Månad: januari 2012

Efter konserten på Chez Francis hade ensemblen fogats samman till en verklig enhet – inga tvivel på målet och meningen med vårt projekt hördes från någon längre. Ensemblen var helt oförberedd på reaktionerna hos publiken, trots mina och Lisas försök att i förväg försöka förklara våra tidigare upplevelser. Men också vi var förvånade. Även om vi tidigare stött på spridda starka reaktioner, så fanns det något på en gång individuellt och kollektivt över publikens gensvar. Efter konserten hade folk betett sig som på ett väckelsemöte, om än profant. Men till skillnad från väckelsemötet så fanns i hänryckningen något fokuserat, medvetet och samtidigt oförutsägbart vackert. Trots att det verkade som om vi nått samtliga i publiken, så hade alla vi talat med sin egen version och uttydning av vad som hänt. Det kollektiva bestod i att alla i någon bemärkelse gav uttryck för en vilja att göra något, skapa något eller bara berätta något. Lyssnandet tycktes ha frigjort en större kapacitet till förståelse och vilja till samtal. Konserterna på Chatelet bekräftade dessa upplevelser. De journalister som skrev i Parispressen dagarna efter vår andra konsert i operahusets foajé hittade nästan inte tillräckligt med lyriska epitet och hyllningsord. ”La nouvelle sonate!” utropade en rubrik, varunder skribenten utsåg Action Musagète till århundradets förnyare av konstmusiken; dessutom, menade han, fanns det ingen gräns för vilka positiva effekter en kontakt med denna musik kunde få – den förbrödring som han efter konserten sett prov på i publiken gav Action Musagètes musik en mystisk- etisk lyster, som recensenten hoppades skulle få en stor spridning i musikvärlden, ja, hela världen!

Själv befann jag mig i ett tillstånd av fullständig eufori, av orsaker som naturligtvis inte var helt och hållet smickrande för mig själv. Projektet, i all sin storslagenhet, hade fallit väl ut -något som både var bra för ensemblen och för den kommande Sverigeturnén. Men frågan var, om det kanske var ändå viktigare för mig med det per- sonliga erkännande som tonsättare jag genom dessa konserter fått i Parismiljön. Plötsligt ville alla träffa mig. Jag inbjöds att hålla föredrag på vartenda litet konservatorium i och runtom Paris, och jag var mer än beredd att anta varje utmaning och varje tillfälle till att exponera mig på den tidigare så slutna tonsättarparnassen.

Lisa åsåg min svälllande stolthet med milt överseende, men påpekade till slut med emfas, att det ännu återstod mycket arbete innan vi förfinat helheten till ett väl fungerande instrument för det vi ville uppnå. Hon bad mig skjuta på mina åtaganden till efter den nära förestående turnén, något jag bara motvilligt gick med på. Det kändes som om hon missunnade mig min stund i rampljuset, och vad den stunden skulle kunna ge inte bara mig, utan också projektet som helhet i förlängningen. Jag valde dock att svälja förtreten, och gjorde som hon ville. Ensemblen låste in sig ytterligare några dagar i källaren på Chez Francis för att repetera mer, men också för att analysera och smälta intrycken. Xhosa anförde vikten av att vi, som han uttryckte det, ”behöll våra huvuden nära jorden”. Därför, tyckte han, skulle vi före varje konsert göra gemensamma fysiska övningar för att öka vår egen närvaro och inte tappa fokus från musiken till förmån för våra egon. Som kommentar till detta detta yttrande gjorde Jacques några skeptiskt pruttande ljud med läpparna, men i övrigt var ensemblen med på detta. Lisa, som också var uppfylld av vad vi lyckats åstadkomma, höll flera flammande tal om det musiska språket och hotet från amuserna. Nu fanns det i ensemblen en helt annan mottaglighet än tidigare för dessa resonemang. Lisa lyckades elda dem alla till en kampanda utan like, en känsla av att vi alla tillhörde ett hemligt och heligt förbund som hade en enda uppgift: att frälsa världen från amuserna, från dem som varken vill lyssna eller kommunicera.

Dagen för ensemblens avresa närmade sig. Vi kände oss nu alla redo för det som väntade. Först konserterna som avsåg att vinna anhängare till saken. Därefter det första stora strategiska målet; mötet med de svenska kulturpolitikerna från norr till söder som samlats för att diskutera de kulturpolitiska målens exegetik. Vi hade faxat över recensionerna från Pariskonserterna till Sture L: son, som genast låtit trycka upp lappar med citat att klistra på de färdiga affischerna. ”Dätta sälljer, vettu!” sa han flåsande i luren, då jag talade med honom dagen före avresan. Allt var riggat för vårt triumftåg, och då vi alla mötte upp på Charles de Gaulle-flygplatsen var det idel kramar och hemlighetsfulla leenden. I ensemblen rådde en underbar stämning, och under hela resan växeldrog Oswalda med Xhosa i uppgiften att underhålla oss andra med vansinniga historier från New York respektive Kapstaden.Då planet tog mark på Arlanda sneglade jag i ögonvrån på Lisa. Hon såg spänd och orolig ut, men då jag tog sats för att fråga hur det var fatt vände hon sig mot mig med ett stort leende. ”Ingen fara, Adrian. Det går över.”

Från Arlanda tog vi ett inrikes plan mot slutdestinationen. Där möttes vi av Sture L:son som iförd sitt allra mest bländvita kulturförsäljarleende kom emot oss med öppna famnen. Sture lyckades först att få Oswalda att rygga tilbaka och mörkna åtskilligt i synen genom att trycka en blöt puss rakt i ögat på henne. Lisa, som såg att Sture var på väg att ge henne samma behandling, satte upp sin ena hand som stopptecken och höll den andra som tecken på att här var det handskakning som gällde. Då Sture fick syn på Xhosa, utropade han ”Givv mi fajv, mään” och steppade planlöst runt den förvånade kalimbaspelaren. Till slut satte Xhosa en hand på Stures huvud, blundade, tryckte till, och uttalade en harang full med klickljud. Det fick Sture att fullständigt tappa fattningen. Handfallen stod han och blinkade tomt mot Xhosa. Efter detta kunde både jag, Jacques och Zoltan hälsa på karln utan risk för några särskilda ritualer.

Så småningom satt vi i en buss (försedd med länsmusiken logga) på väg in till hotellet. Efter en stunds tystnad, hade Sture hämtat sig så pass att han började pladdra igen. Tydligen hade den första konserten som skulle gå av stapeln på ett näraliggande slott dagen därpå, drabbats av diverse oförutsedda händelser. Bland annat hade tydligen arrangören inte fått de affischer som Sture skickat för ”säkört fyra väckör sänn”; dessutom hade annonserna som införts i lokalpressen råkat visa fel datum för konserten. Men Sture hoppades att vi inte skulle bli alltför besvikna över om det inte kom så mycket folk första konserten. ”Dässutôm äre ju änndå alltid svårt att säjja när det gäller kônstmusik. En vet allri om fôlk kômmer. Ja ska ta lokålradion iddà så kanskö dä går å trumma ihopa littö fôlk till imôrrôn. ” Då han släppte av oss på hotellet, stack han en rulle affischer i handen på Lisa och sa ”sätt upp dässa på hotällät. En vet allri. Ja hämtar er klocka fyra imôrrn.” Lätt molokna över dessa besked, och med känslan av att inte vara särskilt högt prioriterade på länsmusikens dagordning, checkade vi in på hotellet som osade mellansvensk efterkrigsinredning och tristess. I foajén hängde affischer med bilder på dansband iklädda glansiga skjortor och likadana leenden som Sture L:sons. Utanför hotellet låg gatorna tomma. Receptionisten vek undan med blicken då Xhosa talade med henne. ”Home, sweet home” suckade Lisa, som om hon uppfattat min besvikelse över att Sverige fortfarande var Sverige. Action Musagètes triumftåg genom Svea rike kunde börja…

Vid frukosten kunde vi i lokaltidningen se en bild på ensemblen, med texten: ”AUKTION PÅ SLOTTET kl 19.00”. Trots att rubriken inte berättade om en konsert, och trots att de inte ens fått ensemblenamnet rätt, så hade ju i allafall klockslaget prickats in. Sture hämtade oss i länsmusikbussen, och medan vi stuvade in instrumenten i bagageutrymmet, beklagade han sig över lokalpressens oförmåga att läsa innantill. ”Män, man vet allri. Auktioner drar hälvättes myckö fôlk i trakta, så ni kanske får än sketstor publik!”

Han hade rätt. Halv sju var spegelsalen på slottet fylld till bredden. Vid ingången stod Sture och sålde biljetter som aldrig förr. Till och med där vi stod och kikade ut bakom ett rött sammetsdraperi kunde man höra hans röst skära genom sorlet. ”Jajjamännsann. Hunnrafämti spänn för unnerhållnings(host) aktion…sôm hettat!” Ett sus gick genom församlingen då Xhosa till slut steg fram för att påbörja ”sinnesvärmningen”. Han började tala på engelska på sitt vanliga lågmälda sätt. ”Högre!” skrek någon, tätt åtföljd av ett vilt hyssjande från ett gäng damer på första stolsraden. Och på något vis lyckades Xhosa med konststycket att få med sig en tvåhundrahövdad auktionspublik i uppvärmningen. När sedan hela ensemblen började spela infann sig samma höga grad av koncentration som i Paris. Tystnaden efteråt var om möjligt ännu längre och på något sätt större än den som inträtt efter konserterna på Châtelet och Chez Francis. Formen för publikreaktionerna var dock helt annorlunda. Först en kom en försiktig liten applåd, som långsamt tilltog i styrka. Sedan ett sorl som åtföljdes av stolskrap och fotstamp, och innan vi visste ordet av hade en kö bildats framför oss. Publiken började defilera framför oss; den förste jag mötte var en man i sextiårsåldern med keps och en rejäl pris snus hängande ur munnen. Han fattade mina händer, tittade mig djupt i ögonen och sa med darrrande röst: ”Ja, jävvlar…” Sedan gick han sin väg. På ungefär samma sätt pågick det därefter i den dryga timmas tid det tog för resten av publiken att tacka, ta i hand och ge sin personliga kommentar, på ungefär samma vis som så ofta sker på kyrkbacken efter ett bröllop.

Sture var utom sig av upprymdhet. ”Fatta hur jävvla bra ni ä! Dätta blir succé, dätta!” De följande nitton konserterna gick enligt ungefär samma schema. De flesta var dåligt annonserade, men på något underligt sätt dök det upp publik. Efter ett antal konserter började vi också känna igen enstaka ansikten från tidigare konserter. Lokalpressen dök upp och gjorde reportage om den märkliga ”gruppen” som gjorde övningar med publiken och fick förhärdade grishandlarhjärtan att smälta. Alla spelade på sitt yttersta, och Lisa utvecklades till att bli konserternas naturliga mittpunkt och energicentrum.

Det kändes som om vi äntligen behärskade uttrycksmedlen och hade satt bollen i rullning. Min egen tveksamhet var nu borta. Mina mondäna drömmar om föreläsningsserier på Paris institutioner kändes nu bara som en pinsamhet, en pojkdröm att bortse ifrån. Det här var det verkliga livet. Det musiska språket i sin fulla kraft. Resten av ensemblen delade min glädje. Till och med den tillknäppte Zoltan kostade på sig att sjunga ungerska folkvisor för oss i bussen mellan konsertställena och kramade spontant om Oswalda efter en särkilt lyckad konsert. Den enda som inte följde med i lyckoruset var Lisa. Hon blev tvärtom mer och mer sluten, alltmer tystlåten. Då jag försökte prata med henne kom svaren först efter en lång stunds lirkande. Jag förstod att det var konserten för kultturpolitikerna som oroade henne. För henne var den själva målet; det som skulle avgöra projektets framtid. Vilka skulle inte konsekvenserna bli om vi lyckades påverka dessa makthavare till att på riktigt och med fullt allvar själva kämpa för det musiska förhållningssättet, lyssnandet och kommunikationen?

Så kom då till slut dagen för den sista konserten. Det var en särskilt snömoddig dag i mars som vi anlände till Stadshotellet i Skövde, där konferensen skulle äga rum. Från vårt rum kunde vi skymta tågstationen, beige och ganska lik andra tågstationer. Gatorna utanför var ungefär lika tomma som på de andra orterna vi besökt under vår turné. Lisas tystlåtenhet hade nu förbytts i en irritabel rastlöshet. Eftersom vi alla var införstådda med att det var nu det gällde, hade vi dagarna närmast före lagt in extra repetitioner förutom konserterna. Programmet vi skulle spela för kulturpolitikerna var inte så olikt det vi spelat tidigare under turnén, men innehöll ändå en hel del nytt material. Det nya var sådant jag bedömde som särskilt aggressivt och verksamt just på människor som förlorat kontakten med det musiska. Sekvensernas inledning var dessutom koncipierade så att de skulle slå ut försvarsmekanismerna hos amuserna genom att bekräfta på det behov av distans som de behöver för att kunna koppla av och ta emot någon som helst information. Det betydde att vi skulle inleda med helt ofarligt och lätt igenkännbart material, av närmast fadd natur, så att de öppnade sina sinnen tillräckligt för att vi skulle kunna slå in en kil av musiskt medvetande. Sådan var planen. Vi hade sett hur väl vårt första program fungerat. Men vi föreställde oss nu att vi hade att göra med särkilt förhärdade människor, och detta gjorde framförallt Lisa skräcksla- gen. För vi hade ju inte tidigare försökt rikta publikens upplevelser. Tvärtom hade det individuella i reaktionsmönstrena varit en stor glädje och en del av det vi önskat. En tankens och upplevelsens mångfald. Men nu handlade det om att använda materialet i retorisk bemärkelse; att övertala och övertyga på det mest intrikat subtila vis vi kunnat föreställa oss. De kulturpolitiker vi skulle spela för befann sig på alla nivåer; riks-, regional- och kommunal. Även ledamöterna i riksdagens kulturutskott skulle närvara – Sture L:son påstod att självaste kulturministern skulle hålla inledningsanförandet. Och nu, efter turnén som i hela ensemblens ögon tycktes ha lett i bevis de teorier jag och Lisa utarbetat kring det musiska språket, så hade denna sista konsert blivit ett extremt viktigt prov för hela ensemblen. Om vi lyckades, kändes det som om vi skulle kunna gå hur långt som helst med projektet och dess idé. Kanske skulle verkligen fler ensembler som vår kunna bildas, som Lisa drömde om. Kanske att vi faktiskt skulle kunna utgöra en verklig skillnad. Åstadkomma en förändring. . Även den ständigt skeptiske Jacques tycktes uppfylld av det förestående mästarprovet. Timmarna före konserten satt han och övade frenetiskt inne på sitt rum, ett tydligt tecken på att han berörts på djupet av vår stora uppgift. I normala fall plockade han inte upp instrumentet förrän det var dags att gå in på scenen.

