Efter konserten på Chez Francis hade ensemblen fogats samman till en verklig enhet – inga tvivel på målet och meningen med vårt projekt hördes från någon längre. Ensemblen var helt oförberedd på reaktionerna hos publiken, trots mina och Lisas försök att i förväg försöka förklara våra tidigare upplevelser. Men också vi var förvånade. Även om vi tidigare stött på spridda starka reaktioner, så fanns det något på en gång individuellt och kollektivt över publikens gensvar. Efter konserten hade folk betett sig som på ett väckelsemöte, om än profant. Men till skillnad från väckelsemötet så fanns i hänryckningen något fokuserat, medvetet och samtidigt oförutsägbart vackert. Trots att det verkade som om vi nått samtliga i publiken, så hade alla vi talat med sin egen version och uttydning av vad som hänt. Det kollektiva bestod i att alla i någon bemärkelse gav uttryck för en vilja att göra något, skapa något eller bara berätta något. Lyssnandet tycktes ha frigjort en större kapacitet till förståelse och vilja till samtal. Konserterna på Chatelet bekräftade dessa upplevelser. De journalister som skrev i Parispressen dagarna efter vår andra konsert i operahusets foajé hittade nästan inte tillräckligt med lyriska epitet och hyllningsord. ”La nouvelle sonate!” utropade en rubrik, varunder skribenten utsåg Action Musagète till århundradets förnyare av konstmusiken; dessutom, menade han, fanns det ingen gräns för vilka positiva effekter en kontakt med denna musik kunde få – den förbrödring som han efter konserten sett prov på i publiken gav Action Musagètes musik en mystisk- etisk lyster, som recensenten hoppades skulle få en stor spridning i musikvärlden, ja, hela världen!
Själv befann jag mig i ett tillstånd av fullständig eufori, av orsaker som naturligtvis inte var helt och hållet smickrande för mig själv. Projektet, i all sin storslagenhet, hade fallit väl ut -något som både var bra för ensemblen och för den kommande Sverigeturnén. Men frågan var, om det kanske var ändå viktigare för mig med det per- sonliga erkännande som tonsättare jag genom dessa konserter fått i Parismiljön. Plötsligt ville alla träffa mig. Jag inbjöds att hålla föredrag på vartenda litet konservatorium i och runtom Paris, och jag var mer än beredd att anta varje utmaning och varje tillfälle till att exponera mig på den tidigare så slutna tonsättarparnassen.
Lisa åsåg min svälllande stolthet med milt överseende, men påpekade till slut med emfas, att det ännu återstod mycket arbete innan vi förfinat helheten till ett väl fungerande instrument för det vi ville uppnå. Hon bad mig skjuta på mina åtaganden till efter den nära förestående turnén, något jag bara motvilligt gick med på. Det kändes som om hon missunnade mig min stund i rampljuset, och vad den stunden skulle kunna ge inte bara mig, utan också projektet som helhet i förlängningen. Jag valde dock att svälja förtreten, och gjorde som hon ville. Ensemblen låste in sig ytterligare några dagar i källaren på Chez Francis för att repetera mer, men också för att analysera och smälta intrycken. Xhosa anförde vikten av att vi, som han uttryckte det, ”behöll våra huvuden nära jorden”. Därför, tyckte han, skulle vi före varje konsert göra gemensamma fysiska övningar för att öka vår egen närvaro och inte tappa fokus från musiken till förmån för våra egon. Som kommentar till detta detta yttrande gjorde Jacques några skeptiskt pruttande ljud med läpparna, men i övrigt var ensemblen med på detta. Lisa, som också var uppfylld av vad vi lyckats åstadkomma, höll flera flammande tal om det musiska språket och hotet från amuserna. Nu fanns det i ensemblen en helt annan mottaglighet än tidigare för dessa resonemang. Lisa lyckades elda dem alla till en kampanda utan like, en känsla av att vi alla tillhörde ett hemligt och heligt förbund som hade en enda uppgift: att frälsa världen från amuserna, från dem som varken vill lyssna eller kommunicera.
