En hård knackning från insidan av dörrfönstret till krogen väckte mig ur min förstening. Jag upptäckte att jag blivit stående med handen på handtaget och att det nu var någon på den andra sidan dörren som ville ut. Jag backade ut mot gatan samtidigt som jag öppnade dörren åt den kvinna som jag spärrat vägen för. Med en förskrämd blick på mig gick hon fort förbi, så att jag sveptes in i en pust av öl, tobak och parfym redan innan jag själv kommit innanför krogen väggar. Jag lät blicken hastigt svepa över lokalen för att se efter om Göran kommit. Alldeles innan glasögonen immade igen av värmen och fukten inne på Råger, såg jag den väl bekanta figuren vid ett av fönsterborden till höger in i lokalen. Jag tog av mig glasögonen och lyckades med dem i handen – snudd på förblindad – kryssa fram till Göran utan att välta några stolar. ”Hej Göran”, sade jag, medan jag försökte gnugga bort imman från brillorna med min tröjärm. ”Tjaba. Jag såg den vackra scenen därute. Var det ett så’nt där anfall, eller? Jag minns det från skolan, vi brukade mobba dig för det där. Vi tyckte att det var att gå för långt i strävan efter konstnärsstatus. Det var lite svårt för oss vanliga dödliga att tro på de där musikaliska meddelandena .” Mina glasögon släppte nu hjälpligt igenom verkligheten och jag kisade mot Göran. ”Jo. Men antagligen är det väl sant. Att det är en frukt av mitt konstant överspända inre, alltså. Men vad ska jag göra? Jag tycks inte kunna kontrollera det, så oavsett läsart på problemet så blir jag inte kvitt det. Läkarna hittar iallafall inget” En servitris närmade sig bordet. ”En öl tack.” Hon tittade uppfordrande på Göran och hans tomma glas. ”Samma här, känner jag tydligt att jag bör säga” sade Göran med tillgjort undergiven stämma – han fick ett lätt triumferande men desto mer insinuant leende tillbaka. Hon försvann med vippande hästsvans in bakom bardisken för att ge bartendern beställningen. ” Jag kanske skulle ge mig in i kvinnobranschen istället. Men å andra sidan mister man ju lite av spänningen med det hela. Med så stor marknad är det inte konstigt om det blir tråkigt.” Göran tog en näve ur jordnötsskålen som jag just varit på väg att aska i. Han smaskade ljudligt, och tycktes för en stund förlora sig i tankar. ”Men, kamrat Adrian,” sa han mellan tuggorna ”berätta! Vad har timat under vår alltför långa skilsmässa?” Nu var det min tur att ta en näve jordnötter och tankfullt speja i fjärran, eller åtminstone så långt bort som till Rågers toalettdörr snett över rummet. Innan Göran hann börja klaga på min bristande uppmärksamhet, kom servitrisen tillbaka med ölen. Medan hon ställde upp dem på bordet och plockade bort askfat och vad som såg ut som resterna av en nachosmåltid, grep jag tillfället till att låta blicken lämna toalettdörren (med ett hjärta på) och istället titta ut över lokalen i sin helhet. Inga dramatiska förändringar hade skett. Alla de gamla föreställnings- och konsertbilderna hängde kvar, bilder som donerats till Roger av gäster och vänner. Taket var fortfarande tapetserat med affischer, men självklart hade nya nu ersatt de gamla. Men de största förändringarna var nog serveringspersonalen som jag inte längre kände igen, samt att väggarna nu gick i bordellrött istället för den forna svarta färgen. Jag grävde fram cigarettpaketet ur kavajfickan. ”Vad säger du Adrian, Annika här rekommenderar pepparbiffen idag. Serveras med Gratin Dauphinois. Ska vi hugga till på det?” Göran hade välvårdat, ganska långt, mörkt hår, som fick honom att påminna lite om ett porträtt av Oscar Wilde. Närhelst han fick tillfälle skakade han sin hårman i en dramaturgiskt välavvägd gest. Och att få säga potatisgratäng på franska fordrade tydligen ett utspel med kalufsen. Tur att hon flyttat på askfatet, hann jag tänka.Jag tände min cigarett. ”Men då kanske vi ska ha lite rödvin?” ”Nej”, sa jag, ”jag håller mig till pilsner.” ”Jaha, men då ska jag få be att beställa in ett par fina grappa.” ”Men va’ fan…” Ett blekt försök till motstånd. ”Jodå! Här ska pratas, ätas och rökas, och då behövs det solistolja!” Han slängde med manen igen, och spände blicken i Annika, som servitrisen av allt att döma hette. ”Då så, Annika! Vi tar din rekommendation och lägger till grappa…och när du ändå är igång så kan du ta med två öl till ut. Vi skojar inte med ölen idag förstår du!”