En timme före konserten samlades vi i det lilla rum vi tilldelats som loge. Idag behövde vi inga övningar för att hitta ödmjukheten och fokus. Alla var närvarande, i mer än en bemärkelse. Vi satt därför i tystnad och betraktade varandra och lyssnade på de ljud som omgav oss. Utanför öppnades banketten och vi kunde höra brottstycken av kulturministerns öppningsanförande. ”Vad roligt att se så många kulturbärare här idag!” Jätteapplåd från auditoriet. ”Jag ska hålla mig mycket kort. Vi är alla hungriga och sugna på att umgås – vi har dessutom en konsert på programmet som ska gå av stapeln före middagen.” Hörbara suckar från de församlade. ” Men alltnog: kultur är viktigt. Kultur är som luft och vatten. Utan kultur stannar Sverige!” Artiga applåder. ”Låt denna konferens bli en kul tur; det är er tur att ha kul!” Ytterligare applåder. Ansträngda skratt. ”I ert dagliga arbete träffar ni och jag konstnärer, artister och institutionsföreträdare. Alla vill de ha mer pengar. Mer och mer. Och lite till.” Igenkännande fniss.” Även om dessa möten tenderar att bli förutsägbara och tjatiga så är behoven också mycket stora, det måste vi medge. Men vi hamnar i kläm, inte sant? Vi som är satta att handlägga de kulturella medlen har ju bara smulor att fördela! Detta gäller er på kommunerna likaväl som mig, som sitter i regeringen! Finansdepartementet är mycket oförstående inför mina äskanden, som bygger på min analys av läget bland de fria konstnärerna och institutionerna. Detta trots att de totala anslagen för kulturen är att betrakta som felräkningspengar för finansdepartementet!” Mummel i publiken.” Vi kan konstatera att det i framtiden kommer att bli ett ännu kärvare ekonomiskt läge för kulturen och dess utövare- men också för oss, kulturens fanbärare. Därför har vi samlats här; för att tänka fritt och kreativt kring våra visioner, oavsett på vilken nivå vi befinner oss. Kan vi få pengarna att räcka längre, även om de krymper? Hur argumenterar vi för kulturen och för oss själva inför våra politikerkolleger? Tanken är att vi i första hand ska inspirera varandra, dela med oss av våra idéer och erfarenheter. I morgon kväll är det meningen att grupperna ska lämna sina rapporter till mina departementsmedarbetare. Detta ska sedan utgöra underlag för en rapport som jag hoppas ska bidra till att höja respekten för vårt viktiga arbete!” Stora applåder.”Nu är det snart mat. Låt er väl smaka. Men först ska vi få höra lite sång och musik, framförd av en ung mångkulturell grupp som haft stora framgångar internationellt. Låt mig presentera…(kulturministern bläddrade i sina papper) gruppen…Action Musagète!” Spridda applåder.

Medan vi steg in på den tillfälliga scen som byggts upp i hotellets matsal, tog samtalen vid långborden fart. Ingen tog notis om Xhosas försök att äska tystnad. Xhosa vände sig efter ett par minuter om mot oss och gestikulerade ivrigt till tecken på att vi skulle börja spela. Vi satte igång. Och redan under de första takterna tystnade salen. Vi log mot varandra. Det fungerade. Alla spelade på sin yttersta förmåga; aldrig hade de sensuella partierna varit mer fulla av musisk beröring, aldrig hade musikens smärtpunkter skapat ljuvare revor i vardagsmönstren. Alla i ensemblen skickade ut sin musik direkt till lyssnarna, växlingarna mellan det kollektiva och det individuella musikaliska fokuset hade aldrig varit smidigare eller skönare. Flankerad av Jacques och Oswalda, stod Lisa som ett magiskt vackert centrum och spelade med en närvaro som inte ens jag hade känt tidigare. Ensemblen blev till en enda pulserande organism som kameleontiskt ändrade sig efter energierna i salen. Under den avlutande kulminationen, var vi alla redan på bristningsgränsen. Xhosa stod på knä och spelade för sitt liv; Zoltans fingrar vitnade av ansträngningen. Jacques och Oswalda lutade sig mot varandra i en sublimt dissonerande men änglalik duett. Marie France och Lisa förenades i ett stråkrörelsemönster som skapade en närmast metafysisk genklang i rummet. Och så slut. Tystnaden kom. Den längsta tystnad vi dittills upplevat lägrade sig över oss efter slutklangen. Vi slöt våra ögon. Det hade gått säkert fem minuter innan någon i publiken harklade sig. Vi öppnade våra ögon och tittade ut. I publikens blickar kunde vi bara avläsa förvirring. Någon applåderade ensamt och förstrött. På golvet längst bort mot salsdörrarna såg jag Sture L:son ligga avsvimmad. Annars inga synbara reaktioner. Vi tittade på varandra och försökte oss till slut på en gemensam bugning mot publiken. Spridda applåder och mer förvånade blickar. Efter ytterligare en stunds tystnad klev vi av scenen. På vägen ut till logen hörde vi någon ta mikrofonen och säga ”Ööhh…ja…vi tackar för detta korta intermezzo. L’art pour l’art, minsann! Nu är det dags för maten. Kan någon hjälpa herrn längst bak?” Sorlet steg så fort mannen slutat prata. Servitörer svärmade in genom salsdörrarna, lastade med överfulla silverfat. I logen efteråt var stämningen tryckt. Jag förstod ingenting. Hade jag kalkylerat så fel? Det verkade ju som om vår musik hade lämnat kulturpolitikerna fullständigt oberörda. Mannen med mikrofonen hade till och med refererat till konserten som ”kort”. Vi hade spelat i säkert en timmas tid. Jacques, Xhosa och de andra plockade med sina instrument utan att titta på varandra eller prata. Lisa satt med violinen i knät och grät tyst. Tårarna vällde tungt fram bakom hennes ögonlock. ”Adrian, det är för sent. Amuserna är onåbara.” Jag försökte säga att det säkert varit mitt fel, att jag inte rätt hade förstått de här specifika sekvensernas egenskaper då de spelades för empatistörda amuser. ”De är onåbara.” Lisa lade ner fiolen och stråken i lådan. ”Onåbara. Jag måste gå, Adrian.” Lisa gick fram och kysste mig länge. ”Vart ska du?” ”Till rummet. Vi ses senare.” Hon gick. Jag dunsade tungt ned på en stol. Eftersom turnén nu var slut skulle de resa hem till Paris dagen därpå i väntan på nya konserter. Men nu kändes det som om vi aldrig mer skulle ses. Vi hade misslyckats med vårt uppdrag. Ensemblen troppade av. Xhosa, Jacques, Oswalda, Zoltan och Marie France. Alla såg de slagna ut; utstrålade hopplöshet. I tystnad kramade vi om varandra innan vi skildes åt. Jag satt kvar en lång stund i logen och lyssnade till det tilltagande glammet i salen. Då jag kom tillbaka till hotellrummet var Lisa inte där. Jag letade genom hela hotellet. Ingen Lisa. Sprang ut i staden och letade. Borta. Ryckte i de stängda portarna till S:t Helena kyrka, letade på alla platser i staden som hennes sinnesstämning möjligen skulle kunnat föra henne till. Jag sprang till och med in på det nattöppna McDonalds och letade, trots att jag visste att hon aldrig skulle sätta sin fot där. Förkrossad återvände jag efter flera timmars letande till hotellrummet med en vag förhoppning att hon skulle ha återvänt efter en långpromenad, men rummet var tomt. Jag stannade uppe hela natten. Då hon fortfarande inte dykt upp ringde jag polisen och sjukhuset. Ingen hade några nyheter, men jag lovades vänligt att bli uppringd om några upplysningar eventuellt skulle komma in. Inte heller Lisas mor hade hört något. Jag stod i hotellfoajén och tog farväl, då Sture L:son, rödögd och stinkande av gammal fylla kom med bussen för att köra ensemblen till flygplatsen. Sture drog mig åt sidan. ”Du ska se att ho kômmer te rätta. Tjäjer ä ju littö känslia sådär. Män du…vafan hände igår äjentlien? I spela såre svartna för ögena på mä. Män däppartömäntet sa att ni bara stod där i fäm menutör mol tösta. Ärä ja som blett galön? Jaja. Di var nöjda jallafall. ”Föredömligt kôrt” sa di. pängarna ä på väg. Vi hörs Adrian, va? Nya proschäkt, nya turnéer, va?!” Och så körde de iväg.

Ett år senare var Lisa fortfarande försvunnen. I alla fall ur mitt liv. Genom hennes mor hade jag, någon vecka efter hennes försvinnande i Skövde, fått ett meddelande, där Lisa bad mig att inte vara orolig, att inte leta. Jag hade för hennes räkning sagt upp lägenheten i Paris och bett vännerna i den nu upplösta ensemblen magasinera möblerna, mina skisser och Lisas noter. Tomrummet efter Lisa var oerhört. Trots detta, eller kanske just på grund av detta tomrum, hade jag försökt att snabbt bygga upp ett nytt liv i Sverige. Jag fick ganska snabbt tag på en andrahandsetta i Stockholm, som hyrdes ut av en kompis från grundskoletiden. Frenetiskt deltog jag i musiklivet, skrev kammarmusik, skrev arga debattartiklar om det svenska kulturklimatet. På kort tid byggde jag upp ett visst anseende bland musiker- och tonsättarkolleger, och började få förtroendeuppdrag i kulturpolitiska påtryckargrupper av olika slag. Jag deltog i uppvaktningar, skrev remissvar, paneldebatterade. I all denna verksamhet fanns det ingen plats för det musiska språket eller den känslighet inför de mänskliga uttrycken och receptiviteten som åtföljt vårt arbete. Jag stängde helt enkelt av den delen av mitt liv. Ibland funderade jag över vad som hade gått så fel. Varför hade Sture varit den enda som reagerat? Dessutom hade ju Sture sagt att de andra inte ens märkt att vi spelat . Hade jag av misstag hittat en sammanställning av sekvenser som skapade en tidslig/upplevelsemässig minneslucka? Men för det mesta lyckades jag gömma undan funderingarna och begrava dem i sena nattsittningar med överförfriskade tonsättarkolleger.

Det var lätt för mig att, trots hennes förklädnad, identifiera Lisa då hon två år efter händelserna i Skövde skred in i Akademiens ledamotssal. Hennes ansikte som skymtade under huvan var avmagrat, men fortfarande bländande vackert. jag vill resa på mig och springa fram till henne, omfamna henne, kyssa henne. Men något höll mig kvar. Jag förstod att hon ordnat denna konsert av en anledning. Hon ville ha revansch. Jag tog aldrig upp mina öronproppar, som nu var en ständig följeslagare på konserter. Det hon gjorde kommer aldrig att lämna mig. Hon hade förädlat och vässat allt mitt arbete, till den grad att så fort hon börjat spela, så skrek mitt huvud av återklanger och ohörda ljud. Folk omkring mig började svimma. Kulturministern blev allt blekare. Jag fick täta attacker, som tycktes helt annorlunda än mina vanliga – de här slog inte ut mig, de var energigivande. Jag grät och skrattade om vartannat. Omkring mig ökade kaoset i takt med Lisas virvlande spel. Plötsligt small ett skott av. Det ringde i öronen av smällen, sedan blev allt tyst. Dödstyst. Två män med öronsnäckor rusade vingligt fram till Lisa, som nu låg skjuten på golvet. Fiolen låg en meter ifrån henne. Huvan hade glidit av i fallet. Hon blödde ur mungipan. Snabbt grabbade de två männen tag i hennes livlösa kropp och sprang mot utgången; två andra tog hand om kulturministern. Innan någon hade hunnit resa sig, hade både Lisa och ministern förts från platsen.

Händelsen tystades ned. Genom modern fick jag veta att Lisa överlevt, men spärrats in på obestämd tid på en anstalt med hög säkerhet någonstans i mellanSverige. Var ville hon inte berätta. Besök var ändå tills vidare förbjudna. Kulturministern sades vara konvalescent efter ett benbrott under en fjällsemester. Då ministern var åter på den politiska scenen, började märkliga uttalanden komma. Kulturministern började aggressivt verka för att reformera skolan och började öppet anklaga den övriga regeringen för att undanhålla folket dess berättigade möjligheter till utveckling genom konsten. Efter en månad aviserades kulturministerns avgång. Allt återgick till det normala. Små sidoeffekter kunde märkas, vars orsaker kunde spåras till dem som närvarat vid konserten på Akademien. Kulturekonomen häktades ett senare år för grov förskingring. Inför kamerorna skrek han att han skickat pengarna till ”stora musiker” – vilka tänkte han inte avslöja, och pengarna gick inte att spåra. Men, med undantag för denna och liknande anomalier i det svenska kulturlivet, nådde aldrig Lisas sista soloattack pressen eller offentligheten. Jag återgick till min verksamhet. Då och då hörde jag av mig till Lisas mor för att höra efter om hon fått några livstecken från Lisa. Men eftersom så aldrig var fallet, upphörde jag med tiden att ringa. Också mina försök att på egen hand ta rätt på var Lisa satt intagen misslyckades. Jag kopplades alltid vidare till någon, som med hänvisning till rikets säkerhet bad mig upphöra med mina efterforskningar. Mitt liv gick vidare, men med ett stort hål i själen. Allt jag komponerade, alla konserter jag var med om – allt påminde mig om att Lisa tagits bort från mig. Gradvis började jag också förfalla inombords. På något vis kändes det som om jag använde min känslighet för att manipulera min omgivning – för hur kunde man annars förklara att allt gick så lätt? Det gick nämligen bra för mig. Inte så att jag var allmänt känd eller folkkär -nej, något sådant var inte möjligt för en tonsättare längre i Sverige, och hade inte varit sedan Stenhammars tid. Men uppdragen kom i jämn ström. Där fanns trots allt en liten krets av människor som följde mitt arbete och uppskattade det, kanske till och med förstod det. Det kändes som om jag verkade i ett verkligt sammanhang. Litet men sant. Men den stora energin hade försvunnit med Lisa. Att fortsätta arbetet med det musiska språket utan henne var otänkbart. Jag var dömd att tröska på som en hantverkare i konstens tjänst, berövad min musa. Och långsamt, i hennes frånvaro, förändrades mitt medvetande . Hennes typologi -eller metaforiska världsanalys- som indelade världen i muser och amuser började alltmer kännas problematisk. Ju mer jag tänkte på det, desto mer verkade det som om vi hade utgått från felaktiga grunder i vårt sökande efter medel att påverka vår omvärld. Visst såg världsläget hopplöst ut. Och visst kunde man i frånvaron av det musiska tolkningsföreträdet se orsakerna till såväl krig som vanlig simpel intolerans.Men jag kände mig nu mycket långt ifrån övertygelsen om att det verkligen var meningen att musiken skulle användas till att vrida världen rätt. För musiken hade helt klart makt att förändra människor, det såg jag själv dagligen exempel på. Till och med ”forskningen”, denna abstrakta samhällsentitet, hade fått upp intresset för musikens makt att stimulera kreativitet och förståelse i olika terapiformer. En dag skulle ”forskningen” kanske av sig själv snubbla över supersekvenserna och konsekvenserna skulle då kunna bli fantastiska för mänskligheten – eller katastrofala. För var det inte att smutsa ned och förstöra möjligheten av ett högre språk genom att använda musiken som medel och inte som mål? Eller hade vårt sätt att använda musiken varit det enda riktiga – att söka upp vårt vetandes yttersta gränser och försöka påverka perceptionen hos publiken och därmed på sikt förändra vår omvärld?

Det hade legat något fruktansvärt högmodigt i vårt förhållningssätt. Men också något uppfriskande, vitalt och sant. Jag visste ingenting längre. Hur jag än resonerade fram och tillbaka, fick jag inte fatt i det etiskt och moraliskt rätta svaret på mina frågor. Och långsamt sjönk jag in i en självbespeglande bitterhet där jag växlade mellan att anklaga Lisa för att ha övergivit mig och mig själv för att ha övergivit henne och saken. Mitt tonsättarliv upprätthöll jag genom att skapa återklanger av klanger från det renodlade musiska språk vi skapat i Action Musagète. En långsam filtrering av materialet för att hålla reaktionerna under kontroll. Mina anfall återkom nu med allt kortare intervall. Men den drönartillvaro som avgränsade tiden mellan anfallen och mitt komponerande var fylld av drömmar om tiden med Lisa. Jag lyssnade fortfarande på kassettbanden, också medan jag komponerade. Dessa minnen från den lyckliga tiden, blev allt viktigare ju längre tid som förflutit. Då jag inte komponerade stängde jag in mig i hörlurarna med den musik jag och Lisa båda hade älskat; Ravel, Schumann, Strauss, Bach och till och med Boulez. Var sorgen över vårt misslyckande så stor att hon inte kunde dela den med mig? För ett misslyckande hade det varit. Även hennes uppdykande på Musikaliska Akademien var mer som en kraftfullt intensiv dödsryckning för våra idéer, trots att det tycktes som om hon lyckats föra dem ett steg vidare.

