra lärarna. Ni komme’ att få undertjännt! Ni få’ int’ förlora er i några konsti’heter. Skolan behöve’ såna eleve’ som ni. Men närvaarande, saatan!”
Men vi var besatta. Av varandra och av tanken på det musiska språket. Men också av ett annat mål. Vi hade bestämt oss för att ta oss ifrån staden och den lilla skolan; jag ville fullfölja mina planer på att ta mig in i kompositionsklassen och Lisa, som insett att hennes mor nog skulle klara sig med ett årligt besök, ville tillbaka till Paris, där hon planerade att återuppta sin solistkarriär. Parallellt med Lisas övande och mitt färdigställande av arbetsprover, arbetade vi tillsammans på kartläggningen av det musiska språket. Vi sammanställde långa listor med observationer, som sedan fick ligga till grund för jämförelser med musikaliska föredrag. Hur överensstämde musikaliska klichéer med beteendemässiga? Fanns det en koppling dem emellan? Sakta började ett mönster veckla ut sig inför våra ögon och öron. Varje känsla eller uttryck hade en musikalisk motsvarighet. Ju enklare och mer oreflekterad känslan var, desto plattare var den musikaliska motsvarigheten. Men även i de enkla känslouttrycken fanns i den musiska motsvarigheten alltid den rumsliga och tidsliga dimension som gjorde den musiska varianten mycket mer verksam och effektiv som utlösare av reaktioner. Vi kunde se en skala som gick från ett enkelt språk, som var mer av ”konstaterande” natur, till ett mer sammansatt språk som var av artikulativ natur. Den rumsliga och tidsliga aspekten skilde sig också åt: de sammansatta, komplexa, språkuttrycken krävde i den musiska varianten -av nödvändighet- en längre tidsaxel och ofta fler kontrasterande rum för att kunna verka fullt ut, en följd av det metaforiska förhållande som det komplexa hade till det enkla, men också på de möjligheter som låg i att medvetet använda sig av tiden och rummet som självständiga aktörer vid sidan om och tillsammans med det klingande materialet. De rudimentära språk- och känslouttrycken å andra sidan, krävde en extremt kort tid för att andemeningen skulle gå fram, eftersom dessa byggde på en sorts omedelbar bekräftelse. Genom att först studera hur människor kommunicerar med tal, ljud och gester -en sorts sändare/mottagare relation- började vi alltså förstå på djupet varför vissa musikaliska föredrag verkade så olika på en publik. Jämförelsematerialet i listorna upptog alltifrån rapars och fjärtars olika möjliga musikaliska motsvarigheter, över utrop och bevekande tal till mer sammansatta bilder och poesi.
Detta vårt projekt började anta formen av svensk/musisk parlör. Men efter några intensiva månader insåg vi att om vi skulle få med alla de musikaliska varianterna och motsvarigheterna skulle vi behöva anställa en stab på ett hundratal forskare och musiker . Det musiska språket var nämligen mycket rikare på synonymer och nyanser än det talade språket. En sådan kartläggning skulle aldrig kunna ta slut, efter som nya musikaliska permutationer alltid skulle tillkomma. Dessutom fordrade de mer komplexa uttrycken att jag komponerade musikaliska strukturer på minst tiotalet partitursidor för vart och ett. Därför började vi istället, med ledning av det material vi hade, sätta ihop kedjor av fragment som hade besläktade innebörder i sitt isolerade skick. Vi försökte också kombinera materialet med en retorisk presentationsidé, en form som tillät såväl upprepningar som kontraster. Både Lisa och jag satt och komponerade ihop en- eller flerstämmiga sekvenser som vi sedan spelade upp tillsammans. Med våra två röster, Lisas violin och min gitarr kunde vi hantera en tillräckligt stor flerstämmighet.Tanken var att om man kombinerade dessa musikaliska synonymer, med sina olika vikter och varierande metaforisk halt, skulle man kunna hitta en tydligare representation av den mänskliga tanken. Utan förvåning konstaterade vi att beroende på tonhöjd, tempo intensitet och rytmik så färgades grundmaterialet olika; det intressanta var istället att det verkade som om varje ny sekvens hade sitt artspecifika tempo och frekvensområde som vi instinktivt kände igen då vi spelat oss fram till den. Och nu började märkliga saker inträffa. Ibland började vi skratta okontrollerat på samma ställe, ibland grät vi och ibland blev vi oförklarligt irriterade mitt under spelet. Men kulmen nåddes en sen kväll i januari. Hel julledigheten hade vi ägnat oss åt vårt projekt, och vi tyckte nu att vi började kunna identifiera sekvensernas beskaffenhet och behärska våra egna reaktioner på dem. Vi hade övat på en sekvens med särskilt varierande uttryck. Grundordet och utgångspunkten var ”längtan”, och alla de ljudkombinationer som vi associerat med begreppet. Då vi kände att vi hittat rätt tempo, rätt nyans och rätt transponering, svartnade det plötsligt för ögonen. Jag vaknade en halvtimme senare av att mitt huvud satte igång att spela den mest dissonanta musik jag hört; det kändes som ackompanjemanget till en parodisk bakfyllescen. Lisa låg fortfarande avsvimmad på golvet med notstället under sig. Violinen hade på ett mirakulöst sätt landat på sängen två meter bort. Min gitarr däremot hade jag tydligen slängt i väggen i någon form av spasm innan jag slocknat. Gitarrhalsen var av och hade landat i en blomk- ruka, kroppen låg nedanför, fortfarande kopplad till halsen med de nu slaka strängarna.
