Så kom äntligen slutet på min tid på skolan. Lisa hade tagit ledigt och rest upp från Paris för att kunna vara med på min slutkonsert. Våren hade så när övergått i sommar denna kväll, då lärare, studenter, släkt och vänner och helt vanliga konsertbesökare strömmade till den Stora Musikhögskolans Stora Konsertsal. Vid det här laget hade jag börjat leva två kompositionsliv. I det ena komponerade jag för lärarna och eleverna och i det andra komponerade jag för Lisa, ensemble Drudenfuss och mig själv. Allteftersom Drudenfuss lärde känna min musik och utvecklade tekniker för att spela den, vågade Lisa presentera material som på ett mer renodlat vis presenterade supersekvenserna. Rapporterna från konserterna där dessa verk presenterades översteg mina vildaste förväntningar. Medlemmar ur publiken sågs ställa sig upp, till synes mot sin vilja; förhärdade ny-musik-afficionados i svarta polotröjor sågs gråtande springa ut ur konsertlokaler, andra skrek av skratt. Ensemble Drudenfuss hade på detta sätt byggt upp en allt större publik, som med spänd förväntan inväntade de numera lika omtalade som oförutsägbara publikreaktionerna. Musikerna själva erfor en egendomlig matthet efter dessa konserter. Men det var inte den för musiker vanliga trötthetskänslan som kommer av förlöst spänning; det var en matthet som gränsade till ett narkoleptiskt tillstånd. Cellisten Marie-France hade under ett applådtack inte kunnat resa på sig, eftersom hon somnat med huvudet mot notstället. Detta var naturligtvis ett problem. Ännu hade vi inte full kontroll över materialet, men det gav en enorm energi till vårt gemensamma arbete. Var skulle det sluta?
Jag skulle dela min slutkonsert med en annan avgångsstudent. Hans bidrag till programmet bar titlar som ”Integral 3:3,114” och ”Sanitet utan huvud”; musik som var djupt förankrad i den estetiska diskurs som rådde framförallt i Tyskland vid den här tiden. En utomkroppslig musik som tog sin utgångspunkt i negationen. Ibland vackert, ibland plågsamt, men oftast tämligen intetsägande i sin medvetet hållna ickeståndpunkt. Själv hade jag bestämt mig för, att vid sidan av de verk som filtrerats genom mina lärares ögon och nått den kvalitetsstämpel som en avgångskonsert fordrar, också infoga ett stycke ingen av dem vare sig sett eller hört. Detta verk, som egentligen var avsett för Drudenfuss, presenterade i milt förvanskad form några av de supersekvenser jag och Lisa kategoriserat som ”erotiska”. ”Love; formal aspects” var delvis avsett som ett skämt, men illustrerade också min högst personliga kluvenhet inför det jag mött under åren på skolan. För ett var gemensamt för många av de yngre tonsättarna: rädslan för att i sina kompositioner använda sig av metaforer som på något sätt andades begrepp som ”känsla” eller ”kärlek”. Detta känslopjunk skulle hållas kort; lika kort som deras egen inre längtan efter något annat än det upphöjt abstrakta var stor… I en sorts beröringsångest över det farligt mänskliga och emotionella, fick verken alltid titlar som förde tanken till döda ting, matematiska strukturer, högteknologisk forskning eller rätt och slätt apokalyptiska visioner – något som var acceptabelt ur en abstrakt lidande ynglings synvinkel. ”Love; formal aspects” förenade på ett maliciöst sätt mina egna utgångs- punkter med den anda som framställde konsten som en forskningens tråkiga och dumdryga lillebror. Jag hade blandat samman ett antal madrigaltexter på fyra olika språk; franska, italienska, tyska och engelska. Jag lät dessa verbala uttryck för längtan och kärlek fortplanta sig i hela ensemblen samtidigt som jag mot det ställt en rigid formstruktur. På detta sätt skulle de erotiska sekvenserna presenteras. Ovanpå och tillsammans med sitt eget motstånd: kontrollens och maktens formspråk.
Jag hade repeterat ”Love; formal aspects” i hemlighet tillsammans med den sextett musikhögskolestudenter – däribland Göran- jag samlat inför uppgiften. Jag avkrävde dem alla ett löfte om att inte i förväg avslöja något om vad som skedde på dessa repetitioner för någon. Ensemblen hölls dessutom ovetande om vad sångstämman innehöll och vem som skulle sjunga den på konserten, så det var en både förbryllad och frustrerad skara musiker som träffade Lisa först under generalrepetitionen. Göran som tagit på sig rollen av studenternas språkrör frågade upprört om vi inte iallafall skulle prova stycket tillsammans med sångerskan. ”Hon vet ju för fan inte hur det låter, bryr du dig inte om hur din musik framförs, Adrian?” Lisa tog initiativet och log blitt mot honom. ”Det ska nog gå fint ska du se” sa hon så lugnt att Göran helt tappade fart. Med ett uttryck av stark skepsis mumlade han fram ett ”Okej”. Därefter spelade vi stycket för Lisa, som tillbakalutad lyssnade och iakttog. Vis av de erfarenheter som Drudenfuss gjort under sina föreställningar, ville jag nämligen inte utsätta studenterna för de möjliga konsekvenserna av stycket förrän på konserten. Det var nämligen i summan av ensemblespelet och sången som dessa erotiska sekvenser presenterades. Utan den kombinationen, klingade musiken tämligen oskyldigt – musikerna hade visserligen klagat en smula på huvudvärk och allmän trötthet under repetitionstiden, men inget dramatiskt hade hänt som inte kunde skyllas på den annalkande sommaren. Lisa, som fått noterna en månad i förväg, hade ringt upp från en telefonkiosk samma dag hon mottagit materialet och skrattat högt i luren. ”Du är fan inte klok! Det här kan ju gå precis hur som helst, det inser du va’?” Jag hade svarat att med tanke på att detta var min sista konsert som student, så var det min plikt att pröva det oprövade. ”Det är väl en ganska pretentiös hållning, eller hur? Men låt gå, Adrian, det ska bli skitkul att se vad som händer.”