Men det liv jag levde nu var inte längre ett liv. Jag måste välja. Detta val var det jag hade skjutit framför mig i takt med att jag stegvis själv blivit mer och mer lik en amusisk människa, acceptqerande omgivningens spelregler, anpassande mig, begränsande mitt tänkande.

Nu visste jag till slut. Det var dags nu efter dessa år av mentalt vacuum. Äntligen.

~

Vi var tillbaka på Rue Bichat efter julhelgen. Sittande i januariblåsten på en liten bänk invid en av slussarna på Canal Saint Martin, redogjorde Lisa för sina framsteg i att skapa konserttillfällen för ensemblen. Hon hade haft personliga möten med flera programansvariga för flera av de stora musikinstitutionerna i Paris och faktiskt fått napp på ett ställe. Châteletoperan hade på grund av sjukdom fått en veckas lucka i sitt foajéprogram, som de med glädje överlät åt Action Musagète att fylla. Inget gage och inga annonser, men enligt Lisa skulle det gå att få dit publik ändå. Vi fick betrakta det som en offentlig repetition och se till att det kom press. Om vi fick recensenter att nappa, kanske det kunde lossna lite för framtida engagemang. Jag försökte hålla tyst om mina planer. Men efter en stunds babblande om släkt och vänner jag träffat hemma i Sverige, däribland Lisas mamma, kunde jag inte hålla mig. Jag var tvungen att berätta om Länsmusiken. Jag hade haft ett möte med Sture L: son på ett konditori i Stockholm. Han hade först inte kunnat lova något som helst, men vi skulle definitivt bli med i utbudskatalogen. Mina femton budgeterade konserter drog han ned till fem, eftersom han menade att ”oavsätt hur möe vi säljör, så räcket intö subbväntionerna”. Men efter att ha sneglat på ensemblebilderna och lyssnat till vad jag hade att säga om musiken ( jag delgav honom en mycket tillrättalagd version av vad vi sysslade med, med många ord som”gränsöverskridande” och ”världsmusik” insprängda i resonemanget), slog han plötsligt näven i bordet. ”Dätta händer allri. Män nu gör ja’rä! Ja’ har fått lôss utväcklingpänningar från rägionön. Vi har inte vetat va vi skulle göre utå dåm. Skrev änn ansökan sôm va’ littö lufti’ mä sanninga, sörrö. Män dätta blir ju pärfäkt. Hur många naschonaliteter hade du mä i angsamböln saddu? Tre, fyra? Åsså littö fôlkmusik å kônstmusik å jass. Å änna negur! Å dragspel! Fan vettö!” Sture L:son hade rest sig upp så häftigt att han välte ut sin macchiato över byxorna. ”I får tjugö helsubbvänschoneradö konsärör på schlôtt å härräsätön i rägionön, sän avschlutar I mä att spela för kulturpolitikeras konferangs på Schövdö stasshotäll! Ta mäj i hann på dätta, Adrian!”

Lisa jublade.Vi skulle ha två månader av förberedelser på oss. Sedan en vecka på Châtelet och därefter en månadslång turné i Länsmusikens regi. Men det Lisa gladde sig mest åt, var det faktum att vi skulle få spela för kulturpolitikerna.”Då har vi nästan trettio konserter på oss att förfina vårt framförande innan vi slår till med full kraft mot amuserna.” Jag skruvade bekymrat på mig. ”Men Lisa…hur vet man att alla dessa kulturpolitiker är amuser?” Hon begravde huvudet i sina händer.”Men åååååh!!! Man blir ju inte politiker utan att gå med på det amusiska spelets regler. Politik är inte att vilja, det är att upphöra att sträva. Det hajar du väl!?” Återigen skymtade desperationen i Lisas röst. Den desperation som drev henne till omvärldsanalyser som jag i hemlighet uppfattade som förenklingar. På ett metaforiskt plan hade jag inga som helst problem att omfatta bilden av kampen mellan de musiska och amusiska människorna. Och bevisligen hade vi ju hittat en verklig och pulserande musikspråklig åder, som uppenbart påverkade människor på ett mycket ovanligt sätt. Men något i Lisas ton, hennes brinnande aggressiva hållning gjorde mig orolig. Det var skillnad på att skämta om ett musiskt maktövertagande och att faktiskt tro att det skulle vara en realistisk väg. Min ibland manifesterade osäkerhet (som Lisa helt säkert registrerade och ibland också kommenterade) till trots, undvek vi att beröra ämnet på djupet. Vi kände nog båda instinktivt att det hotade vår närhet till varandra. Sanningen var nog att vår i grunden olika hållning, våra skilda drivkrafter, redan fått kommunikationen att halta. Men det hindrade inte oss båda från att bortse från detta faktum. Att hitta tillbaka till den känsla av absolut kommunikation vi upplevat under vår första tid tillsammans tycktes ha blivit den gemensamma energi som band oss samman. Och den här vinterdagen i det gråråa Paris fanns det ändå så mycket att glädjas åt; så mycket att dessa våra skillnader kändes som preciösa futtigheter – något att bara ruska av sig. Vi ringde på kvällen runt till ensemblemedlemmarna, som utan undantag -och med entusiasm- accepterade det nya, intensivare repschema jag och Lisa föreslog. Den natten var det som att vara tillbaka i Wien; återigen andades vi i samma puls, lyssnande och lekande. De få återstående dagarna av ledigheten kunde vi frossa i gemensamhet. Arm i arm gick vi för att köpa morgonbrödet på boulangeriet, vi spelade kammarmusik ihop, promenerade oss genom Paris utspretade stadskärna, arrondissement för arrondissement. Allt vi företog oss gjorde vi tillsammans och allt badade i det mångfärgade skimmer vi kände igen från den första tiden . Symbiosen var tillfälligt återupprättad.

Den sista veckans repetitioner avslutades med att vi, som tack för lånet av lokal, spelade en konsert för stamgäster och inbjudna på Chez Francis. Vi passade på att prova det ena av våra två program; det som var avsett att öppna öronen och sinnena för det musiska språket och dess möjligheter. Eftersom vi tidigt under våra diskussioner kring utformningen av programmen, hade insett vikten av att redan från början etablera en sorts förhöjd närvaro hos de lyssnande, fick Xhosa inleda med det han kallade för en ”sinnesvärmning”. Han kommenderade upp publiken i stående och bad dem, med låg och långsam röst, blunda. ”Anslut era fötter till marken. Andas. Känn hur ni är förenade mellan er själva och jorden. Andas. Låt tanken långsamt vandra uppför anklarna, knäna och låren. Andas. Känn hur armarna hänger fritt. Andas. Bålen, magen, axlarna och huvudet i balans. Andas. Ta nu in ljuden omkring er. Lyssna efter bordsgrannens ljud, efter hans andning. Lyssna på livet omkring er, trafiken utanför. Andas. Öppna nu ögonen långsamt . Sitt eller stå som ni önskar. Välkomna.” Vid dessa ord, som åtföljdes av applåder från restauranggästerna, bugade sig hela ensemblen djupt mot publiken. Då Action Musagète långsamt reste sig igen, hade alla i ensemblen omärkligt plockat upp varsitt rytminstrument. Musiken rann ut över publiken. Konserten/föreställningen var utformad så att den gradvis förde publiken in i allt hetare miljöer, likt ett musikaliskt romerskt bad. Xhosa fick inledningsvis leda ensemblen i de sekvenser som gick under samlingsbeteckningen ”repetitiva och rituella”. En kraftigt markerad puls spelades fram och splittrades gradvis upp, omvandlades till små rytmiska celler som endast försiktigt närmade sig de komplexa sammanhangen. Detta var basen. Tidens utmätande och uppstyckande. Lång och kort tid. Därefter leddes musiken gradvis in i de ”rumsskapande/klangliga” sekvenserna. Fortfarande fördes publiken mjukt och förföriskt in i olika stadier av lyssning. Vackra, dunkla eller skira klangrum uppstod liksom omärkligt; instrumenterat på ett sådant sätt att man ibland inte visste vilket eller vilka instrument som spelade. Ett till synes aldrig avstannande och skiftande färgspektrum

Från min position vid pianot och Zoltan, där jag hade den kombinerade uppgiften att vända blad och att ibland dirigera mer komplexa partier, kunde jag glimtvis uppfatta de förändringar som publiken vi matborden genomgick. Det strömmade en stark energi från auditoriet – under de två första formdelarna av konserten gick de från dansant upprymdhet till intensiv uppmärksamhet. Inget slamrande med bestick. Inga klirrande glas. Bara ögon, intensivt fästade på obestämda punkter i rummet, som om de försökte se tonerna, rytmerna och klangerna. Jacques började plötsligt attackera sitt accordéon med en helt oförberedd frenesi, tecknet på att den avslutande formdelen hade inletts – de ”artikulativt språkliga” sekvensernas formdel. Med ens lösgjorde sig de olika instrumentens röster ur det som fram till dess varit en kollektiv rörelse. De tidigare presenterade musikaliska elementen var fortfarande närvarande, men ilade nu förbi i ett allt mer stegrande tempo. Nya element lades till hela tiden, Lisa sjöng till sin fiol, Marie France eldade på sin cello, Xhosa växlade mellan kalimban, sin marimba och sina trummor, Zoltan var en enda vågrörelse över sitt piano, Oswalda spelade än smeksamt, än hackigt och kaotiskt. Så fort tempot tycktes stegra sig, så saktade det plötsligt av. Trots de snabba skiftningarna, de hastiga färgbytena, kunde man som i en långsamt cirklande rörelse uppfatta att helheten rörde sig mot ett klimax. Och plötsligt var det över. Musiken försvann och lämnade bara Lisas violin hängande på ett fyrstruket A, som bara kunde uppfattas först då efterklangen av det våldsamma crescendot hade lagt sig. I tystnaden efteråt blundade vi alla i ensemblen, som på outsagd överenskommelse. Svettiga, trötta och med dunkande hjärtan stod vi där. Länge.

Och så kom det. Folk skrek, applåderade, sprang fram och började likt en fotbollspublik slita tag i oss. Xhosa bars flera varv i gullstol runt lokalen.

”Merde, jag har aldrig upplevt musik på det här sättet!”

”Jag känner att jag vill göra något! Jag vill skapa!”

”Jag älskar dig, Yvonne!”

Folk ropade ut sina innersta önskningar, krävde att få prata om vad de upplevt, de begärde förklaringar till varför de inte fått vara med om något liknande tidigare. Som en spegling av musiken blev resten av aftonen ett rus av diskussioner och utlevelser. Francis ropade med bölande röst över kakofonin av reaktioner att han bjöd alla på vad de ville ha att dricka. Först framemot femsnåret på morgonen kunde Francis äntligen stänga restaurangen, och ensemble Action Musagète kunde till slut få sin välförtjänta sömn, efter sin stora debut på den lilla restaurangen.

~

La Coupole, legendariskt brasserie fullt med målningar av berömda konstnärer, var fjärran från det kulturcentrum dess rykte gjorde anspråk på att vara. Nu var det mest turister som frekventerade stället, men det ägde trots detta fortfarande en sorts 30- talscharm. Josephine Bakers ande kunde med lite god vilja frammanas i tobaksröken. Alla sällskap som valt att boka in en kväll på La Coupole, fick vid entrén en kölapp med ett tonsättarnamn på. Istället för nummer ropades alltså ”Rossini” eller ”Beethoven” ut av en kypare med ansenliga röstresurser då bordet blivit ledigt. Jag och Lisa, som anlänt i god tid, hade just hunnit beställa in varsin öl i baren då kyparen skrek ut ”Stravinskij” – vår tonsättare. Den frackklädde mannen nickade nådigt som tecken på att ölen fick följa med oss till bordet. Lisa hade uppenbara svårigheter med att inte avslöja vad det var för några människor jag skulle få träffa. Hon fingrade på servetten, kliade sig i håret och såg sig omkring hela tiden. Först en kvart efter åtta, dök de första medlemmarna upp. En rågblond fransyska med smala ögon kom tillsammans med en svarthårig och hålögd yngling i blekgul halmhatt. Lisa presenterade dem för mig som Marie-France och Zoltan. Marie-France hade varit cellist i Drudenfuss, men likt Lisa belutat sig för att hoppa av till förmån för andra projekt. Ungraren Zoltan var, deklarerade Marie-France, en av de bästa pianister hon någonsin spelat med. Själv sa inte Zoltan ett knäpp; han emottog Marie-Frances omdöme med ett höjt ögonbryn. Han satt sedan vid bordet och masserade sina långa fingrar med utstuderad långsamhet, medan han noggrant iakttog oss andra. Marie-France, däremot, var en kaskad av interjektioner. Hon reagerade på minsta ljud och registrerade minsta rörelse i rummet. Ögonen rörde sig fort, fort från sida till sida medan hon kommenterade omgivningen, skrattade och rökte om vartannat. Jag petade Lisa i sidan.”Är det här verkligen alla?” viskade jag besviket. ”Nej, för helvete. Vänta du bara. Men de sista kan vara lite sena av sig. Vi beställer mat, tycker jag.” Lisa vinkade till sig kyparen, och efter en liten stund hade vi alla gjort våra beställningar. Marie-France diskuterade vinlistan ingående och affekterat med kyparen. Som jag förstod samtalet handlade det om att hon vägrade ta in något ”massproducerat skitvin”, utan hon ville ha ett som kom från en liten producent, någon som kände sina terroirs och sina jäsningsprocesser på ett intimt vis. Kyparen rullade med ögonen och fäktade defensivt med armarna, men kom till slut med ett förslag som tycktes tillfredställa Marie-France. Medan vi väntade på maten och de övriga ensemblemedlemmarna, höll jag rullen med partiturskisser hårt fastklämd mellan låren, nervöst avvaktande den stund ensemblen skulle vara fulltalig och jag till slut skulle bli tvungen att lägga fram materialet på bordet.

Vi var halvvägs in i huvudrätten, då upprörda röster hördes från garderoben vid entrén. Lisa spanade oroligt bort mot ljudet, reste hastigt på sig och gick bort mot utgången.En stund senare kom hon tillbaka i sällskap med tre män. Den ene var en svart man i kaftan och med ett afrikanskt tumpiano hängande i ett snöre om halsen. Bredvid honom gick en karikatyr av en fransman: stor svart mustasch, röd och svullen finkelnäsa, sliten kavaj över en bredrödrandig tröja, svartblå basker över en förmodad flint, samt ett accordeon på axeln. Längst bak i denna flock ( ängsligt övervakad av vår kypare, som trippade runt och hämtade fler stolar från lediga bord) gick en mycket kort kvinna med mycket små glasögon. Hon var rakad på huvudet, och tillsammans med en överrock i svart läder hade hon sett ut som urtypen för en Gestapo-officer, om det inte varit för det saxofonfordral hon höll i sin högra hand. Zoltan, som ännu inte sagt ett ord, undslapp ett väsande ljud innan han lät hakan falla ned inför åsynen av de nyanlända. Medan de slog sig ned, förklarade Lisa att de först inte blivit insläppta eftersom de tre på olika sätt lyckats täcka in inkastarens alla skräckscenarier för sin restaurang: de såg antingen för sluskiga ut, för utländska eller för ”queer” ut. Ett hat-trick i varningssignaler för den franske vakten. Efter att ha gett sig ut i en tirad av förklaringar om att de var musiker ”-des artistes, des maîtres-” hade till slut Lisas trovärdigt bevekande uppsyn fått mannen i dörren att vekna. Nu satt vi alltså alla vid bordet, som vid det här laget kantades av ett antal instrumentlådor. Det blivande Action Musagète i all sin glans.