Jag lyckades ruska liv i Lisa, och efter att jag kokat oss varsin mugg starkt kaffe, började vi kunna prata om vad som hänt. ”Adrian. Förstår du vad vi har kommit på?” Lisa tittade uppfordrande på mig.
”Jag förstår bara att vi måste vara försiktiga med det här. Fan vet vad som händer om vi hittar en till sekvens med samma kraft.”
”Men det är enda sättet. Vi har hittat en kanal in i hjärnan som är helt ogrumlad av amusiskt slagg. Vi måste fortsätta leta, så att vi kan behärska uttrycket och förmedla det utan att vi själva eller pub- liken svimmar. Det handlar bara om att hitta rätt nivå, så blir det en artikulativ kraft utan like! Fattar du! Musiken kan förändra och påverka mer än vi anat!”
”Men vad är det för sorts förändring? Ligga utslagen på golvet är väl inte särkilt danande?”
”Nu är du dum Adrian. Vi måste gå vidare i metaforerna och skapa sekvenser som är rätt balanserade och innehåller fler bilder. Nu blev fokus för starkt på en enda känsla. Vi måste finkalibrera sekvenserna så att de kommunicerar en utgångspunkt som leder vidare.”
Den natten älskade vi som vi aldrig gjort tidigare. Det kändes som om vi låg inneslutna i musik, explosiv och friktionsladdad men samtidigt sagolikt ömsint; all beröring tycktes klinga. Små knappt hörbara ackord, slagverksutbrott, konsonanser och dissonanser, en dittills ohörd musik strömmade genom våra kroppar. De två följande månaderna lämnade vi knappt den lilla lägenheten, annat än för att handla mat och göra postärenden. Lisa besökte också sin mor en gång i veckan; tillsammans spelade de småstycken för violin och piano. Det var nästan det enda sätt de kommunicerade på vid den tiden, eftersom modern brukade säga att hon bara i musiken kunde känna sig hel och levande igen. Långsamt lärde vi oss att behärska effekterna av de sekvenser som vi döpt till”supersekvenser”. Efter flera svimningsattacker, häftiga aggressionsutbrott, korta men djupa chocktillstånd, fullständig eufori och skrämmande djupdykningar i det undermedvetna, började vi förstå de olika kombinationer som krävdes för att kontrollera effekten av sekvenserna. Med rätt sorts blandning, uppstod ett flim- mer av bilder i hjärnan, bilder som varierade i skärpedjup och ljus men lämnade efter sig en känsla av hopp och handlingskraft. En annan bieffekt var att man kände sig helt ointresserad av småsintheter. Men färgade man sekvensen annorlunda, eller utgick från en serie kontrasterande begrepp, så kunde resultatet bli mer oförutsägbart. Det svåra var att beräkna hur länge effekten satt i. Vi ville att man skulle genomsyras av musiken så länge efteråt att man hann tänka de nya tankar som skulle kunna leda till någon form av insikt. Vad dessa insikter skulle handla om hade vi självfallet inte bestämt eller gjort helt klart för oss. Kanske insikt om det musiska livets potential och om vägen bort från begränsningens och begränsarnas bojor?