Dagen för ensemblens avresa närmade sig. Vi kände oss nu alla redo för det som väntade. Först konserterna som avsåg att vinna anhängare till saken. Därefter det första stora strategiska målet; mötet med de svenska kulturpolitikerna från norr till söder som samlats för att diskutera de kulturpolitiska målens exegetik. Vi hade faxat över recensionerna från Pariskonserterna till Sture L: son, som genast låtit trycka upp lappar med citat att klistra på de färdiga affischerna. ”Dätta sälljer, vettu!” sa han flåsande i luren, då jag talade med honom dagen före avresan. Allt var riggat för vårt triumftåg, och då vi alla mötte upp på Charles de Gaulle-flygplatsen var det idel kramar och hemlighetsfulla leenden. I ensemblen rådde en underbar stämning, och under hela resan växeldrog Oswalda med Xhosa i uppgiften att underhålla oss andra med vansinniga historier från New York respektive Kapstaden.Då planet tog mark på Arlanda sneglade jag i ögonvrån på Lisa. Hon såg spänd och orolig ut, men då jag tog sats för att fråga hur det var fatt vände hon sig mot mig med ett stort leende. ”Ingen fara, Adrian. Det går över.”
Från Arlanda tog vi ett inrikes plan mot slutdestinationen. Där möttes vi av Sture L:son som iförd sitt allra mest bländvita kulturförsäljarleende kom emot oss med öppna famnen. Sture lyckades först att få Oswalda att rygga tilbaka och mörkna åtskilligt i synen genom att trycka en blöt puss rakt i ögat på henne. Lisa, som såg att Sture var på väg att ge henne samma behandling, satte upp sin ena hand som stopptecken och höll den andra som tecken på att här var det handskakning som gällde. Då Sture fick syn på Xhosa, utropade han ”Givv mi fajv, mään” och steppade planlöst runt den förvånade kalimbaspelaren. Till slut satte Xhosa en hand på Stures huvud, blundade, tryckte till, och uttalade en harang full med klickljud. Det fick Sture att fullständigt tappa fattningen. Handfallen stod han och blinkade tomt mot Xhosa. Efter detta kunde både jag, Jacques och Zoltan hälsa på karln utan risk för några särskilda ritualer.
Så småningom satt vi i en buss (försedd med länsmusiken logga) på väg in till hotellet. Efter en stunds tystnad, hade Sture hämtat sig så pass att han började pladdra igen. Tydligen hade den första konserten som skulle gå av stapeln på ett näraliggande slott dagen därpå, drabbats av diverse oförutsedda händelser. Bland annat hade tydligen arrangören inte fått de affischer som Sture skickat för ”säkört fyra väckör sänn”; dessutom hade annonserna som införts i lokalpressen råkat visa fel datum för konserten. Men Sture hoppades att vi inte skulle bli alltför besvikna över om det inte kom så mycket folk första konserten. ”Dässutôm äre ju änndå alltid svårt att säjja när det gäller kônstmusik. En vet allri om fôlk kômmer. Ja ska ta lokålradion iddà så kanskö dä går å trumma ihopa littö fôlk till imôrrôn. ” Då han släppte av oss på hotellet, stack han en rulle affischer i handen på Lisa och sa ”sätt upp dässa på hotällät. En vet allri. Ja hämtar er klocka fyra imôrrn.” Lätt molokna över dessa besked, och med känslan av att inte vara särskilt högt prioriterade på länsmusikens dagordning, checkade vi in på hotellet som osade mellansvensk efterkrigsinredning och tristess. I foajén hängde affischer med bilder på dansband iklädda glansiga skjortor och likadana leenden som Sture L:sons. Utanför hotellet låg gatorna tomma. Receptionisten vek undan med blicken då Xhosa talade med henne. ”Home, sweet home” suckade Lisa, som om hon uppfattat min besvikelse över att Sverige fortfarande var Sverige. Action Musagètes triumftåg genom Svea rike kunde börja…
Vid frukosten kunde vi i lokaltidningen se en bild på ensemblen, med texten: ”AUKTION PÅ SLOTTET kl 19.00”. Trots att rubriken inte berättade om en konsert, och trots att de inte ens fått ensemblenamnet rätt, så hade ju i allafall klockslaget prickats in. Sture hämtade oss i länsmusikbussen, och medan vi stuvade in instrumenten i bagageutrymmet, beklagade han sig över lokalpressens oförmåga att läsa innantill. ”Män, man vet allri. Auktioner drar hälvättes myckö fôlk i trakta, så ni kanske får än sketstor publik!”