Kulturkrockarna började redan under de inledande minuterna. Accordéonisten Jacques Benoit, med sin loja, gatuparisiska accent, tände genast snett på Marie-Frances högspända rive-gauche-manér. I Zoltan hittade den amerikanska tenorsaxofonissan Oswalda Lee en avgrund av misstänksamhet. Hennes breda och volymstarka amerikanska accent i kombination med de lederhosen som uppenbarade sig under läderrocken, var för mycket för den spröde ungraren. Han stirrade surt ned i sitt vinglas. Men också Xhosa, den afrikanske Mbira-spelaren, hade svårt att svälja Oswaldas uppsyn. Efter att ha suttit intill henne och betraktat henne med avsky i tio minuter, tog han resolut sin stol och klämde sig istället ner mellan mig och Lisa, under det att han mumlade några klickljudsbemängda fraser. Men allt eftersom kvällen led, kapitulerade såväl Zoltan och Xhosa som vi andra inför Oswaldas sociala geni. Hon var snabbtänkt och verbal, och skrattade mycket och gärna, medan hon slog handflatan i bordet eller satte en armbåge i sidan på någon av bordsgrannarna. Då dessertvinet skulle väljas, bröts slutgiltigt isen också mellan Marie France och Jacques. De delade åtminstone det brinnande intresset för ekologiskt producerade viner, ett intresse som tvingade oss andra att till slut gå med på att beställa in ett alldeles för dyrt vin. Då efterrätten ätits upp, skickade jag till slut runt mina skisser och förklarade – så noggrant det gick – hur idéerna var tänkta att fungera. Till min glädje fick jag många och ingående frågor, i synnerhet från Zoltan, som intresserat nagelfor varje detalj i mina skisser. Det kändes alltmer som om mitt och Lisas projekt verkligen skulle kunna lyckas. Den osannolika samling människor Lisa vaskat fram hade först verkat som ett dåligt skämt, men nu kändes det som om alla olikheter försvunnit, som om vi nått ett primärt stadium där vi bara såg likheter. Vi satt alla kvar och pratade långt efter att vi betalat notan, och med ens var vi de enda kvarvarande gästerna. Kypare gick och plockade vid de andra borden och sneglade menande bort mot oss. Xhosa reste sig plötsligt upp och slängde servetten med eftertryck på tallriken. Han talade den brutna engelska som automatiskt blivit språket som gällde runt bordet. ”Det var ett jävla snackande. Är vi inte musiker?” Nickningar från alla utom Jacques som lät höra en sorts pysande ackompanjerat av en mycket fransk axelryckning. ”Så låt oss då spela. Det säger mer än allt babblande.” Med detta sagt (varje k-ljud ersattes i hans tal med olika former av klickljud), satte han sig åter vid bordet, tog fram sitt tumpiano, och började spela.

Sakta smekte han fram en vaggande rytmisk melodi som han härmade, som ett eko, med sin röst. Det var som att bevittna ett stilla samtal; melodin var aldrig exakt densamma och klickljuden blev till en egen musikalisk storhet. Musiken förändrades hela tiden, små förskjutningar infördes som nya små berättelser och minneslekar i väven, som på ytan verkade repetitiv. Nu plockade Jaques Benoit fram sitt accordeon. Han klättrade lite förstrött med fingrarna på knapparna, utan att bälgen producerade något ljud. Men så, långsamt, med en knäppning från Xhosa som impuls, crescenderade den sprödaste drill fram. Följsamt och böljande liksom uppstod Jacques accordéon ur Xhosas tumpiano, som små strålar av ljus som letar sig fram från de mest oväntade platser i rummet. Marie-France, som var i färd med att spänna sin stråke, såg bekymrad ut. Men så sken hon upp och började spela. Flageoletter, sköra och isklingande, gled upp från Jacques drillar. Hon växlade mellan dessa klara ljud och ett pizzicato som tycktes härma mbirans klang och melodik; intrycket av eko förstärktes och det musikaliska rummet blev med ens större. Oswalda hade plockat fram sin saxofon. Jag väntade mig ett plötsligt bröl eller ett högt kvidande. Istället kom låga, långsamt vibrerande toner som anslöt till den atmosfär av enhet som etablerats. Jag såg mig omkring i salen. Kyparna hade hört upp med sitt plockande och stod stirrande och såg på oss. Ingen av dem, inte ens den imposante hovmästaren, gjorde någon som helst ansats att vilja tysta ned musiken. Lisa började sjunga. Hennes röst skapade en ny dimension till den musik som nu rörde sig runt sina egna referenser. Hon lade motstämmor till de olika instrumenten, och blev till en musikalisk summa: hon adderade det hon hörde och presenterade ett svar. Musiken började nu beträda nya riktingar; än var det mbiran som ledde stigfinnandet, än var det saxofonen. Men hela tiden bibehölls grundriktningen. ”En klingande celldelningsprocess” tänkte jag där jag satt, intensivt lyssnande. Det här var alltså utgångspunkten. Så här klingade alltså ensemble Action Musagète. Men en röst saknades. Med huvudet fortfarande försjunket i mina notblad, satt Zoltan till synes oberörd av musicerandet omkring honom. Han tycktes leta efter något i nothögen, och rättade ideligen till halmhatten under processen. Jag reste mig och gick bort till hans del av bordet. Han såg upp och gjorde en uppgiven gest mot noterna. ”Jag är ingen improvisatör” viskade han beklagande. Jag plockade upp nothögen och bläddrade samtidigt som jag försökte registrera vad som var på gång i den musikaliska texturen som spelades fram runt om oss. Till slut hittade jag en sekvens som jag trodde skulle kunna passa. Jag klappade Zoltan på axeln och pekade mot pianot som stod vid en pelare en bit bort i salen. ”Jag visar” viskade jag. Sekvensen var indelad i små korta stycken med pauser emellan. Zoltan satte sig vid pianot. Jag balanserade upp notbladet framför honom. Lyssnade. Och så gav jag tecken. Zoltan läste den komplexa strukturen direkt från bladet, utan ett enda felslag. Nyansen var svagast möjliga och med de interfolierande pauserna lät Zoltans spel som ett avlägset fågelkvitter från en hel flock tropiska fåglar som saxats in i denna hyperurbana restaurangmiljö, för att sedan omärkligt försvinna. Men effekten blev också att helheten plötsligt blev mer rörlig, och snart kunde man höra att musiken rörde sig oundvikligen mot en kulmination, med en ny energi som tycktes komma inifrån musiken själv. Gradvis togs hela rummets resonans i anspråk, musiken klingade starkare och starkare, rörligare och rörligare, till dess att allt avstannade. Som på en given signal slutade alla att spela, och kvar i rummet fanns bara efterklangen som för ett ögonblick var det enda som hördes i salen. Först efter en lång stund kunde jag börja urskilja trafikljuden utifrån.

Jag såg på kyparna. De stod fortfarande som fastklistrade. Hovmästaren kom till sans först av dem alla. Han skyndade tårögd men saligt leende fram till bordet och sa: ”Champagne till er alla! Eller kanske lite calvados? Säg bara vad ni önskar, jag bjuder!”

—-

Efter tre veckors repetitioner i källaren på Chez Francis var det dags för ett kort juluppehåll. Det var tänkt att jag skulle hem till Sverige och sondera terrängen för några konserter, och Lisa skulle stanna kvar i Paris för att försöka få några lokala arrangörer att nappa. Insikter och svårigheter hade tornat upp sig under repetitionsveckorna. Ensemblen hade ganska snart delats i tre små läger:

1. Jacques, Xhosa och Oswalda, som inte läste noter eller endast motvilligt ville spela efter dem. För dem innehöll notbilden för mycket information för att de skulle känna sig fria i sitt musicerande.

2. Zoltan, som kategoriskt vägrade att improvisera; tvärtom såg han ner på blotta begreppet improvisation. För honom innehöll min skissartade notbild på tok för lite information.

3. Marie-France och Lisa, som inte hade några problem vare sig med notläsning eller improvisation, växlade mellan dessa båda lägen; ibland var det för lite information, ibland för mycket.

Själv hade jag snart upptäckt att min roll fick bli att hitta olika språk för samma saker, beroende på vem jag riktade mig till. Jag hade blivit både uttolkare, guide och diplomat. Dessa var roller av vilka kanske bara uttolkarens var den naturliga för mig. Men svårigheterna kändes ibland oöverstigliga. Att säga ”crescendo” till Xhosa genererade bara ett frågande leende. Inte ens då jag förklarat begreppet ville han utföra det förrän han förstått varför musikens volym skulle öka; han hade ett behov av att förstå den musikaliska processens grundläggande aspekter som till slut ledde fram till crescendot. Zoltan, å sin sida, kom ständigt med intressanta strukturella frågor, men som också tenderade att irritera resten av ensemblen, eftersom han räckte upp handen som en skolpojke vid varje avbrott i repetitionerna för att ställa dessa långa, invecklade och svårbegripliga frågor på en skyhög abstraktionsnivå. Han fick oftast nöja sig med ganska knapphändiga svar, alternativt effektiva haranger från Jacques, avsedda att tysta honom. Delar av vårt arbete var att betrakta som vita fält, varför varken jag eller någon annan kunde svara på ”varthän” eller ”varför” i alla lägen. Kort sagt var alla, inklusive jag själv, tvungna att göra avsteg från det vi var vana vid att göra.”Improvisatörerna” fick låta bli att sträcka ut i långa solon på ensembleklangens bekostnad. Tonsättaren – jag – fick också svälja det faktum att kompositionerna faktiskt ibland bäst förklarades av någon annan…De ”notbundna” tvangs in i ett läge där det krävdes att de skulle hitta något bortom notbilden, som inte klart gick att uttrycka i noter; en sorts utbyggd interpretation, uttolkning, utan att det övergick i ren improvisation. Eftermiddagarna ägnades åt att anteckna detaljerna i de större musikaliska former som vi med utgångspunkt från mina skisser skapat under dagarna. Under dessa stunder kom också frågor inte bara om musikaliska detaljer utan också frågor om syftet med ensemblen. Svårigheten med att hitta konkreta och tydliga svar började till slut tära också på min egen övertygelse om relevansen i vårt arbete. ”Men varför ska vi spela folk bortom sina sinnen, Lisa? Gör inte det oss till amuser också, om vi försöker driva människors medvetande till en specifik punkt, en specifik insikt?” Lisa rättade till fiolfordralet och blängde trött på mig. ”Någon måste. Se dig omkring. Nästan alla där ute hör, men snudd på ingen lyssnar. Amuserna har nästan lyckats ta över världen. Det är dags att ge igen, återuprätta balansen. Nu ska vi fästa människornas uppmärksamhet på musiken igen. Och på mänskligheten och kommunikationen. Snälla Adrian, tappa inte greppet nu. Jag orkar inte med om du också ska börja tvivla. Vi har ju dragit argumenten för och emot i så många omgångar redan, du och jag. Vi kan inte veta hur det här slutar, men jag är helt säker på att det är viktigt och att vi måste.” Jag nickade och lät mig tystas av detta. Svårigheterna under repetitionerna hade påverkat hennes tålamod likaväl som mitt eget. Inte minst med mina återkommande litanior över hur den ena eller den andra musikern hade missförstått mina intentioner. Motståndskraften mot det riktade innehållet i sekvenserna var generellt sett god hos musikerna i Action Musagète, liksom hos mig och Lisa. Men alla hade vi, efter att ha exponerats så mycket för den sammanlagda kraften i det klingande materialet, känt av en tilltagande trötthet. Denna extrema trötthet som både jag och Lisa märkt av redan under våra tidigare experiment, var den enda reaktion som vi kunnat iaktta under veckan. Jacques hade på måndagen agerat som en narkoleptisk redan vid lunchen, då han somnade mitt under det att han beställde in sin soupe á l’oignon. Liknande reaktiva mönster kunde iakttas bland oss övriga. Tydligen var det så att erfarna musiker, åtminstone då de spelade själva, liksom var avskärmade från de allra kraftigaste reaktionerna; allt som återstod var tröttheten. Mina och Lisas första starka upplevelser, måste ha berott på att vi samtidigt varit kraftigt påverkade av vår förälskelse – något som måste ha försvagat det naturliga skydd som musicerandet normalt skulle ha gett oss. Men utan denna lucka i skyddet, hade vi heller inte ”upptäckt” potentialen i sekvenserna. Men nu, på lördagkvällen efter en sexdagarsvecka med repetitioner i den stekosdoftande lokalen, kunde vi – trots motsättningar, frustrationer och annat- ändå vara nöjda på ett mer pragmatiskt plan. Vi kunde skönja embryot till våra två planerade konsertprogram; ett ”folkbildande” och ett ”attackprogram” . Dessutom var engagemanget i ensemblen stort; trots frågor och ifrågasättanden gick det inte att ta miste på glöden hos samtliga.

Då vi under tystnad åkt tunnelbana och gått upp för de många trappstegen till lägenheten på Rue Bichat, kastade sig Lisa på sängen och somnade nästan omedelbart. Själv satt jag uppe en stund och bläddrade förstrött i mina noter och anteckningar för att planera måndagens repetition. Jag kunde redan höra Lisas snarkningar, som jag först misstog för en geting. På mitt skrivbord kunde jag se telefonsvararen blinka under ett ark notpapper.. Ett meddelande. Då jag tryckte på knappen ven det, klickade till och sprakade innan en svensk, nasal stämma ljöd i lägenheten. Jag kastade mig fram och sänkte volymen på maskinen.

”Hallå i lådan! Dätta ä Sturä Ällsånn från gamla svedala. Hur ä lägöt nere i Grodätarland? Vi sågs på dänn dära avgångskonsärön du haddö. Ja, ällör, vi hällsa allri, män ja’ satt längst fram å sôv bröve än lirarö från Stôckhôlm sôm änna jôbba på dän Rikstäckandö konsärorganissaschonön. Han sôv han mä. Män du…ja’ tänktö att du å dän dära brudön skullö va’ mä i Länsmusiköns utbudskattalåg te vårön. Bra betålt vettu. Skicka program, buddjätt å billdär, jerna littö säcksia så der, de’ gillar arranschörörna…Äh…Ring mäj sänn, ja’ har nummör …” Jag såg i ögonvrån hur Lisa vred på sig i sängen och stängde av . Om jag hade förstått saken rätt hade vi just blivit erbjudna att ståta med våra ansikten i Länsmusikens årliga bilderbok, kallad ”utbudskatalog”, där artister och musiker kunde få exponeras med en prislapp och en produktionstitel av typen ”Från Tibro till Taube”. Målgrupp var kammarmusikföreningar och andra kulturbärare och konsertarrangörer ute i regionerna. Medverkan i utbudskatalogen innebar naturligtvis ingen garanti för att det skulle generera faktiska jobb för de artister som medverkade; garantin bestod av att färgtrycket gick ut till arrangörerna, varefter dessa efter eget gottfinnande beställde de mest attraktiva och subventionerade kulturpaketen. Men hade denne länsmusikproducent sovit så hårt under min konsert att han inte ens märkt att jag komponerade modern och nutida musik? Sådan musik som a priori ansågs som osäljbar av de flesta marknadsavdelningar på länsmusikstiftelser i Sverige, och för den delen de flesta konserthus? Nåväl, tänkte jag, kanske skulle detta ändå kunna vara en början för Action Musagète. Ett färglatt foto med Xhosa och Lisa i förgrunden; skönhet och mångkultur, sida vid sida. En produktionstitel anspelande på det politiskt alltmer korrekta uttrycket ”gränsöverskridande”. Kanske skulle vi rentav kunna få till en liten turné i länet, och äntligen få prova ut vårt material på en riktig publik?