Än så länge kunde vi inte få effekten på dessa klingande coctails att sitta i längre än fem minuter. Det var bara de rena supersekvenserna som hade den diskutabla egenskapen att kunna sitta kvar i timtal. Vi letade i musikhistorien för att se om det fanns överensstämmelser mellan de sekvenser och strukturer som vi skapat och den musik som skapats av de stora mästarna. I vårt letande gick vi helt på minnen och intuition; vi läste partitur till den musik som vi mindes hade skapat en reaktion hos oss då vi hört den. Bachs musik, som alltid haft en stark emotionell och intellektuell inverkan på både mig och Lisa, Beethovens violinsonater och stråkkvartetter, Haydns stråkkvartetter, Mozarts och Monteverdis operor, Schumanns Lieder, Ravels kammarmusik, Schönbergs Verklärte Nacht, Weberns kvartettsatser; allt detta och mycket mer plöjde vi igenom. Musik som vi älskade och nu lusläste för att finna spår av sekvensernas kraft. Kanske var det bara inbillning, men hos alla dessa tonsättare tyckte vi oss finna strukturella likheter med olika typer av supersekvenser, olika överlagringar av artikulerade betydelser. För oss blev det ett bevis på att vi kommit en gammal och hemlig kunskap på spåren. Mästarna hade vetat faran i att för öppet demonstrera sin makt över människornas sinnen. De hade heller inte strävat efter den utan sökt skapa ett sätt att kommunicera på -inte befalla.
Kanske fungerade sekvenserna bara på oss? Vi kanske led av gemensam sinnesstörning som gjorde oss båda lika mottagliga för dessa klanger? Snart skulle tiden vara mogen för att pröva våra idéer på en publik.
Men i april skedde två saker som satte tillfälligt stopp för våra experiment. Jag fick besked om att jag antagits till kompositionsklassen på den stora musikhögskolan i den stora staden. Lisa hade i sin tur fått ett erbjudande från en väninna och studiekamrat från Paristiden. Denna väninna, Danielle, hade startat en ensemble, kallad Drudenfuss, bestående av enbart kvinnor. Genom frikostiga anslag direkt från det franska kulturministeriet hade de nu både repetitionslokal, turnébidrag och möjligheter att anställa fler musiker på årsbasis. Deras repertoar bestod av enbart nutida konstmusik, och ambitionen låg i att framföra musiken med ett sceniskt uttryck som närmade sig andra konstformers, en blandning av konstmusik, dans och teater.
Vi stod nu å ena sidan inför förverkligandet av våra respektive drömmar, men å den andra så skulle detta också innebära en lång skilsmässa från varandra. Det projekt vi påbörjat tillsammans var en spegling av den intensitet och den närhet vi utvecklat till varandra; och att skiljas åt skulle innebära mycket smärta. Inte för att vi skulle bli svartsjuka. Vi hade överhuvudtaget inte definierat vårt förhållande på det sättet. Vi hade inte definierat det alls. Det fanns bara. Den enda definition som existerade var den som uppstod i det vi gjorde tillsammans. Och den skulle inte krossas av otrohet. Bara av brist på kommunikation. Eller så tänkte vi iallafall. Och då vi under dessa långa vårdagar gick igenom alternativen insåg vi att vi nog ändå fick anta de utmaningar som nu erbjöds oss. Vi började ställa in oss på brevskrivande och feriebesök. Min utbildning skulle ta fyra år. Hennes jobb skulle vara friare, med långa perioder av ledighet varvat med intensiva turnéperioder, så hon skulle kunna komma och besöka mig ett par gånger per termin, om bara pengarna räckte. För vi visste att det var vi. Något annat fanns inte.
Lisa och jag gjorde nu ett sista ryck på skolan. Lisa tentade av det som återtod av hennes pedagogiska examen, och jag gjorde detsamma med mina nu ganska många restämnen. Inte för att vi egentligen kände att vi behövde det; utan mest för att det gav oss en struktur, något att hålla oss i medan vi väntade på den oundvikliga skilsmässan. Lisa skulle åka till Paris redan i juli för att börja repetera, och jag hade bestämt mig för att fara till den nya staden och försöka inrätta mig där redan under sommaren. Medan vi rustade oss för separationen bestämde vi oss för att försöka fortsätta vårt arbete på distans. Jag skulle skicka kompositioner baserade på våra idéer till henne, som hon skulle försöka få ensemble Drudenfuss att spela. På så sätt kunde vi utveckla idéerna inför publik och kanske efter hand få mer klarhet i vad vi skulle använda dem till i framtiden.