Han hade rätt. Halv sju var spegelsalen på slottet fylld till bredden. Vid ingången stod Sture och sålde biljetter som aldrig förr. Till och med där vi stod och kikade ut bakom ett rött sammetsdraperi kunde man höra hans röst skära genom sorlet. ”Jajjamännsann. Hunnrafämti spänn för unnerhållnings(host) aktion…sôm hettat!” Ett sus gick genom församlingen då Xhosa till slut steg fram för att påbörja ”sinnesvärmningen”. Han började tala på engelska på sitt vanliga lågmälda sätt. ”Högre!” skrek någon, tätt åtföljd av ett vilt hyssjande från ett gäng damer på första stolsraden. Och på något vis lyckades Xhosa med konststycket att få med sig en tvåhundrahövdad auktionspublik i uppvärmningen. När sedan hela ensemblen började spela infann sig samma höga grad av koncentration som i Paris. Tystnaden efteråt var om möjligt ännu längre och på något sätt större än den som inträtt efter konserterna på Châtelet och Chez Francis. Formen för publikreaktionerna var dock helt annorlunda. Först en kom en försiktig liten applåd, som långsamt tilltog i styrka. Sedan ett sorl som åtföljdes av stolskrap och fotstamp, och innan vi visste ordet av hade en kö bildats framför oss. Publiken började defilera framför oss; den förste jag mötte var en man i sextiårsåldern med keps och en rejäl pris snus hängande ur munnen. Han fattade mina händer, tittade mig djupt i ögonen och sa med darrrande röst: ”Ja, jävvlar…” Sedan gick han sin väg. På ungefär samma sätt pågick det därefter i den dryga timmas tid det tog för resten av publiken att tacka, ta i hand och ge sin personliga kommentar, på ungefär samma vis som så ofta sker på kyrkbacken efter ett bröllop.
Sture var utom sig av upprymdhet. ”Fatta hur jävvla bra ni ä! Dätta blir succé, dätta!” De följande nitton konserterna gick enligt ungefär samma schema. De flesta var dåligt annonserade, men på något underligt sätt dök det upp publik. Efter ett antal konserter började vi också känna igen enstaka ansikten från tidigare konserter. Lokalpressen dök upp och gjorde reportage om den märkliga ”gruppen” som gjorde övningar med publiken och fick förhärdade grishandlarhjärtan att smälta. Alla spelade på sitt yttersta, och Lisa utvecklades till att bli konserternas naturliga mittpunkt och energicentrum.
Det kändes som om vi äntligen behärskade uttrycksmedlen och hade satt bollen i rullning. Min egen tveksamhet var nu borta. Mina mondäna drömmar om föreläsningsserier på Paris institutioner kändes nu bara som en pinsamhet, en pojkdröm att bortse ifrån. Det här var det verkliga livet. Det musiska språket i sin fulla kraft. Resten av ensemblen delade min glädje. Till och med den tillknäppte Zoltan kostade på sig att sjunga ungerska folkvisor för oss i bussen mellan konsertställena och kramade spontant om Oswalda efter en särkilt lyckad konsert. Den enda som inte följde med i lyckoruset var Lisa. Hon blev tvärtom mer och mer sluten, alltmer tystlåten. Då jag försökte prata med henne kom svaren först efter en lång stunds lirkande. Jag förstod att det var konserten för kultturpolitikerna som oroade henne. För henne var den själva målet; det som skulle avgöra projektets framtid. Vilka skulle inte konsekvenserna bli om vi lyckades påverka dessa makthavare till att på riktigt och med fullt allvar själva kämpa för det musiska förhållningssättet, lyssnandet och kommunikationen?