Innan jag lade mig bredvid Lisa den kvällen, hade jag skrivit ihop en text om ensemblen, bifogat ett antal instamaticbilder på ensemblen samt en budget för femton konserter och lagt alltsammans i ett kuvert adresserat till Länsmusiken. Det här kunde bli en fin över- raskning till Lisa.

”Om vi ska förfina uttrycket till den grad att vi helt kan behärska utfallet av sekvenserna, behöver vi specialister vars musik redan är närbesläktad med de olika sekvensernas essens. Annars måste vi ägna för mycket tid åt att lära upp dem.” Vi hade tagit med oss papper och penna och hade satt oss på kvarterscaféet, Le Cigalois. Nu skulle grundstrukturen på ensemblen dras upp. Ensemblen hade vi redan döpt till ”Action Musagète” efter den text som Eeva-Siri deklamerat för snart fem år sedan. Nu skulle vi göra upp önskelistan på medlemmarna. ”Jag håller helt med, Adrian. Men hur strukturerar vi upp det?” Jag bet ihärdigt på min blyertspenna, medan Lisa tuggade på en hårlock. ”Jomen, så här kanske!” Jag tyckte, efter säkert en timmas funderande, att jag hade kommit något på spåren. ”Vi behöver en blandning av olika musikertyper. För att täcka in våra behov, skulle man till exempel kunna ha en instrumentalist som behärskar det rituella; den långa tidens upprepning och uppbyggnaden mot extas. Sedan behöver vi någon eller några som finns i nuet och det förgångna samtidigt; ornamentikerna, de sentimentala utsmyckarna av melodilinjer och harmonier. Dessa måste vi hitta i de traditionella musikformerna -folkmusik! Kanske afrikansk eller arabisk? Till detta lägger vi dig, och ytterligare några musiker skolade i konstmusiktraditionen.” Jag pladdrade på som om jag läste från ett osynligt manus. Lisa höll upp handen för att bromsa mig. ”Men du. Hur ska vi få ihop det då? De här folkmusikerna kan ju ofta inte noter? Har du tänkt dig nå’n sorts klapp-och-klang-verkstad?”

”Ja, kanske det. I värsta fall får vi väl göra repetitionskassetter, som man gör i amatörkörer… Jag tror att om vi bara hittar rätt personer, så kommer de att vara tillräckligt begåvade för att lära sig ganska fort. Du sa ju själv att du har iakttagit variationer i reaktionerna, beroende på hur ni spelade sekvenserna i Drudenfuss. Jag tror att det vi i första hand behöver undersöka, är relationen mellan sekvensens struktur, den tid den behöver för att nå sin fulla kraft och hur man bäst orkestrerar den. Det är den ekvationen vi behöver lösa, och till det behöver vi hjälp av människor som har en direkt tillgång till vissa av beståndsdelarna. Men frågan är om vi någonsin helt kan kontrollera materialet. Vi kanske får räkna med vissa avvikelser, som när de tar fram ett nytt läkemedel…” Lisa skrattade och började imitera en reklamröst: ”Nio av tio människor blir lyckliga med supersekvenserna. När gav du din fru en supersekvens senast?”

”Eller snarare: ” sa jag medan jag tände en cigarett ”när lyssnade du på din fru senast? Supersekvenserna ger dig nya öron…”

Efter att ha lämnat Le Cigalois, fortsatte vi i många timmar att spåna kring ensemblens struktur och hur sekvenserna bäst skulle presenteras. Jag begärde en tydligare målformulering av Lisa. Jag tyckte att ord som ”förståelse” eller ”bättre form av kommunikation” blev för abstrakt. Elliptiska ord och uttryck värdiga ett politiskt parti – men ovärdiga en aktionsgrupp. Om Action Musagète skulle verka som ett musiskt kommando, måste vi ha konkreta mål. ”Okej.” Vi hade hamnat på en parkbänk nere vid kanalen. Små välvda gröna metallstänger bildade staket och avgränsade de små plättarna av grönska vid kanalen från gatans svärmar av småbilar och skotrar. ”Vi har ett antal delmål. Slutmålet får nog ännu formuleras löst, eftersom det ju faktiskt handlar om något abstrakt och ännu inte greppbart. Men för att nå fram till en högre form av kommunikation människor emellan, måste vi inrikta oss på två fronter.” Lisa slog beslutsamt sin ena näve mot det snirkliga bänkstödet. Jag gjorde strikt honnör.”Jag hör och lyder, O höga generalska!” ”Sluta skoja, Adrian. Det är allvar det här! Först har vi allmänheten. De som behöver upplysas om klangspråkets möjligheter. Ett pedagogiskt program. Problemet är hur vi ska kunna nå många, och i förlängningen alla människor…” ”Radio, kanske?” försökte jag. ”Går inte. Du har väl själv märkt hur mycket som går förlorat i etermedia? Här är det intim och direkt kommunikation som gäller. Kombinationen av uttryckssätt fordrar liveframföranden. Vi får bygga långsiktigt istället. Först etablerar vi och utvecklar metodiken med Action Musagète, därefter bildar vi skola. Hundratals ensembler som bär på samma budskap.” Jag sträckte armarna mot himlen, ”Allah akhbar! Heligt krig! Det här låter mer och mer som en religiös rörelse.” Lisa gav mig en mörk blick. Jag hejdade moig ögonblickligen. ” Jag vet…allvar var det. Vilken är den andra fronten?” Lisa gjorde en lång paus innan hon fortsatte. Ljuden från staden kom direkt framrusande mot oss. ”Först kulturpolitikerna; både för att vinna dem för saken och för att de ska fås att betala för uppbyggnaden av de kommande ensemblerna. Därefter kliver vi högre och högre upp på politikerskalan…” Jag avbröt henne otåligt. ”Ja, ja. Men vad exakt ska vi få dem att känna då? Och hur? Hur fan ska vi kunna rikta sekvenserna så precist att politikerna gör som vi vill?” Lisa reste på sig och tog tag om mina axlar.” Politikerna ska tvingas -bland dem finns alltför många amuser för att de ska kunna behandlas milt. Odla fram de mest aggressiva sekvenserna, de riktigt mäktiga! Folket däremot ska bara ges möjligheten. De ska upplysas; men med dialogen som utgångspunkt. För dem skapar du de mest mångfacetterade sekvenserna.”

Det absurda i företaget var nog i någon mening uppenbart för oss båda. I en sorts analogi med detta grep vi oss an det med närmast sinnessjuk frenesi. Jag satt i lägenheten och skrev och spelade mig genom ett oräkneligt antal varianter på sekvenser – ett otroligt tröttande arbete, då inte sällan verkan av sekvenserna utlöste kraftiga anfall. Lisa dammsög staden efter lämpliga musiker. Med sina kontakter hade hon snart hittat de som hörde till den konstmusikaliska traditionen. Det var värre med ”folkmusikerna”. Lisa hängde på barer och klubbar, gick på ändlösa promenader genom arabkvar- teren, lyssnande efter något som motsvarade mina beskrivningar. Lisa hade helt gratis lyckats låna en källarlokal under en restaurant, Chez Francis. Innehavaren, Francis Lejeune, var en gammal vän till Lisa som troget hade följt varenda konsert hon medverkat i under hennes första Parisperiod. Som musikälskare hade han sökt upp Lisa efter en konsert på konservatoriet och förklarat henne vara Paganinis sanna arvtagerska. Därefter hade han blivit hennes största fan. Rue Mouffetard var en gata som kantades av fiskafffärer och restauranger. Gatan kröntes av ett litet torg, Place de la Contrescarpe, där vår källare var belägen. Där skulle vi ostört kunna vidareutveckla vårt projekt, så snart ensemblen var fulltalig.

I våra, oftast nattliga, samtal om sekvenserna utgick vi från idén att det som präglar människan starkast är just ljuden. Det var ljuden som för oss var den första mänskliga orienteringpunkten, inte bilderna. Genom hörseln finns kanaler till hela människan. Balansen, språket, revirbeteendet, försvarsbeteenden, njutningen. Just därför hade sekvenserna en sådan kraft; de letade sig in i själva ursprunget på ett komplementärt vis. Därför kunde man också uppleva sekvenserna så olika. Hos dem, vars musiska språkcentrum var otränat, vällde sekvenserna in med full kraft och satte igång formliga kedjereaktioner. Hos de övriga letade sig sekvenserna in bakom de eventuella försvar som uppställts mot alltför starkt emotionella eller intellektuella reaktioner och orsakade mer specifika och i viss mån förutsägbara beteenden. Men gemensamt för alla lyssnares olika utgångspunkter, var att alla reaktioner var också en funktion av tiden – det fordrade en initial närvaro hos publiken, och en beredskap att vilja delta i den tidsliga process som sekvenserna utgjorde. Ljuden kunde också beskrivas som friktion; luftens vibrationer når ju trumhinnan, huden och kroppen i form av mer eller mindre subtila beröringar. Bilden och det visuella, verkade plötligt som ett mycket mer trubbigt instrument än klangerna och rytmerna. Ljuset kan blända eller i framkalla epileptiska anfall om det blinkar i en viss hastighet. Men ljudets finare verkningar – på så många nivåer – framstod som alltings nav. Bilden och rörelsen förblev ett ackompanjemang till det musiska språket i våra resonemang.

Det ”summaspråk” av ljud och rörelser, som vi ansåg oss med lätthet kunna läsa av, var dock långt svårare att på ett målinriktat sätt sända ut . Det musiska språket var undflyende, skiftande och sökande till sin karaktär. Kanske var det just i mångfalden snarare än i begränsingen av uttryck vi skulle söka svaren? I stället för att renodla sekvenserna började jag istället komponera motstämmor. Till enkla melodiska linjer lade jag små reptilsnabba rytmiska förskjutningar, till rena harmoniska förlopp lade jag skärande dissonanser. Jag började arbeta med motsatser, men också skalan emellan polerna. Det gällde, insåg både jag och Lisa, att hitta den version av sekvenserna, den blandning, som möjliggjorde en följsamhet. En version som gick att modulera i stunden, allt eftersom vi registrerade publikens uppmärksamhetsnivå.

En dag kom Lisa hem ovanligt tidigt från sina exkursioner, med ett soligt leende på läpparna. Alla hennes promenader hade gjort henne brunbränd och om möjligt ännu vackrare än vanligt. Denna skönhet stod i skarp kontrast mot min fördjupade blekhet, framodlad över mina papprena, metronomen och det lilla pianot.

”Det är klart!” Lisa sjöng orden i en låtsasaria, upprepade dem som om det var en dödsscen i en opera. ”Deeet ä-hä-ä-här kla-ha- haaaaart!” Jag glodde dumt på henne, förvirrad av den plötsliga scenförändringen. ”Adrian, är du med? Knack-knack! Hallå? Ensemblen! Jag har hittat dem!” Jag reste mig -lite för snabbt- och lyckades välta det lilla skrivbordet jag suttit vid över ända. Jag halkade fram till Lisa över papprena som alla hamnat på golvet. ”Satan. Jag menar…underbart! Berätta, vilka är de?” Lisa viftade med ett finger i luften.””Sakta i backarna! Det får bli en över- raskning. Jag har beställt bord på La Coupole till ikväll. Då får du träffa allihop. Har du material som du kan ta med och visa?” Jag såg mig omkring över golvet och nickade. ”Visst, jag tror jag har hittat några användbara former…några problem är nog faktiskt helt lösta.. men om jag inte får veta vilka instrument, så vet jag inte vad jag ska ta med och visa upp…” ”Du får fila på det sedan. Jag vill bara att de ska få en bild av musiken.” Hon kom och gav mig en mjuk och varm kram. Hennes hud doftade utomhus och solsken. ”Adrian…äntligen kan vi börja på riktigt…det här kommer våra barn att bli stolta över…” ”Barn?” mumlade jag genom hennes hår. ”Ska vi ha barn?” Lisa fnissade och stack ett pekfinger i sidan på mig. ”Men det är väl klart! En så där sex-sju stycken. En egen liten ensemble…” Lisa tycktes alltid vara steget före mig – konstnärligt, emotionellt- ja, i snart sagt alla avseenden. Eller så hade vi bara olika tempi. Två metronomer som slog puls i olika hastigheter. Tanken på barn med Lisa, uppenbarade sig nu för mig som en självklarhet, något jag antagligen alltid sett fram emot. ”Ska vi börja träna redan nu?”

”Vi måste förfina uttrycket!” Lisas ögon brann medan hon vankade av och an i den lilla ettan vid Saint Martin-kanalen som varit vårt hem i snart sex månader. En hel höst hade hunnit förlyta sedan vi flyttade ner till Paris direkt efter min examenskonsert. ”Det är än så länge ett för trubbigt instrument, fattar du!?” Jag stod och såg ned på Rue Bichat. Några hundar jagade varandra skällande mellan bilarna på den trånga gatan. ”Men varför Lisa? Varför ska vi göra det här? Folk som gråter, kräks, svimmar och skrattar hysteriskt. Då kan vi ju lika gärna dela ut psykofarmaka till publiken istället.” Lisa slet tag i min arm. ”Se på mig! Vi är bara i början av något stort, Adrian. Något som står högt över de här ströreaktionerna. Du har ju själv sett och förstått överensstämmelserna; det språkliga i det musikaliska, och den kommunikativa kraften i det klingande. Det handlar om att ge människor en inblick i sin fulla potential!” Jag vred mig loss ur hennes grepp. ”Nu tycker jag du låter som en flower-powerprofet. Är det inte hjärntvätt du pratar om?” Hon suckade. ”Nej, det är det såklart inte. Jag menar bara att det stadium vi hittills har kunnat iaktta innehåller andra möjligheter. Som att riva ned de barriärer som förhindrar en bättre form av kommunikation…” Jag strök henne över håret. ”Utopist” sa jag retfullt. Lisa ryckte till.”Jamen förhelvete, det är klart jag är utopist. Musiken är en levande och verklig utopi. Himmelriket på jorden! Den dagen jag inte är utopist längre får du lova mig att du nödslaktar mig, Adrian.” Jag låtsades chockerad. ”Äh.” Lisa såg trött på mig. ”Fattar du inte? Det musiska språket är mänsklighetens enda räddning. Att få människor att lyssna är det första steget. Sedan måste vi gå vidare och skapa de musikaliska bilder som genererar en positiv riktningsenergi. Om vi lyckas kombinera de här starka emotionella reaktionerna med en intellektuell återkoppling, så måste du väl inse vad som kan hända?”