Första halvan av konserten upptogs av min klasskamrats verk. Konsertsalen var nästan fullsatt. En stor del av lärarkollegiet hade infunnit sig, även sådana lärare som inte hade någon undervisning knuten till kompositionsutbildningen bevärdigade salen med ett besök. Med sina elever i svans gjorde till och med La Andersson entré. Ifigénie Andersson var sångpedagog; allt i hennes uppenbarelse skvallrade dessutom om en inre övertygelse om att hon förmodligen snart skulle upphöjas till Dame av det brittiska imperiet för sina insatser på sångens område. Hon utstrålade kyla och skörhet i en för postviktorianska dagar ovanlig blandning, och hennes elever behandlade henne protokollenligt. De hämtade vatten åt henne, köpte presenter och bekymrade sig ständigt för hennes allmäntillstånd. Förmodligen var det på grund av Martenot som så många lärare dykt upp. Han hade på sin sista lektion i formlära aviserat att han tänkt hålla ett ”brandtal med moraliskt övertonsspektrum” för kollegiet inför konserten. Martenot själv satt längst fram bredvid Carl, som redan verkade halvpackad. I alla händelser sov han sig genom konsertens första halva; på Carls andra sida satt en representant för den Rikstäckande Musikinstitutionen som sov hårt även han. Genom det stora panoramafönstret längst bak i salen strålade kvällssolen in med ett behagligt gulvarmt sken på publikens nackar. Till tonerna av ”Sanitet utan huvud” för tre bongos, borrmaskin och blandad kör, vaggades publiken in i ett tillstånd av gäspande ointresse. Enstaka medlemmar i publiken skruvade otåligt på sig, pratade halvhögt med grannen, blev åthutade av andra besökare, och tystnade åter. Då pausen kom skyndade många åhörare ut i det vackra vädret; några för att röka – andra bara för att få känna vårkvällsdofterna och skaka av sig det sövande ljudet av batteridriven borrmaskin. Men små klungor av människor stod också samlade kring de fika- och champagnebord som ställts upp framför ingången till salen. Där hittade jag Carl, nymornat rödpussig, med ett glas i handen. Med en snudd på elegant rörelse fick han tag i ytterligare ett glas från serveringsbordet och räckte över det till mig. Jag gjorde en avvärjande gest. Eftersom jag snart skulle dirigera, var champagne inte att tänka på. ”Då drickER jag det VÄL själv då, haHA. NU jävLAR Adrian. Nu är det SNART din TUR. Se till att viSA de INbjudna dignItärERna var SKÅpet ska stå! Det här DUger inTE. KOMpositionskollEgiets ÄRA står på spel. Skål.” Efter att ha mottagit den druckne mästarens lyckönskningar begav jag mig till logerna för att ladda upp tillsammans med Lisa och musikerna. Mitt program bestod av tre verk. Inledningen utgjordes av ett körverk- en tonsättning av en dikt av Rilke- tillägnat Carl. Stycket, ”Wir sind nur Mund”, var en sorts summering av våra samtal kring kopplingarna mellan lyrik och musik; ett sökande efter den punkt då musiken tar dikten till en ny abstraktionsnivå, bortom de konkreta betydelserna. Därefter hade jag programsatt en kvintett. ”Nature morte” för flöjt, klarinett, violin, piano och cello börjar i en till en början närmast pastoral klangvärld som gradvis fråntas all sin ornamenterade charm. Kvar lämnas bara det rytmiska skelett som all melodisk finess vilat på, ett redovisande av fysikaliska och matematiska relationer. I botten fanns en tanke om det musikaliska materialets upplösning och söndervittrande; som en klingande gestaltning av frukt som lämnas att ruttna i en skål. Tanken med att sätta dessa verk före ”Love; formal aspects”, var att skapa en långsamt stegrande spänning. En mental och emotionell uppmjukning inför det som bara jag och Lisa anade skulle komma. Under tiden som de första två verken spelades höll jag mig i logen – bläddrande i partituret till ”Love; formal aspects”, småpratande med Lisa. Skolans körnestor hade gjort en mycket bra instudering med kammarkören, och att döma av applåderna gick också själva framförandet enligt planerna. Efter kvintetten hördes också enstaka bravorop från publiken, och då applåderna tystnat gjorde jag och Lisa entré tillsammans med den slagverkare som kompletterade ensemblen.
Lisa utstrålade en nästan provocerande stark närvaro. När hon satt sig på en barstol som stod uppställd mitt i musikernas halvcirkel av notställ och stolar, såg hon på mig med en blick som i mitt medvetande återskapade alla nätter och dagar vi levt med och i det musiska språket. I den blicken fanns samtidigt så mycket lugn jag behövde för att jag skulle känna mig trygg med det jag hade framför mig. Kvällssolen hade nu sjunkit utanför panoramafönstren och lämnade bara efter sig ett rosa sken som fick salen att glöda. Göran såg lite bekymrad ut där han satt och såg ut över publiken. Jag sökte så ögonkontakt med resten av ensemblen, andades djupt och slog in den första takten.
(Lyssna : Nature Morte)