Så kom då till slut dagen för den sista konserten. Det var en särskilt snömoddig dag i mars som vi anlände till Stadshotellet i Skövde, där konferensen skulle äga rum. Från vårt rum kunde vi skymta tågstationen, beige och ganska lik andra tågstationer. Gatorna utanför var ungefär lika tomma som på de andra orterna vi besökt under vår turné. Lisas tystlåtenhet hade nu förbytts i en irritabel rastlöshet. Eftersom vi alla var införstådda med att det var nu det gällde, hade vi dagarna närmast före lagt in extra repetitioner förutom konserterna. Programmet vi skulle spela för kulturpolitikerna var inte så olikt det vi spelat tidigare under turnén, men innehöll ändå en hel del nytt material. Det nya var sådant jag bedömde som särskilt aggressivt och verksamt just på människor som förlorat kontakten med det musiska. Sekvensernas inledning var dessutom koncipierade så att de skulle slå ut försvarsmekanismerna hos amuserna genom att bekräfta på det behov av distans som de behöver för att kunna koppla av och ta emot någon som helst information. Det betydde att vi skulle inleda med helt ofarligt och lätt igenkännbart material, av närmast fadd natur, så att de öppnade sina sinnen tillräckligt för att vi skulle kunna slå in en kil av musiskt medvetande. Sådan var planen. Vi hade sett hur väl vårt första program fungerat. Men vi föreställde oss nu att vi hade att göra med särkilt förhärdade människor, och detta gjorde framförallt Lisa skräcksla- gen. För vi hade ju inte tidigare försökt rikta publikens upplevelser. Tvärtom hade det individuella i reaktionsmönstrena varit en stor glädje och en del av det vi önskat. En tankens och upplevelsens mångfald. Men nu handlade det om att använda materialet i retorisk bemärkelse; att övertala och övertyga på det mest intrikat subtila vis vi kunnat föreställa oss. De kulturpolitiker vi skulle spela för befann sig på alla nivåer; riks-, regional- och kommunal. Även ledamöterna i riksdagens kulturutskott skulle närvara – Sture L:son påstod att självaste kulturministern skulle hålla inledningsanförandet. Och nu, efter turnén som i hela ensemblens ögon tycktes ha lett i bevis de teorier jag och Lisa utarbetat kring det musiska språket, så hade denna sista konsert blivit ett extremt viktigt prov för hela ensemblen. Om vi lyckades, kändes det som om vi skulle kunna gå hur långt som helst med projektet och dess idé. Kanske skulle verkligen fler ensembler som vår kunna bildas, som Lisa drömde om. Kanske att vi faktiskt skulle kunna utgöra en verklig skillnad. Åstadkomma en förändring. . Även den ständigt skeptiske Jacques tycktes uppfylld av det förestående mästarprovet. Timmarna före konserten satt han och övade frenetiskt inne på sitt rum, ett tydligt tecken på att han berörts på djupet av vår stora uppgift. I normala fall plockade han inte upp instrumentet förrän det var dags att gå in på scenen.
En timme före konserten samlades vi i det lilla rum vi tilldelats som loge. Idag behövde vi inga övningar för att hitta ödmjukheten och fokus. Alla var närvarande, i mer än en bemärkelse. Vi satt därför i tystnad och betraktade varandra och lyssnade på de ljud som omgav oss. Utanför öppnades banketten och vi kunde höra brottstycken av kulturministerns öppningsanförande. ”Vad roligt att se så många kulturbärare här idag!” Jätteapplåd från auditoriet. ”Jag ska hålla mig mycket kort. Vi är alla hungriga och sugna på att umgås – vi har dessutom en konsert på programmet som ska gå av stapeln före middagen.” Hörbara suckar från de församlade. ” Men alltnog: kultur är viktigt. Kultur är som luft och vatten. Utan kultur stannar Sverige!” Artiga applåder. ”Låt denna konferens bli en kul tur; det är er tur att ha kul!” Ytterligare applåder. Ansträngda skratt. ”I ert dagliga arbete träffar ni och jag konstnärer, artister och institutionsföreträdare. Alla vill de ha mer pengar. Mer och mer. Och lite till.” Igenkännande fniss.” Även om dessa möten tenderar att bli förutsägbara och tjatiga så är behoven också mycket stora, det måste vi medge. Men vi hamnar i kläm, inte sant? Vi