”Du menar…att musiken skulle kunna verka komplementärt på något vis…”

”Just precis! De mekanismer som hållit musikens utopi och verklighetens pragmatism åtskilda skulle kunna påverkas att befrukta varann; vi skulle kunna skapa möjligheter för människor att själva sammanfoga det som samhället sönderdelat. Ingen hjärntvätt – bara hjälp till självhjälp…” Lisa hade fått små röda fläckar i ansiktet -som alltid då hon blev upprörd. Men jag tyckte mig kunna skönja en ny ton i hennes röst. En vibrerande desperation som som jag visserligen sympatiserade med – men som också var en smula skrämmande. I min värld hade sekvenserna tveklöst också blivit något stort och viktigt. Men jag ville -och trodde mig kunna- behålla distansen. Sekvenserna var kanske för mig mer som en intressant slaggprodukt av det verkligt viktiga: vår kärlek. Eller var sanningen den att jag förskönade mina motiv? Använde jag bara Lisa som en språngbräda för mina egna ambitioner? Kanske var det så att åren på Den Stora Musikhögskolan ändå fjärmat mig från Lisas begreppsvärld. Det som varit så tydligt hade nu börjat bli suddigt i kanterna. Omedvetet hade jag, nu även rent fysiskt, vänt mig bort från Lisa, och stod åter och blängde dumt ned på den smutsiga lilla gatan. ”Du har börjat tveka.” Hon slog mjukt armarna om mig bakifrån. Nere vid kanalen slussades en flodbåt fram i sakta mak. En skrikande konversation mellan slussvakten och kaptenen ekade mellan husen. ”Nej…ja…kanske. Jag undrar nog bara vart det här kommer att leda oss. Hur ska vi kunna styra den här utvecklingen så att den inte exploderar i ansiktet på oss?” Lisa tryckte en kyss mot min hals. ”Det är ju det som är din uppgift, älskling. Du ska bli vår musiska farmakolog; du ska kalibrera och uppmäta doserna så att vi uppnår bara det vi vill uppnå.” Jag vände mig häfigt om. ”Vilka vi?” sa jag surt.

Sedan ankomsten till Paris hade Lisa bestämt sig för att sluta i ensemble Drudenfuss -hon kom inte längre överens med den konstnärliga inriktningen, förklarade hon. Hon försörjde sig nu istället genom att vara ambulerande försteviolinist i Parisorkestrarna. En ojämn och osäker inkomstkälla. Mitt stipendium från skolan började nu att naggas betänkligt i kanterna. Då vi hade pratat framtid hemma i Sverige, hade jag gjort mig bilden av att jag undan för undan skulle ta mig in i det franska musiklivet just genom ensemble Drudenfuss. Ensemblen, med sin blandning av olika konstnärliga uttrycksmedel, framstod för mig som en frisk fläkt i relation till de musik-kotterier som frodades i det traditionstyngda Paris. Den stora kader av tonsättare från hela världen som i små klungor -och med glöd- hävdade olikartade uppfattningar om vad som var musikens enda väg in i framtiden, framstod för mig som offer för en tilltagande akademism. Den typ av akademism som såväl sociologen Adorno som den numera världsberömde tonsättaren och dirigenten Pierre Boulez (med flera) varnat för under den musikaliska modernismens framväxt nära trettio år tidigare. Dessa etablerade, närmast cementerade sammanhang var inte ett alternativ för mig. Riktningslösheten låg och lurade i vassen. Vad gjorde jag och Lisa i Paris om vi inte skulle arbeta ihop? Därför välkomnade jag egentligen det faktum att Lisa nu tog upp tråden igen. Vårt gemensamma projekt hade av flera skäl avstannat på grund av de praktiska problem som flytten och överlevnaden uppställde. Men jag kunde inte låta bli att känna mig utestängd, då hon nu plötsligt verkade ha en färdig plan. ”Hallå! Det är mig, Lisa, du pratar med! Det är inte likt dig att ägna dig åt självömkan…” Hon såg uppriktigt förvånad ut. ”Jamen, det verkar ju som om du nu har bestämt en massa saker utan att jag fått vara med…” Jag hörde själv hur ynklig och patetisk jag lät.”Skärp dig, Adrian, och lyssna i stället. Så här hade jag tänkt. Vi startar en egen ensemble. En musisk kommandostyrka om du så vill, bestående av virtuoser från flera musikaliska genrer och expertisområden. Du står för musiken och gemensamt lär vi oss och dem att rikta sekvenserna för att bäst motsvara de mål du och jag uppställer. ” Energin kom tillbaka till mig med full kraft och alla mina tvivel suddades lika plötsligt som märkligt ut. ”Vilken lysande idé, Lisa! Varför har du inte sagt något förrän nu?” Lisa ryckte leende på axlarna. ”Varför är ointressant. Ska vi eller inte?” Jag svarade med att krama henne hårt och överösa henne med kyssar. Det var som hon med denna enkla idé i ett slag hade fört mig tillbaka till henne, och jag var yr av lycka över att ha hittat hem igen. Återigen hörde vi varandra – andades med varandra. I mina öron ljöd ett mjukt och basigt C; vibratolöst men varmt.

~

Vad var det som- i ett plågsamt lågt tempo- höll på att hända? Medan jag försökte somna om efter kvällens osedvanligt konstiga turer, tänkte jag på min dröm. Som bild för hur jag förhållit mig till händelserna runt Lisa, var drömmen alltför tydlig. Jag hade av olika skäl varit passiv och låtit allt ske. Lisa hade fått utkämpa den sista striden ensam. Men nu hade tiden till slut drivit mig till en punkt där jag såg klarare på det som skett och det som nu förmodligen måste ske. Det förfutna hade nu börjat breda ut sig som en gigantisk karta, som jag metodiskt kunde skärskåda. Det var inte långt kvar nu, innan nedtecknandet av historien gett mig de detaljer jag behövde för att till slut också handla.

20. ”Charascho”

Jag hade fått som jag ville. Sömnen hade varit djup och hård, och jag vaknade utvilad. Såg på klockan att den inte var mer än sex på morgonen lokal tid. Eftersom det ännu var en timma kvar innan frukost serverades, kokade jag lite medhavt vatten i rummets vattenkokare, blandade till en pulverkaffe och satte mig på balkongen. Dagens första cigarett kändes mer som en skymf mot livet än vanligt, varför jag fimpade redan efter det första blosset. Ljuset över Kaspiska havet var ovant och obestämbart. Sjön låg azurblå som ett vykortshav, men ljusskiftningarna över land var främmande; ljuset reflekterades mot främmande träd och främmande byggnaders främmande färger. Återigen greps jag av den förnimmelsen av trygghet jag så ofta erfor vid mötet med det okända. Kanske var det detta som drev mig också i mitt konstnärsskap. Ett stilla uppror mot det förutsägbaras diktatur.

På bussresan in till staden var alla tysta och tillbakadragna. Georgiern Ivan satt och såg trumpen ut längst bak i bussen. På stolarna bakom förarplatsen satt Katja och Nikolaj och pratade lågmält med varandra; bakom dem satt Tonja och var nu ännu blekare i förmid- dagsljuset. Något som fick hennes peruk att se än mer absurd ut. Genom fönstren kunde vi se stora fält med oljeborrtorn, och små klungor av människor som uppenbarligen var på väg till fots in till staden. Jag stirrade ihärdigt ut genom det smutsiga bussfönstret, och försökte undertrycka det virrvarr av tankar som hela tiden pockade på uppmärksamhet. Ta in omgivningen, landet och människorna -det andra får komma sedan, uppmanade jag mig själv. Staden Baku uppvisade en märklig blandning av arkitektoniska stilar. Sovjetiska mastodontfasader stod bredvid mer orientaliskt ornamenterade byggnader och enstaka seraljer. Basarer där kvinnor och män från bergen som sålde grönsaker; kostymklädda och mustaschprydda män med guldtandsgarnityr. Och många växlingsställen.Västvaluta var lika eftertraktad här som i andra före detta sovjetrepubliker. Då bussen långsamt rullade genom stadens centrala kom Tonja och satte sig bredvid mig. ”I thiiink biiig mistaake yesterdaay” sa hon med klagande stämma. ”Biiig mistaake…”. Jag ryckte avvärjande på axlarna. Bussen parkerades intill Tyska kyrkan, där konserten skulle äga rum. På den lilla muromgärdade innergården ställde jag mig och rökte, medan musikerna gjorde sig i ordning inne i salen. Medan jag stod där närmade sig en svarthårig, mycket kort och ung kvinna. Hon presenterade sig som Frida Memetova, och förklarade att det var hon som skulle sjunga solopartiet i mitt verk. Med en anmärkningsvärd närvaro registrerade hon mina kommentarer till hennes frågor; jag blev nästan orolig för att hon hörde till den typ av människor som alltid vill verka mer intelligenta och förstående än de egentligen är. Men hennes eftertryckliga nickar och instämmande hummanden på de rätta ställena gjorde mig lugn. Dessutom litade jag helt på Nikolajs konstnärliga omdöme. En man med flottigt hår och paddliknande utseende kom ut och kallade på bruten engelska in oss till repetitionen. Inne i salen rådde med västerländska mått närmast kaos. De spelade på lappade och lagade instrument som såg ut att kunna falla sönder i bitar när som helst. Alla musiker verkade ha sina mobiltelefoner på. Repetitionen avbröts ständigt av små ettriga signaler. Många rökte inne i kyrkan, något som fick vaktmästaren att placera sig vid scenkanten och – i ett fruktlöst försök att hävda sin makt – höja ett varnande finger så fort någon gjorde en ansats att tända en ny cigarett. Dessutom hade Nikolaj transformerats från den blide och frodige musiker jag kände, till ett militäriskt vidunder. Han skällde till höger och vänster, något som emottogs med loja gester och axelryckningar. Men det klingade! Trots att Frida på min anmodan bara satt bredvid och lyssnade ljöd ensemblen som ett levande helt. Nya detaljer, som jag själv bara delvis mindes, framträdde i partituret och fick det att röra sig på ett helt annat sätt än under uruppförandet för tio år sedan. Inga incidenter inträffade under repetitionen. Musikerna tycktes helt opåverkade av de inkomponerade sekvenserna. Tillsammans med Ivan, den georgiske tonsättaren, företog jag efter repetitionen en långpromenad i Bakus innerstad, med flera stopp på några av stadens många kaféer. Överallt spelades turkisk och Azerisk populärmusik från små megafonhögtalare, distorderat och gällt. Samma harmoniska rundgång var tydligen basen för allt populärmusikaliskt skapande i regionen; en fallande ackordisk rörelse inledd av ett mollackord följt av två durackord på heltons avstånd, därefter en halvton ner till dominantackordet. Och så om igen. Vi besökte Jungfrutornet, varifrån en ung kvinna sades ha kastat sig i havet för att hon inte fått förena sig med sin älskade. Utsikten uppifrån tornet var skrämmande och slående vacker. Man såg hela staden breda ut sig längs med Kaspiska havets strand. Stående på toppen av tornet (där inga säkerhetsräcken fanns) tänkte jag att det var precis detta Lisa hade gjort. Som en figur ur en romantisk saga hade hon kastat sig ut för en kärlek som var viktigare än allt annat. Det hade inte handlat om att statuera exempel eller att straffa. Bara att kärleken varit så mycket viktigare. Själv stod jag så nära kanten jag bara vågade, det vill säga inte särskilt nära. Ivan däremot, stod obekymrat rödbrusig på den lilla upphöjning som skilde besökaren och stupet åt och sjöng en georgisk folkvisa för full hals, till de övriga turisternas förtjusta förvåning. Så småningom drog vi oss ned mot hamnpromenaden. Jag slogs åter av mängden av kostymklädda män utan slips, som vore det en azerisk stadsuniform. Vi hade ännu ett par timmar på oss innan konserten skulle börja, varför jag och Ivan (vi kommunicerade nu obehindrat på vår kroppspråkligt uppblandade gibberish) satte oss ned vid havet och åt på en av de tältrestauranter som stod uppställda vid kajkanten. Nygrillad, marinerad stör och té som smakade underbart i vårvärmen vid vattnet. En stor publik hade mönstrat upp vid tiden för konserten. Här var konsertkulturen helt annorlunda. Precis som musikerna gjort under repetitionen, lät publiken sina mobiler vara påslagna under konserten och svarade ogenerat under det att konserten pågick. Ingen tycktes ta någon särskild notis om det. Dessutom kom och gick folk hur som helst under konsertens gång, smällande i dörrar och småpratande på vägen in eller ut. Det fick mig att tänka på hur det måste ha varit på operan under 17- och 1800-talen i Europa, med tärningsspel och försäljning pågående på parkett och i loger. Ett av verken under konserten var nära att framkalla ett anfall. En konsert för kammarensemble och traditionell persisk trumma -tombak -skriven av Ivan, skapade en otrolig resonans i mina öron. Allt ekade och spelades om och om igen i mitt huvud. Men den här gången räckte det med att jag blundade och höll i mig i bänken för att det skulle gå över. Det fanns en förtrolig lojhet i Ivans musik som inte fullständigt lyckades rubba min balans. Så var det då dags för Love; formal aspects, som var det sista stycket på konserten. För första gången kunde jag ostört iaktta publikreaktionerna. Under den första deklamatoriska inledningen spred sig ett svagt sorl bland bänkraderna. Någon fnissade osäkert. En man långt fram i kyrkorummet ställde sig upp och satte sig ned flera gånger i rad, till dess att hans sällskap ryckte honom i kavajen. Flera kvinnor tog fram solfjädrar och viftade frenetiskt med dessa då styckets klimax närmade sig. En man sprang hukande ut ur salen då Frida sjöng sitt briljanta höga D. Efter applåderna, kom ett tjugotal människor fram och tackade mig och ensemblen; en rödflammig och flämtande kompositionsprofessor från Bakus konservatorium kramade om mig i en spastisk manöver som så när fick mig att tappa andan. ”This is a triumph for ensemble AZ, my friend” Nikolaj stod svettig och höll om Frida. ”But now I really have to get some sleep. I am sooo tired! What is it with your music?” Bakom Nikolaj och Frida stod Tonja. Hon darrade lite på underläppen och såg vädjande på mig. Jag valde att ignorera henne. Under festen, som innehöll extrema mängder vodka, magdans (till samma slingor jag hört under dagens promenad) och traditionell azerisk mat, tvingade ensemblens klarinettist in mig i ett rum för att visa något. Ur en svart läderväska drog han fram några pistoler. Han plockade isär en av dem, förevisade pipan och knackade sig mitt på pannan. ”Poff, poff, charaschó!” Efter en stund insåg jag att han försökte sälja ett vapen till mig, som ett uttryck för vänskap. ”I maake you good priiice!” Då jag krånglat mig tillbaka till festen, hade den urartat till ett virrvarr av krossade glas och ömt omslingrade ensemblemedlemmar.Vid kortänden av ett långbord kröntes den kaotiska bilden av en ljudligt snarkande Nikolaj, ännu i drömmen kvar i sin dirigentroll – mellan snarkningarna hörde jag honom mumla korta kommandoklingande ord på ryska. Jag smet iväg. Telefonen skrällringde i samma ögonblick som jag steg in i rummet. Jag drog ur jacket, och satte mig vid datorn.

Den beigemålade dörren till hotellrummet slog igen bakom mig. De sista nätternas sömnbrist gjorde mitt avsked i korridoren till de andra aningen mer bryskt och kortfattat än det kunde ha varit. Dessutom gjorde tidskillnaden sitt till; sedan jag landat hade omvärlden tett sig suddig och konturlös. Nu ville jag bara sova. Helst en djup och drömlös sömn. Jag slängde mig på sängen och somnade omgående med kläderna på.

ZANG….! K-GING-P-P-P-SSSSSSSKSCH!!! Jag stod i högt uppe i ett jakttorn och tittade ut över ett hygge med min kikare. Långt där nere såg jag till min förskräckelse Lisa springa i en skyttegrav, hukande, med fiolen skjutklar. Ensam försvarade hon ett litet stycke land mot anstormande horder av kostymklädda herrar och damer. I grupper om tjugo anföll amuserna med skarpladdade vapen; lådvis med regelverk i tjocka luntor östes ned i skyttegraven med sikte på att begrava Lisa. Hon omväxlande duckade, sprang, och anlade moteld i form av välriktade sekvenser som fick flera av de anfallande att ramla ihop i små välskräddade högar som förmultnade i hyperhastighet. Men det var bara alltför tydligt att amuserna skulle vinna – de var för många. I vild panik började jag klättra nedför stegen för att undsätta Lisa. Då jag äntligen kom ner på marken var det som att springa i meterdjup lera. Jag skrek ut hennes namn, och hon vände sig leende om mot mig. Bakom henne såg jag en gigantisk gul traktor komma körande – skopan rågad med utredningar och politiska skrifter. Jag vevade förtvivlat med armarna och skrek åt henne att akta sig. Men hon stod bara och vinkade leende tillbaka med fiolen under hakan. Leran sög mig djupare ned för varje steg; nere vid skyttergraven höjdes traktorskopan långsamt över Lisas huvud där hon stod, nu med en bekymrad min – hon såg min kamp mot leran. Just då skopan tömde ut sitt innehåll vände hon sig om.