Då separationsångesten en dag kändes outhärdlig, gick Lisa iväg ut på stan. När hon kom tillbaka hade hon med sig en bandspelare, mikrofon och en kasse full med tomkassetter. ”Vi ska spela in den här tiden tillsammans som är kvar, Adrian. Bandspelaren ska följa med oss överallt. När vi sover, äter frukost, älskar, duschar, spelar, pratar, går på toa. Allt ska med. Sedan gör vi kopior på allt. Så fort vi se’n känner oss ensamma och halva, så lyssnar vi bara på en kassett. Kanske blir det lättare av det, kanske blir det svårare. Men jag känner att jag måste.” Det kändes som en livlina. Att kunna ta med mig Lisas ljud. Jag kunde redan föreställa mig hur jag skulle vårda dessa kassetter som om de vore spädbarn. För vi hade vant oss vid en sådan närhet, i tanke, beröring och tal, att alla ljud blivit som omistliga kroppsdelar för oss. Ljudet då Lisa ställde ned sin tekopp på bordet. Hennes lätta fnysningar då hon var upprörd. Och alla de miljoner små ljud som var hennes, mina och våra gemensamma och utgjorde vårt eget levande partitur.
En kväll då avslutningen och avskedet från den lilla staden och den lilla musikhögskolan närmade sig, blev vi bjudna på middag hemma hos Eeva-Siri. Lisa och jag anlände på utsatt klockslag. Lisa bar som vanligt med sig bandspelaren i en liten ryggsäck. Hon plockade fram den redan i tamburen och kontrollerade om kassetten behövde bytas.
Eeva-Siri bodde ensam i en stor och ljus våning, sparsamt men smakfullt möblerad med vackra trämöbler från sekelskiftet. I salongen stod en gammal tramporgel med vilken Eeva-Siri studerade in nya verk. ”Den enda måtchoon ja’ behöve’. En flygel passar int’ riktigt in i min allmogesmaak. Dessutom har ja ju flygel i tjänsterumme’. Men slå er ned fö’ guds skull!” Ett slagbord hade dukats med en mängd vackra små keramikskålar, fulla med olika vegetariska smårätter. Innan vi slog oss ned överräckte jag en vinflaska till värdinnan, som genast plockade fram en korkskruv. ”Jaa, tack små vänne’. Ja’ uppskatta’ sjesten, men nu är de’ så att ja dricke’ bara thé. Och Skåne akvavit. Men på de’ här sätte’ får iallafall ni lite större vaalfrihet.” På bordet stod mycket riktigt en helbutelj Skåne bredvid en thékanna med en stickad huv. En bit bort på bordet, på respektfullt avstånd från dessa i värdinnans ögon mer ädla drycker, stod också en karaff med vatten.
”Nå. Låt höra om era plaaner. Ni förstår att jag är ledsen öve’ att mista er. Ja’ såg på een gång att de’ var någo’ särtjilt med er två. De’ är sällan man tjänne’ så mycke’ musik stråla ut från människor.” Medan vi åt och drack berättade vi för Eeva-Siri om de kommande förändringarna. Med vår lärarinnas frågor och kommentarer som stimulerande kontrapunkt steg stämningen snabbt till oanade nivåer. Eeva -Siri tittade forskande på Lisa då hon vände på kassettbandet, men sa inget om det. Efter att ha pratat ut om den förestående flytten gled samtalet snabbt in på skolan. Vid det här laget var både jag och Lisa så frispråkiga att vi nästan tävlade om att komma med den mest träffande och nedgörande kritiken av tillståndet på denna musikhögskola. ”Musiklärare? Bah! Det är mer en utbildning för församlingsassistenter. Klassarrangemang på ”Främling” och ”Fyra bugg och en Coca-cola! Va’ fan är det?” Lisa gick igång ordentligt, och jag sekunderade: ”…och då sa jag till metodikläraren, att den gruppdynamik som du har på dina lektioner, den kan man delta i lika bra medan man sover i sin säng!”. Under tiden blev Eeva-Siri tystare och tystare. Till slut harklade hon sig lätt, svepte sitt glas med Skåne, och tittade på oss. ”Joo. Ja’ ska int’ försvara de brister som vi alla vet finns på skolan. Många lärare är desillusionerade, och verkligheten har knäckt fler än en musisk människa. Men det är därför jag hade önskat att ni hade deltagi’ mer i undervisningen, och int’ valt att smita undan. För just den brinnande öve’tygelse som ni haar, sku’ ha haft en inverkan på era klasskamraater. Och kanske, kanske, hade nåågon mer av de blivande musiiklärarna kunna’ ha med sig bilden av en möjlighet…” Nu avbröt Lisa henne, med något vilt i blicken. ”Sa du ”musisk människa” förut? Vad menade du med det?” Eeva-Siri plirade listigt på oss båda och började deklamera:
”La receptivité est notre étoile du berger
l’expression est notre but
Contre ceux qui délangagisent et
désintentionnalisent la musique,
nous lançons notre malédiction.
Battons-nous pour la défense
du langage des Muses
avec des armes sonnantes.”
~