som är satta att handlägga de kulturella medlen har ju bara smulor att fördela! Detta gäller er på kommunerna likaväl som mig, som sitter i regeringen! Finansdepartementet är mycket oförstående inför mina äskanden, som bygger på min analys av läget bland de fria konstnärerna och institutionerna. Detta trots att de totala anslagen för kulturen är att betrakta som felräkningspengar för finansdepartementet!” Mummel i publiken.” Vi kan konstatera att det i framtiden kommer att bli ett ännu kärvare ekonomiskt läge för kulturen och dess utövare- men också för oss, kulturens fanbärare. Därför har vi samlats här; för att tänka fritt och kreativt kring våra visioner, oavsett på vilken nivå vi befinner oss. Kan vi få pengarna att räcka längre, även om de krymper? Hur argumenterar vi för kulturen och för oss själva inför våra politikerkolleger? Tanken är att vi i första hand ska inspirera varandra, dela med oss av våra idéer och erfarenheter. I morgon kväll är det meningen att grupperna ska lämna sina rapporter till mina departementsmedarbetare. Detta ska sedan utgöra underlag för en rapport som jag hoppas ska bidra till att höja respekten för vårt viktiga arbete!” Stora applåder.”Nu är det snart mat. Låt er väl smaka. Men först ska vi få höra lite sång och musik, framförd av en ung mångkulturell grupp som haft stora framgångar internationellt. Låt mig presentera…(kulturministern bläddrade i sina papper) gruppen…Action Musagète!” Spridda applåder.
Medan vi steg in på den tillfälliga scen som byggts upp i hotellets matsal, tog samtalen vid långborden fart. Ingen tog notis om Xhosas försök att äska tystnad. Xhosa vände sig efter ett par minuter om mot oss och gestikulerade ivrigt till tecken på att vi skulle börja spela. Vi satte igång. Och redan under de första takterna tystnade salen. Vi log mot varandra. Det fungerade. Alla spelade på sin yttersta förmåga; aldrig hade de sensuella partierna varit mer fulla av musisk beröring, aldrig hade musikens smärtpunkter skapat ljuvare revor i vardagsmönstren. Alla i ensemblen skickade ut sin musik direkt till lyssnarna, växlingarna mellan det kollektiva och det individuella musikaliska fokuset hade aldrig varit smidigare eller skönare. Flankerad av Jacques och Oswalda, stod Lisa som ett magiskt vackert centrum och spelade med en närvaro som inte ens jag hade känt tidigare. Ensemblen blev till en enda pulserande organism som kameleontiskt ändrade sig efter energierna i salen. Under den avlutande kulminationen, var vi alla redan på bristningsgränsen. Xhosa stod på knä och spelade för sitt liv; Zoltans fingrar vitnade av ansträngningen. Jacques och Oswalda lutade sig mot varandra i en sublimt dissonerande men änglalik duett. Marie France och Lisa förenades i ett stråkrörelsemönster som skapade en närmast metafysisk genklang i rummet. Och så slut. Tystnaden kom. Den längsta tystnad vi dittills upplevat lägrade sig över oss efter slutklangen. Vi slöt våra ögon. Det hade gått säkert fem minuter innan någon i publiken harklade sig. Vi öppnade våra ögon och tittade ut. I publikens blickar kunde vi bara avläsa förvirring. Någon applåderade ensamt och förstrött. På golvet längst bort mot salsdörrarna såg jag Sture L:son ligga avsvimmad. Annars inga synbara reaktioner. Vi tittade på varandra och försökte oss till slut på en gemensam bugning mot publiken. Spridda applåder och mer förvånade blickar. Efter ytterligare en stunds tystnad klev vi av scenen. På vägen ut till logen hörde vi någon ta mikrofonen och säga ”Ööhh…ja…vi tackar för detta korta intermezzo. L’art pour l’art, minsann! Nu är det dags för maten. Kan någon hjälpa herrn längst bak?” Sorlet steg så fort mannen slutat prata. Servitörer svärmade in genom salsdörrarna, lastade med överfulla silverfat. I logen efteråt var stämningen tryckt. Jag förstod ingenting. Hade jag kalkylerat så fel? Det verkade ju som om vår musik hade lämnat kulturpolitikerna fullständigt oberörda. Mannen med mikrofonen hade till och med refererat till konserten som ”kort”. Vi hade spelat i säkert en timmas tid. Jacques, Xhosa