RRRRRRRRRRR RRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING.

Alla luntor blev hängade i luften medan Lisa vigt hoppade undan och pilade utmed skyttegraven.

RRRRRRRRRRRRRRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING.

Det ljud hon gav ifrån sig tycktes få allt att stanna upp, eller åtminstone röra sig mycket långsammare. Plötsligt var hon vid min sida, smutsig och vacker, lade ned fiolen och stråken på marken och räckte mig sin hand för att hjälpa mig upp.

Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing!

Nästan i sömnen lyfte jag luren av den röda telefonen på sängbordet. ”Hi, Adrian. She is waaaaiting foor you, you know”. Katja. Det var då själva fan. ”Please, I am trying to sleep; it will be a long day tomorrow. See you. Good-bye!” Jag slängde på luren och försökte somna om, och var nära att lyckas då telefonen ringde ännu en gång. ”What now?!” Jag väste vresigt i luren. ”Calm down, it’s me, Nikolaj!” Jag sjönk tillbaka på kudden. ”Nikolaj, I am really tired. What is it?” Nikolaj harklade sig i andra änden. ”Well, Tonja is really desperate. She’s been calling me and Katja ever since we came to our room. You have to see her. Do what you want; play her some music or something. You don’t have to fuck her.”

”Nikolaj, for god’s sake, I KNOW I don’t have to fuck her. And I won’t. I am going to sleep. If she’s such a pain in the ass, don’t answer the phone. I know I won’t. Good night.” Jag slängde på luren och drog ur jacket.

Långsamt kände jag värmen sprida sig i kroppen och jag sjönk gradvis ned i en halvslummer, fortfarande halvt medveten om rummet och bruset från havet. Ett häftigt bultande på dörren ryckte upp mig ur dvalan. Jag hasade ut ur sängen och vinglade sömndrucket bort mot dörren. På heltäckningsmatten ute i den skrikgult kakelklädda korridoren, stod Tonja, endast iförd badhanddukar. Kring huvudet bar hon en handduksturban, och det låg små vattendroppar på hennes axlar, som om hon nyss tagit en dusch. ”Hello mr Svensson. May I coooome?” Jag suckade och släppte in henne. Värre än att låta henne komma in i rummet hade varit att behöva stå och dividera i korridoren med en nyduschad moskovitiska. Hon log blygt mot mig och satte sig i en av fåtöljerna mitt emot sängen. Då jag frågade vad hon egentligen ville såg Tonja nästan förnärmad ut. ”You nooot think I am beautifuuul?” Jag bjöd henne på en öl som jag köpt på flygplatsen, och förklarade hur jag såg på saken. Hur vacker hon än var skulle inga fysiska experiment äga rum. Däremot sade jag mig vara villig att sitta en stund och prata musik och höra lite vad hon ansåg om ensemble AZ.

Ett lätt uttryck av besvikelse fladdrade genom Tonjas anletsdrag men hon valde att berätta lite om ensemblen, som hon fann ”noooormal”. Efter en kvarts tomt prat plockade jag fram några cd-skivor med min egen musik på och gav dem till henne. Sedan erbjöd jag mig att eskortera henne till hennes rum som låg på bottenplanet. Innan hon stängde sin dörr, hann jag se en skymt av hennes svarta peruk som hängde nyborstad på en krok ovanför sängen. Jag sade god natt, och hon svarade med ett ”thaaaankyou for the muuusic”.

Väckarklockan ringde. Mer död än levande, slog jag ihop datorn och packade ner den i väskan. Mödosamt samlade jag ihop all min packning och gick ned till receptionen för att checka ut. Taxi ut till flygplatsen. Framför mig hade jag en dryg resa. Först drygt två timmars resa till Zürich, där jag skulle få vänta i tre timmar på planet till Baku. Väl ombord på Zürichplanet, somnade jag redan innan flygvärdinnan var färdig med säkerhetsdemonstrationen. Jag vaknade till först då planet dunsade ned på den schweiziska marken. Väntetiden tillbringade jag med att röka och iaktta människor. Jag försökte se om jag fortfarande kunde läsa de fina signaler som jag och Lisa gjort oss så mottagliga för under våra år tillsammans. På flygplatser utvecklas en alldeles särskild form av kontrapunkt. Skenbart kaotiskt rör sig människorna mellan in- och utgångar, hämtar kaffe, växlar pengar, kör väskor och samtalar. Föräldrar hetsar sina barn genom det märkliga högtalarsprakande landskapet. Stadda i rörelse eller väntande under dessa jämförelsevis tydliga omständigheter (alla på en flygplats har en klar uppgift- bortresande, hemkommande eller arbetande) blir den mänskliga musiken mer pregnant; den personliga klangen mer lättläst i relief till de likartade mål som platsen definierar åt sina besökare. Under likartade omständigheter verkar olikheterna framträda tydligare, och sitter man bara still och lyssnar så uppstår en formlig symfoni av intentioner och återhållna eller utlevda känslor. ”Vad är det egentligen jag hör”, tänkte jag. ”En livets summarytm eller klang? Lagrade frustrationer staplade i evigt rörliga ackord?”

På planet med destination Baku var det som att träda in i en främmande värld. Tobaksröken låg tät i kabinen under hela flighten. Människorna i stolarna bredvid mig talade omväxlande ryska och azeriska, bakom mig kunde jag höra några fransmän samtala och framifrån kom små doser brittisk engelska. Den kulturella mixens påtaglighet gav mig, som så ofta förr, en stark känsla av trygghet. Efter att ha bläddrat lite i partituret, somnade jag lugnt till klangen av den mångspråkliga ljudmatta som omgav mig. Flygplatsen i Baku var en byggnad som rymde stora och ödsliga grön- och gulmålade ytor, tomma på människor. Förutom de resenärer som just lastats av planet från Zürich, samt ett antal k-pistbeväpnade militärer fanns inget av det liv som normalt existerade på en flygplats. I en liten lucka vid sidan om passkontrollen satt en mustaschprydd militär och läste långsamt alla resehandlingar innan han, efter att betalning erlagts, med en suck stämplade visumet. ”Adrian, fratello!” En fryntlig Nikolaj grabbade stadigt tag i mig på andra sidan passkontrollen. Bredvid sig hade han en mager yngling med fjunig mustasch och en stinkande papyross i mungipan. ”This is Ali. Plays the percussion in the ensemble. Also he is our driver. He drives like a maniac. But the bus is his so what can we do, but let him drive, eh?” Ali log så brett att papyrossen hotade att ramla ur. ”Ali, take the bags! Let’s go to our quarters.” Utanför flygplatsen vajade palmer och pinjer. Kvällsbrisen doftade kryddor och hav, och trots den sena timman var det ännu varmt och fuktigt i luften. Med hjulen delvis uppe på en refug stod en gammal gulvit volk- swagenbuss och lutade. På vägen mot vårt hotell berättade Nikolaj om repetitionerna och de problem man haft. Det hade inte bara varit svårt att uppbringa de slagverksinstrument som mitt partitur fordrade (man hade till slut lyckats låna en uppsättning rörklockor från en rik samlare i bergstrakterna), utan man hade dessutom upplevt en del märkligheter under arbetet. Musikerna hade känt sig trötta, och Nikolaj hade vid ett tillfälle råkat svimma efter en av satserna. ”Everyone loves the music, but there is something strange about it. I don’t know what, though. And, by the way, I’ve had the most incredible porno-dreams during the whole rehearsal period, ha ha!” Jag började försöka förklara något av bakgrunden – det musiska språket, sekvenserna- men jag gav upp. Historien var för lång och invecklad för att klaras av i mitt reströtta tillstånd. Jag nöjde mig till slut med att ge honom rådet att låta sångerskan avstå från att delta i generalrepetitionen. ”You crazy guy! But OK. The soprano is good, she can handle it. She knows the stuff better than the other musicians.”

Hotellet visade sig vara en före detta OS-anläggning med nedslitna faciliteter, som från början varit avsedda för såväl idrottsmän som sovjetiska politiker. I en sluttning ned mot Kaspiska havet fanns även en nu sönderrostad linbana som ledde från anläggningens restaurang ned till en badstrand, komplett med en ruin efter en nattklubb. De dryga tvåhundra metrarna ned till havet hade varit en för lång sträcka att tillryggalägga för berusade partimedlemmar på semester, så de fraktades helt enkelt i sittkorgar nedför backen. Nu låg allt öde och nedslitet. De enda besökarna i den forna nattklubben var de vilda katter och hundar som fanns i överflöd. Då folkabussen rullade in framför receptionen såg vi ett gäng män i luggslitna gröna overaller springa förbi på den dåligt upplysta gård- splanen. ”It’s the Azeri football team. They are very-very good.” Ali tittade långt och beundrande efter sina hjältar då de försvann i mörkret nedför slänten mot havet. Som i en kort gemensam andakt satt vi kvar i bussen och lyssnade till ljudet av elva par gummiskodda fötter mot grus som långsamt tonade bort och löstes upp i det vaga bruset från sjön. ”I give you a couple of minutes to sort your stuff out. Then we eat with the rest of the group. There are a few other composers here, you know!” Med dessa ord stängde Nikolaj dörren till mitt rum. Bruna inrökta möbler. En toalettstol med en märklig uppblåsbar gummisits. Lakan med små hål i. Doft av rengöringsmedel, rök och utspilld sprit. Efter att ha packat upp väskan, öppnade jag -efter en hel del vickande och slitande- balkongdörren. Utsikten var iallafall enastående. Långt därborta såg jag blinkande lanternor från fartyg som stävade in mot Bakus hamn. Jag kunde se hela staden breda ut sig längs med den halvcirkel som kustlinjen beskrev. Och återigen slogs jag av luftens örtliknande doft. Jag hann med några minuters insupande av den Azeriska atmosfären innan Nikolaj var tillbaka. Han ledde mig ut ur hotellbyggnaden och ut på gårdsplanen. Vi gick uppför många och långa trappor, ända till dess att vi nådde det som var områdets stora bespisningshall. Den jättelika salen, upplyst av svulstiga kristallkronor, anslog en dyster ton av svunnen storhet. Nu var endast ett av de många borden uppdukat och befolkat. Men likafullt stod det en hel rad servitörer uppställd mot väggen vid köksingången, väntande med vita vantar. Nikolaj föste mig framför sig, över det stora golvet, fram mot gruppen av människor kring bordet. Jag hälsades hjärtligt välkommen av alla. En storväxt georgier halade fram en flaska med brunt innehåll och hällde upp ett glas, som han med en manande min räckte över till mig. Då jag svept den starka och sliskiga drycken fick jag en applåd av församlingen allt medan Nikolaj hojtade ”You see what I mean? A real viking, hoho!”. Medan den ena märkliga rätten efter den andra bars in (överkokta grönsaker, tunna biffar stekta till skosuleviskositet; sötyoghurt med sursylt ackompanjerad av vodka), bekantade jag mig med de församlade. Där var Katja och Tonja, två tonsättare från Moskva. Ytterligt bördsstolta, behandlade de den azeriska personalen med frätande förakt. Tonja var stram, svarthårig svartklädd och raknäst -nästan klassiskt vacker. Men var hennes hår verkligen äkta? I vissa vinklar såg det nämligen slitet ut på ett mycket syntetiskt vis; några strån var vikta och spretade rakt ut från den annars tjugotalsinspirerade frisyren. Katja å sin sida hade cendréfärgat hår, jättelika läppar och bar en blommig klänning med avgrundsdjup urringning. Så var det georgiern med flaskan, Ivan – även han tonsättare. Han talade enbart ryska med mig under hela kvällen medan jag konverserade på engelska. På något egendomligt sätt tycktes vi ändå förstå varandra. Dessutom satt, förutom Ali och Nikolaj, dussinet blyga azeriska ensemblemedlemmar vid bordet. De var inte vana vid att få tillträde till den gamla OS-byggnaden, som för dem ingav en känsla av hävdvunnen respekt för gamla auktoriteter. Men deras underdånighet släppte i takt med att vodkan konsumerades. Mitt under den kladdgryniga och obestämbara gröt som var efterrätten, slocknade plötsligt all belysning. Eftersom natten var redan ganska långt framskriden och även utebelysningen slocknat, blev salen becksvart. En servitör snubblade fram till bordet och meddelade Nikolaj något på ryska. ”They will fetch some candles. This happens all the time. Don’t worry, party on!” I mörkret blev plötsligt stämningen fnissig och intim. Man började berätta historier för varandra, som alla lyssnade till andäktigt oavsett om man förstod språket eller inte. Efter en halvtimme, då det ännu inte grävts fram några ljus, började Nikolaj sakta sjunga ur Arnold Scönbergs ”Pierrot Lunaire”.

”Den Wein den man mit Augen trinkt…” En efter en föll vi andra in i talsångsstämman. Den märkligaste allsång som någonsin hörts -ljusår från ”Calle Schewens vals”-klingade sagoartat vacker i natten. Antagligen inspirerad av den intima atmosfär som rådde i det förenande mörkret, lade Tonja en hand på mitt lår. På min andra sida lutade Katja sig mot mig och viskade på bruten engelska: ”She liiiiikes you. She will cooooome to your room to night if you want, you know…” Jag lyfte varsamt bort Tonjas hand, log nervöst mot henne, vände mig mot Katja och svarade: ”Thank you, but I’m not that kind of guy. I don’t do things like that anymore, if ever.” Katja stötte mig lätt i magen med sin armbåge. ”I’m not talking romaaaance, you know. Just phiiisical, you know…” Jag vände mig åt Tonjas håll och kisade för att se om jag kunde utläsa någon förklaring eller reaktion på detta ovanliga lära-känna-lek. Men Tonja tyck- tes bara stirra framför sig, samtidigt som hon åter lät handen glida ned på mitt ben. Medan jag makade åt mig och återigen tog bort hennes hand drog Katja mig lätt i örsnibben och deklarerade med len stämma: ”you are niiiice she is niiiice, you can have a niiice tiiime, you know.” Så fortsatte det en stund; talsång från de andra vid bordet, händer på lår från vänster, erotiska förhandlingar från höger. Precis då jag var färdig att ryta till för att en gång för alla markera min avvikande ståndpunkt för de båda Moskvafröknarna, förbyttes sången i ett jubel. I en azerisk version av luciatåg skred nu nämligen servitörerna fram över golvet med varsin kandelaber i handen. Detta bröt effektivt av ryskornas tvåflanksattack. Plötsligt konverserade de åter artigt och belevat, som om inget hade hänt. Kvällen förflöt i ett tilltagande estetiskt och kulturellt samförstånd, betingat av den synnerligen proaktiva vodkan. Georgierns språk löstes så småningom upp i ett universellt sluddrande och gestikulerande.