och de andra plockade med sina instrument utan att titta på varandra eller prata. Lisa satt med violinen i knät och grät tyst. Tårarna vällde tungt fram bakom hennes ögonlock. ”Adrian, det är för sent. Amuserna är onåbara.” Jag försökte säga att det säkert varit mitt fel, att jag inte rätt hade förstått de här specifika sekvensernas egenskaper då de spelades för empatistörda amuser. ”De är onåbara.” Lisa lade ner fiolen och stråken i lådan. ”Onåbara. Jag måste gå, Adrian.” Lisa gick fram och kysste mig länge. ”Vart ska du?” ”Till rummet. Vi ses senare.” Hon gick. Jag dunsade tungt ned på en stol. Eftersom turnén nu var slut skulle de resa hem till Paris dagen därpå i väntan på nya konserter. Men nu kändes det som om vi aldrig mer skulle ses. Vi hade misslyckats med vårt uppdrag. Ensemblen troppade av. Xhosa, Jacques, Oswalda, Zoltan och Marie France. Alla såg de slagna ut; utstrålade hopplöshet. I tystnad kramade vi om varandra innan vi skildes åt. Jag satt kvar en lång stund i logen och lyssnade till det tilltagande glammet i salen. Då jag kom tillbaka till hotellrummet var Lisa inte där. Jag letade genom hela hotellet. Ingen Lisa. Sprang ut i staden och letade. Borta. Ryckte i de stängda portarna till S:t Helena kyrka, letade på alla platser i staden som hennes sinnesstämning möjligen skulle kunnat föra henne till. Jag sprang till och med in på det nattöppna McDonalds och letade, trots att jag visste att hon aldrig skulle sätta sin fot där. Förkrossad återvände jag efter flera timmars letande till hotellrummet med en vag förhoppning att hon skulle ha återvänt efter en långpromenad, men rummet var tomt. Jag stannade uppe hela natten. Då hon fortfarande inte dykt upp ringde jag polisen och sjukhuset. Ingen hade några nyheter, men jag lovades vänligt att bli uppringd om några upplysningar eventuellt skulle komma in. Inte heller Lisas mor hade hört något. Jag stod i hotellfoajén och tog farväl, då Sture L:son, rödögd och stinkande av gammal fylla kom med bussen för att köra ensemblen till flygplatsen. Sture drog mig åt sidan. ”Du ska se att ho kômmer te rätta. Tjäjer ä ju littö känslia sådär. Män du…vafan hände igår äjentlien? I spela såre svartna för ögena på mä. Män däppartömäntet sa att ni bara stod där i fäm menutör mol tösta. Ärä ja som blett galön? Jaja. Di var nöjda jallafall. ”Föredömligt kôrt” sa di. pängarna ä på väg. Vi hörs Adrian, va? Nya proschäkt, nya turnéer, va?!” Och så körde de iväg.
Ett år senare var Lisa fortfarande försvunnen. I alla fall ur mitt liv. Genom hennes mor hade jag, någon vecka efter hennes försvinnande i Skövde, fått ett meddelande, där Lisa bad mig att inte vara orolig, att inte leta. Jag hade för hennes räkning sagt upp lägenheten i Paris och bett vännerna i den nu upplösta ensemblen magasinera möblerna, mina skisser och Lisas noter. Tomrummet efter Lisa var oerhört. Trots detta, eller kanske just på grund av detta tomrum, hade jag försökt att snabbt bygga upp ett nytt liv i Sverige. Jag fick ganska snabbt tag på en andrahandsetta i Stockholm, som hyrdes ut av en kompis från grundskoletiden. Frenetiskt deltog jag i musiklivet, skrev kammarmusik, skrev arga debattartiklar om det svenska kulturklimatet. På kort tid byggde jag upp ett visst anseende bland musiker- och tonsättarkolleger, och började få förtroendeuppdrag i kulturpolitiska påtryckargrupper av olika slag. Jag deltog i uppvaktningar, skrev remissvar, paneldebatterade. I all denna verksamhet fanns det ingen plats för det musiska språket eller den känslighet inför de mänskliga uttrycken och receptiviteten som åtföljt vårt arbete. Jag stängde helt enkelt av den delen av mitt liv. Ibland funderade jag över vad som hade gått så fel. Varför hade Sture varit den enda som reagerat? Dessutom hade ju Sture sagt att de andra inte ens märkt att vi spelat . Hade jag av misstag hittat en sammanställning av sekvenser som skapade en tidslig/upplevelsemässig minneslucka? Men för det mesta lyckades jag gömma undan funderingarna och begrava dem i sena nattsittningar med överförfriskade tonsättarkolleger.
Det var lätt för mig att, trots hennes förklädnad, identifiera Lisa då hon två år efter händelserna i Skövde skred in i Akademiens ledamotssal. Hennes ansikte som skymtade under huvan var avmagrat, men fortfarande bländande vackert. jag vill resa på mig och springa fram till henne, omfamna henne, kyssa henne. Men något höll mig kvar. Jag förstod att hon ordnat denna konsert av en anledning. Hon ville ha revansch. Jag tog aldrig upp mina öronproppar, som nu var en ständig följeslagare på konserter. Det hon gjorde kommer aldrig att lämna mig. Hon hade förädlat och vässat allt mitt arbete, till den grad att så fort hon börjat spela, så skrek mitt huvud av återklanger och ohörda ljud. Folk omkring mig började svimma. Kulturministern blev allt blekare. Jag fick täta attacker, som tycktes helt annorlunda än mina vanliga – de här slog inte ut mig, de var energigivande. Jag grät och skrattade om vartannat. Omkring mig ökade kaoset i takt med Lisas virvlande spel. Plötsligt small ett skott av. Det ringde i öronen av smällen, sedan blev allt tyst. Dödstyst. Två män med öronsnäckor rusade vingligt fram till Lisa, som nu låg skjuten på golvet. Fiolen låg en meter ifrån henne. Huvan hade glidit av i fallet. Hon blödde ur mungipan. Snabbt grabbade de två männen tag i hennes livlösa kropp och sprang mot utgången; två andra tog hand om kulturministern. Innan någon hade hunnit resa sig, hade både Lisa och ministern förts från platsen.
Händelsen tystades ned. Genom modern fick jag veta att Lisa överlevt, men spärrats in på obestämd tid på en anstalt med hög säkerhet någonstans i mellanSverige. Var ville hon inte berätta. Besök var ändå tills vidare förbjudna. Kulturministern sades vara konvalescent efter ett benbrott under en fjällsemester. Då ministern var åter på den politiska scenen, började märkliga uttalanden komma. Kulturministern började aggressivt verka för att reformera skolan och började öppet anklaga den övriga regeringen för att undanhålla folket dess berättigade möjligheter till utveckling genom konsten. Efter en månad aviserades kulturministerns avgång. Allt återgick till det normala. Små sidoeffekter kunde märkas, vars orsaker kunde spåras till dem som närvarat vid konserten på Akademien. Kulturekonomen häktades ett senare år för grov förskingring. Inför kamerorna skrek han att han skickat pengarna till ”stora musiker” – vilka tänkte han inte avslöja, och pengarna gick inte att spåra. Men, med undantag för denna och liknande anomalier i det svenska kulturlivet, nådde aldrig Lisas sista soloattack pressen eller offentligheten. Jag återgick till min verksamhet. Då och då hörde jag av mig till Lisas mor för att höra efter om hon fått några livstecken från Lisa. Men eftersom så aldrig var fallet, upphörde jag med tiden att ringa. Också mina försök att på egen hand ta rätt på var Lisa satt intagen misslyckades. Jag kopplades alltid vidare till någon, som med hänvisning till rikets säkerhet bad mig upphöra med mina efterforskningar. Mitt liv gick vidare, men med ett stort hål i själen. Allt jag komponerade, alla konserter jag var med om – allt påminde mig om att Lisa tagits bort från mig. Gradvis började jag också förfalla inombords. På något vis kändes det som om jag använde min känslighet för att manipulera min omgivning – för hur kunde man annars förklara att allt gick så lätt? Det gick nämligen bra för mig. Inte så att jag var allmänt känd eller folkkär -nej, något sådant var inte möjligt för en tonsättare längre i Sverige, och hade inte varit sedan Stenhammars tid. Men uppdragen kom i jämn ström. Där fanns trots