Så småningom bröt sällskapet upp från bordet. Natten var sen och bussen in till repetitionen skulle avgå tidigt. Fortfarande lite ställd av upplevelserna i mörkret, höll jag mig en bit bort från de båda ryskorna på vägen ned till rummen. Nikolaj gled upp bredvid mig och tog tag i mina axlar. ”They are very efficient these russian composers aren’t they?” Nikolaj log sitt bredaste leende. ”Bad composers, but good lovers…And, you know, my Masja is in Vienna…so when Katja offered her services…I hope you understand…You really should try Tonja, she’s a cute one, in spite of the wig!” Jag lät undslippa ett stön. Det var alltså så det hängde ihop. Nikolaj hade passat på att hoppat över skaklarna då Masja var utom synhåll, och nu försökte han genom Katja tussa ihop mig med Tonja. Ett lika besynnerligt som otänkbart ar- rangemang. ”Nikolaj, my friend, I have to pass on this offer. Since quite a while, I am unable to see the joy in this kind of random encounters. Thanks but no thanks.” Nikolaj daskade till mig på axeln och hov upp ett hästgnägg till skratt. ”You really are crazy! Just tell me if you change your mind!” Det skulle jag definitivt inte göra, det visste jag. Efter att Lisa försvunnit ur mitt omedelbara liv hade jag gjort många håglösa försök att ha såväl längre relationer som ”till intet förpliktigande” sex , utan att -förrän det varit försent – inse att det varit lönlöst att ens försöka. Inte än i varje fall. Självklart; emellanåt kändes det som om jag skulle förtäras av längtan efter närhet. Problemet var att drömmen om närhet alltid var oupplösligt förbunden med Lisas bild och person . Allt annat än Lisas röst, ansikte och kropp kändes som ett svek och ett brott. Under den sista biten ned till hotellet, undrade jag när denna förbannelse skulle hävas. Varför var Lisa tvungen att ta steget över den gräns vi satt upp för oss, och lämna mig ensam med alla funderingar? Boken jag skrev hotade att slita sönder den mödosamt återvunna jämvikt, som det tagit mig fem år att bygga upp efter händelserna den sommaren. Som ett mantra hade jag upprepat att det musiska språket inte fanns, att det bara var ett påhitt av två förälskade dårar. Allt som hänt var bara illusioner och sammanträffanden, Lisas försvinnande var en logisk följd av all galenskap vi ägnat oss åt. Men för varje ord jag skrev ned i datorn, för varje händelse jag återkallade, öppnades de omsorgsfullt stängda kanalerna ännu en bit. Jag höll åter på att förvandlas till den människa jag en gång varit; språken som talades omkring mig omvandlades åter till delar av summan av de mänskliga klangerna och rytmerna. De mänskliga partituren öppnades åter på glänt. Jag insåg att jag var på god väg att åter börja tro på det musiska språkets kraft. Höll jag på att gradvis lura in mig själv i den intellektets implosion som Carl varnat för?

~

Efteråt kunde ingen riktigt redogöra för exakt vad som hänt och i vilken ordning. Lisas röst skapade snabbt en förtätad stämning och snart kunde jag känna spänningen från publiken i ryggen. Efter tre-fyra minuters musik kom den första stora musikaliska intensitetsstegringen. Någon i publiken andades ljudligt och häftigt; strax hördes en annan ge ifrån sig små vällustiga grymtningar. Från min position såg jag inte vad som hände, men Carl berättade efteråt att representanten för den Rikstäckande Konsertinstitutionen hade suttit -nu klarvaken- med händerna djupt instuckna i sina kostymbyxor och utfört rörelser som till de omkringsittandes häpnad bara kunde tolkas på ett sätt. Någon tillkallade diskret vaktmästaren som ledde ut mannen. Framemot styckets tionde minut sågs Ifigénie Andersson ställa sig upp i sin bänkrad och röra sig i en ormliknande dans. Dessa två händelser var -var för sig- något oerhört, och rubbade fullständigt de gemensamma överenskommelser som outtalat behärskar konsertsituationen. Men Carl berättade efteråt något långt mer intressant: vid den femtonde minuten, nära den slutliga höjdpunkten i stycket, andades hela publiken i takt. Först märkte Carl det knappt, han var alldeles för berusad för att märka mer subtila skiftningar i de omkringvarande ljuden. ”Men SE’N var det som om rumMET blev till en STOR JÄVla blåsBÄLG. Har aldRIG varit MED om maken. FORTare och fortaRE andades vi ockSÅ. Gick inTE att KONTrollera.” Carl var den enda jag mötte som efteråt kommenterade händelserna. Då verket var slut mottog ensemblen stående ovationer. Publiken tittade yrvaket på varandra då dörrarna till konsertsalen slagits upp efter det sista applådtacket. De händelser som ägt rum gömdes i en ny gemensam och outtalad överenskommelse. För hur skulle man kunna beskriva det som hänt? Musikerna verkade medtagna och trötta efteråt -men glada. Göran kunde inte sluta fnissa. Under festen efteråt försvann gradvis den trötthet som musikerna känt. Alla festdeltagare, publik som musiker, tycktes ha drabbats av kollektiv kärleksyra. La Andersson sågs hångla med Musikhögskolans rektor i ett hörn. Till och med Carl, som sällan drabbades av något alls mer än baksmälla, flirtade ihärdigt med en altviolinist. Men vid ett hörnbord i festsalen satt jag och Lisa och summerade våra intryck och talade om vårt nästa gemensamma steg. Paris.

 

Lyssna: Love; formal aspects 4

”Och…” Severus Martenot brukade alltid inleda sina seminarier med detta lilla bindeord. Och-et fick hänga i luften till dess att tiden som den följande konstpausen behövde för att ladda de följande meningarna med kraft hade förflutit. Även i enskilda samtal odlade han denna egenhet. I Kompositionsklassen på den Stora Musikhögskolan, utvecklades Martenot snabbt till min favoritlärare alla kategorier. Det som gjorde honom stor i mina ögon, var främst hans kunniga och lågmält brinnande närvaro samt det faktum att han (en regnpiskad dag i september) inledde sin seminarieserie med att dela upp världen enligt nära nog samma terminologi som jag och Lisa utvecklat under våra långa samtal. Ämnet han undervisade i kallades Formlära; men ett bättre namn på hans seminarier hade varit ”Omformningslära”. För på hans lektioner fick studenterna ständigt ompröva och omforma sina -mer eller mindre- djupt rotade uppfattningar och missuppfattningar om vad musik var och framförallt kunde vara. Genom att försynt påvisa samband mellan olika musikaliska företeelser och världen omkring, framför och bakom oss studenter, öppnades våra ögon långsamt för musikens möjligheter. I det lilla undervisningsrummet, som låg vägg i vägg med trumpetarnas lektionssal, samlades varje torsdag en handfull kompositionsstudenter för att andlöst försöka spåra betydelsen av allt Martenot sade. Med Haydns, Hummels eller Arutunians trumpetkonserter skrällande genom väggen, anlade Severus Martenot ibland moteld på sin skivspelare, men vägrade konsekvent att höja rösten då han talade.

”Och…” (Taa-taa-taa….ti-ti-ti-ti-ti-taa-ti-ti-ti-ti-taa[…])

”…populärmusiken har spelat amuserna i händerna. Från början fanns där en sorts primalmusisk kraft -oartikulerad och rak. Det är dess enda förtjänst, men också den största faran med den. För nu kan vi se vad som hänt. Dess ursprungliga utmanande av etablissemanget hade till en början ett gott syfte. Men i det att popmusiken avhändade sig det viktade, det noggranna, omsorgsfulla och empatiska och i dess ställe lanserade det extatiska och letargiska, så gav de också upp alla möjligheter att på riktigt förändra världen i positiv riktning. Istället spelade till slut alla populärmusikaliska formler amuserna i händerna. Om sentiment och energi är det enda man bekymrar sig om så blir man ett lätt offer för andras vilja. Och popmusiken inlemmades mycket riktigt snabbt in i den Bröd-och-skådespels-teologi som så länge har präglat, och alltjämt präglar, samhället. Bakom kicksökandet i den musiken återfinns just inget mer än en icke-vilja. Den nya generationen makthavare är uppfödda på en musik som skiter i allt…som inte bryr sig om andra än den egna målgruppen…som inte vill loda några djup eller ställa några verkliga frågor; på sin höjd deltar de i en den ytliga provokationens skuggspel – som älskas av amuser. Popmusiken blir istället gränssättande. Den verkliga provokationen, det allvarligt syftande språket och tilltalet får ingen plats i det amusiska samhället. Popmusikerna är pajasar som fungerar som andliga brödsmulor till människor som inte får veta att det finns riktig mat att få.”

(…ti-ti-ti-ti-ti-taa-tiki-tiki-ti-ti-ti-ti-taa […])

” I avsaknad av de verkligt starka valen, iavsaknad av den verkliga provokationen, som ligger i ett fullt ut implementerat kärleksbudskap, kommer den låsta musiken -som jag fortsättningsvis kommer att kalla den- aldrig att leda till något verkligt gott. Den förmår visserligen lägga en riktningsgivande bakgrund till de plötsliga och tillfälliga möten som leder till våra dagars upphov; extas eller letargi är nämligen de två enda dialekter den musiken behärskar. Men den låsta musiken kommer aldrig att kunna tala om hela sanningen, även om människan bakom är aldrig så ärlig…dess själva struktur positionerar sig bortom artikulationen och allt vad sanningsbegrepp heter….gå i takt. stå på led.”

(TAA-TA-TA-TA-TAAAAAAA!!!!!)

”Mellan punkaren och marinkårssoldaten existerar ingen verklig skillnad i musikaliska förebilder. Och den förenklade retorik som både militärmarschen och Sex pistols understödjer är inte kreativ, utan konservativ. Den befäster både mål och utgångspunkt för den amusiska människan. Krig och extas. den har inga möjligheter eller ambitioner att beskriva idén om vartåt vi ska, eller varför. Nej; inga frågor -bara konstateranden. Och en kultur som utesluter frågorna ur sin konst får heller aldrig några svar. resultatet blir i bästa fall trygg och odynamisk trivsel -se Sverige. Och ivärsta fall, ja, se på Mellanöstern. Märk väl -jag begär inte att ni ska hata populärmusiken. Dess charm är i många fall odiskutabel. Men var kritiska då den begränsade musikaliska materien tar över tolkningsföreträdet. För det musiska språkets skull.”

Mötet med den Stora Musikhögskolan var omvälvande av två skäl. Det ena var Martenot; det andra var Carl. De två kompletterade varandra; där Martenot hängav sig åt abstraktionens högre njutningar och drev tankarna mot en sorts intellektets implosion, var Carl en pragmatismens förkämpe. Carl undervisade inte. Han tog istället med mig på repetitioner av sina egna verk; lät mig sitta med partitur på operan eller konserthuset och följa allt som spelades, gjordes och sades. Därefter kunde han bjuda på middag och fråga ut mig om hur jag skulle ha gjort, under de situationer vi gemensamt bevittnat. Carl ansåg att tonsättarens enda uppgift var att komponera; han hade mycket litet tålamod med det filosoferande som Martenot ägnade sig åt. Hans frågor om de stycken jag visade upp för honom var få; de handlade uteslutande om praktiska detaljer. ”Var får sångaren SIN ton ifrÅN? DU vet väl ATT harpSTÄMman är SVÅRspelad HÄR?”. Då jag pressade honom på mer konstnärligt präglade kommentarer sa han bara kort och nästan irriterat: ”JAG säger till OM du blir baNAL.” På något sätt blev dessa två lärare inkarnationen av det inre spänningsfält som jag bar på under dessa år: Tänka v/s Handla. Friktionen mellan dessa poler var så ofantligt mycket mer fruktbar än den räddhågsna livskontrapunkt som musiklärarlinjens pedagoger hade bestått mig med.

Mina dagar -och nätter- under dessa år på kompositionsutbildningen var en ständig dragkamp mellan kompositionsprojekt som skulle realiseras och böcker som skulle läsas. Komponerande, repetitioner med elevensembler ( som alltid kom för sent), stämskrivning, lektioner och seminarier, studier i kontrapunkt, krogkvällar, konserter, Schönbergs, Adornos,Lacans och Barthes texter – detta var stämmorna i den polyfoni som min vardag genljöd av. Men ändå; trots alla de nya vänner (däribland Göran) jag fann på den nya utbildningen, trots den värme med vilken Carl tog mig under sina vingars beskydd, förflöt åren på den Stora Musikhögskolan i skuggan av mitt och Lisas stora projekt. Kärlekens och det musiska språkets projekt. Mina anfall tilltog i styrka under terminerna, men mattades så fort jag och Lisa hade möjlighet att träffas. Våra möten under mina fyra år på ”skolan” (som den Stora Musikhögskolan lojt benämndes av dess studenter) ägde alltid rum i den lilla staden; hennes mor tycktes liksom jag märkligt tillfriskna då Lisa kom på besök. Trots att modern såg på mig med stor skepsis, och trots att vi alla trängdes i moderns prylbelamrade lilla lägenhet (två flyglar, porslinshundar, jubileumstallrikar, plyschklädda möbler och noter om vartannat), kunde jag och Lisa ändå alltid hitta tillbaka till vårt gemensamma inre utrymme. Där rådde lugn och tiden tycktes stå stilla. Ibland, under dessa återbesök i den lilla staden, åt vi middag med Eeva- Siri. Hon fortsatte att intressera sig för våra vägval och vi drogs till hennes trygga blick.

Varje lördag under terminerna, efter frukost, satte jag i ett kassett- band i bandspelaren och lät mig föras tillbaka till mitt och Lisas gemensamma rum. Det var under dessa förmiddagar jag skrev mina brev till Lisa. De tog som regel några timmar att skriva, och jag bifogade alltid mina senaste kompositioner. Antingen de skisser jag för tillfället höll på med, eller något jag hunnit fullborda. Lisa satt i sin tur på sitt rum på rue Bichat invid Saint Martin-kanalen i Paris och ägnade även hon lördagförmiddagarna åt brevskrivande. Försiktigt introducerade jag ”supersekvenserna” i mina kompositioner; det gällde att hitta rätt sorts spädning för att verkan inte skulle bli för stark. Vissa av kompositionerna – de som hon bedömde inte skulle medföra några risker för musikerna – tog Lisa med sig till Ensemble Drudenfuss för att införliva dem i repertoaren. I tättskrivna brevsidor redogjorde hon sedan i detalj för hur verken mottagits, hur publiken och musikerna påverkats, hur olika interpretationer skapat olika resultat. På så sätt fick jag en ytterligare utbildning. Lisa gav mig de praktiska perspektiv som behövdes för att jag skulle kunna finslipa och omsätta våra teorier i kompositioner. Medan flera av mina klasskamrater i kompositionsklassen försvann in i abstrakt postpubertala resonemang (som ofta födde en låsning gentemot de instrumentalelever som spelade deras verk), vann jag genom Lisas brev ett stort försteg; alla mina försök var i all sin teoretiska förankring ändå rotade i en praktisk och konstnärligt levande situation, långt ifrån Musikhögskolans skyddande väggar.

Det klingande musiska språkets betydelser blev allt tydligare för mig och ganska snart hade jag också etablerat en god relation till instrumentalstudenterna. För trots att jag skrev musik som de -utifrån sin begränsade erfarenhet- i förstone klassade som ”konstig”, så väcktes deras intresse av att jag kunde förklara och visa hur den skulle utföras. Lisas brev var därför oundgängliga för min egen förståelse av komponerandet.

Mina fyra år i kompositionsklassen blev till en alfabetiseringsprocess; undan för undan lade jag musikspråkligheter på lager, vägde och mätte deras innehåll, potential och betydelser. Men hela denna tid längtade jag bort, till Lisa och den uppgift som vi gett oss själva. För vi var båda övertygade om att det bara var tillsammans, i den fysiska närheten, som vi kunde förfina vår version av det musiska språket.

~