allt en liten krets av människor som följde mitt arbete och uppskattade det, kanske till och med förstod det. Det kändes som om jag verkade i ett verkligt sammanhang. Litet men sant. Men den stora energin hade försvunnit med Lisa. Att fortsätta arbetet med det musiska språket utan henne var otänkbart. Jag var dömd att tröska på som en hantverkare i konstens tjänst, berövad min musa. Och långsamt, i hennes frånvaro, förändrades mitt medvetande . Hennes typologi -eller metaforiska världsanalys- som indelade världen i muser och amuser började alltmer kännas problematisk. Ju mer jag tänkte på det, desto mer verkade det som om vi hade utgått från felaktiga grunder i vårt sökande efter medel att påverka vår omvärld. Visst såg världsläget hopplöst ut. Och visst kunde man i frånvaron av det musiska tolkningsföreträdet se orsakerna till såväl krig som vanlig simpel intolerans.Men jag kände mig nu mycket långt ifrån övertygelsen om att det verkligen var meningen att musiken skulle användas till att vrida världen rätt. För musiken hade helt klart makt att förändra människor, det såg jag själv dagligen exempel på. Till och med ”forskningen”, denna abstrakta samhällsentitet, hade fått upp intresset för musikens makt att stimulera kreativitet och förståelse i olika terapiformer. En dag skulle ”forskningen” kanske av sig själv snubbla över supersekvenserna och konsekvenserna skulle då kunna bli fantastiska för mänskligheten – eller katastrofala. För var det inte att smutsa ned och förstöra möjligheten av ett högre språk genom att använda musiken som medel och inte som mål? Eller hade vårt sätt att använda musiken varit det enda riktiga – att söka upp vårt vetandes yttersta gränser och försöka påverka perceptionen hos publiken och därmed på sikt förändra vår omvärld?
Det hade legat något fruktansvärt högmodigt i vårt förhållningssätt. Men också något uppfriskande, vitalt och sant. Jag visste ingenting längre. Hur jag än resonerade fram och tillbaka, fick jag inte fatt i det etiskt och moraliskt rätta svaret på mina frågor. Och långsamt sjönk jag in i en självbespeglande bitterhet där jag växlade mellan att anklaga Lisa för att ha övergivit mig och mig själv för att ha övergivit henne och saken. Mitt tonsättarliv upprätthöll jag genom att skapa återklanger av klanger från det renodlade musiska språk vi skapat i Action Musagète. En långsam filtrering av materialet för att hålla reaktionerna under kontroll. Mina anfall återkom nu med allt kortare intervall. Men den drönartillvaro som avgränsade tiden mellan anfallen och mitt komponerande var fylld av drömmar om tiden med Lisa. Jag lyssnade fortfarande på kassettbanden, också medan jag komponerade. Dessa minnen från den lyckliga tiden, blev allt viktigare ju längre tid som förflutit. Då jag inte komponerade stängde jag in mig i hörlurarna med den musik jag och Lisa båda hade älskat; Ravel, Schumann, Strauss, Bach och till och med Boulez. Var sorgen över vårt misslyckande så stor att hon inte kunde dela den med mig? För ett misslyckande hade det varit. Även hennes uppdykande på Musikaliska Akademien var mer som en kraftfullt intensiv dödsryckning för våra idéer, trots att det tycktes som om hon lyckats föra dem ett steg vidare.
Men det liv jag levde nu var inte längre ett liv. Jag måste välja. Detta val var det jag hade skjutit framför mig i takt med att jag stegvis själv blivit mer och mer lik en amusisk människa, acceptqerande omgivningens spelregler, anpassande mig, begränsande mitt tänkande.
Nu visste jag till slut. Det var dags nu efter dessa år av mentalt vacuum. Äntligen.
~