”Tack så mycket då!” Hon fnissade och försvann iväg. Jag väntade till dess att servitrisen kommit utom hörhåll. ”Du verkar nästan manisk. Hur kommer det sig att du envisas med att försöka sexa upp kvinnor när du ändå inte vill ha dem? Alla dessa gester och forcerade formuleringar. Va?” Göran såg djupt förorättad ut. ”Nå, så varsågod, min dyre Leporello, älga efter henne och sjung din jävla katalogaria då. Eller så kan du ägna följande faktum en empatisk tanke; jag är bög med kvinnotycke. Det är en förbannelse. Jag drar ett tungt lass för manligheten. Jag värmer upp dem, återger dem tron på mannen; därefter lämnar jag av och går ensam hem i natten. Ty min stora framgång med kvinnor, Adrian, kontrasterar bjärt mot mina homoerotiska misslyckanden. Om jag nu inte kan få de män jag vill ha, så kan jag väl åtminstone få känna den till intet förpliktigande segerns sötma, den obefläckade belägringens celesta ”victoire”?” Han slängande med manen antog nu majestätiska nivåer. ” Kan vi ta och tagga ned retoriken nu, Göran?” Jag försökte så strängt som möjligt att spänna blicken i honom, samtidigt som jag räckte över mitt cigarettpaket. Han gjorde ännu en teatral gest och lät sina lockar fladdra i det att han knyckte spotskt på nacken. ”OK. För den här gången då.” Han tittade på mig, tände sig en cigarett och log så spjuveraktigt han kunde och sa: ”Känner du förresten igen någon här ikväll? Jag trodde att vi åtminstone skulle få träffa vår jovialiske värdshusvärd, men icke!” Jag såg mig hastigt omkring. ”Nej, jag tycker nog det verkar som om vi får sitta ifred. Bara vagt bekanta ansikten. Vilken egendomlig känsla det är att vara nästan inkognito på Råger Mår.” Göran plötsligt allvarlig. ”Tja, jag hade väl ändå bespetsat mig på att få svar på några frågor av dig. Vi behöver ju bara varandra i det läget.Vad är det, 5-6 år sedan du var i sta’n?” Jag tänkte hårt (var det före eller efter?..). ”Jo men,” sa jag ”var det inte då när jag gjorde min orkesterdebut? Du vet affischen med mig hållande en Beethovenbyst som om jag förberedde ett nacksving, Nilsson v/s Beethoven, en typisk länsmusikrubrik?” Annika kom i den stunden tillbaka med nya öl och två små glas med genomskinligt innehåll på sin bricka.
Bordet började bli trångt, eftersom vi knappt hunnit börja på de första ölen. Inför mina ögon förvandlade sig Göran åter till sin version av Don Giovanni: ”Annika, darling, som du ser är vi långsamma. Det är inte kvaliteten på drycken som det är fel på. Vi är samlare förstår du. Vad ackompanjerar en öl bättre än ytterligare en? Och känslan av köptrygghet då man skådar denna mängd är oslagbar. Men att dricka! Ty samtidigt som man lockas, tvekar man att bryta denna perfekta harmoni…som fullbordas av din skönhet, O Annika.” Han plockade fram ännu en cigarett, och passade på att bjuda mig – med en storstilad gest- ur mitt eget paket. Annika tittade först på Göran, sedan på mig. Sedan brast hon ut i ett gapflabb. ”Ni är ju inte riktigt kloka! Undrar om ni verkligen ska ha nå’t överhuvudtaget.” Med en lång, leende blick på Göran återvände hon in genom köksdörren. När dörren åkt igen bakom henne, ryckte Göran på axlarna och återtog konversationen. ”Var var vi? Beethoven sa du… Jo! Så var det. -96 va?” Jag släppte ifrån mig ett glädjelöst skratt. ”Visst… vi kan släppa ditt utspel med servitrisen – du får ju veva runt i världen som du vill.” Jag harklade mig insinuant. ”Berättade jag nå’nsin om vad som hände med Beethovenbysten?” Göran sneglade tacksamt på mig och skakade på huvudet. Jag fortsatte: ”Producenten- du vet den där slemmiga Toyotaförsäljartypen från Västergötland- hade bett mig hämta en Beethovenbyst på Dramatens förråd, för det fanns tydligen ingen i rätt storlek att få tag på här i sta’n. Och eftersom jag ändå skulle ned för fotografering och repetitioner, så kunde jag väl hämta grejen. Jag hade aningslöst accepterat. Jag kommer så till Dramaten och blir visad in till ett rum med ett stort antal stabila lagerhyllor på rad. Där står mycket riktigt Ludwig van B. Men mycket större än jag hade tänkt. Det var verkligen en titans huvud och armlösa överkropp jag skulle få med mig. Jag baxar ned eländet från hyllan och inser att det inte bara är en stor byst…den är fruktansvärt tung också. På den tiden levde jag ju ur hand i mun, och det enda jag ägde var ett tunnelbanekort och en tågbiljett hit. Utan pengar till taxi får jag alltså med mycken möda baxa bysten till tunnelbanestationen vid Stureplan. När jag satt mig ned vagnen, redan dyngsur av svett, placerar jag Ludwig bredvid mig på sätet. Folk omkring mig ler. Mannen mitt emot mig kan till slut inte hålla sig utan brister ut i ett asgarv, och kvider mellan paroxysmerna att ”ni är ju så jävla lika”. Jag inser då att mitt hår i det här läget är precis lika ostyrigt som mästarens, och minspelet antagligen fruset till samma butterstränga uppsyn som bystens. Och placerad så här bredvid mig ser han mycket riktigt ut som min gravt handikappade och lite gråe bror.” Göran frustade till rakt ned i askfatet vilket orsakade ett nedfall av aska över den redan ganska solkiga linneduken. Vi skålade och tog en klunk innan jag fortsatte: ”När jag så till slut har baxat bysten och min packning upp på X2000, inser jag ju nästa problem. Eftersom Ludwig är både stor och ostadig, måste jag hålla honom under uppsikt. Producenten hade med största sannolikhet inte försäkrat denna transport. Alltså måste jag placera honom i sätet bredvid eller ha honom i knäet i fyra timmar. Det fick bli det senare, eftersom tåget var överfullt. När jag se’n kliver av tåget i vårt Alma Mater, är det med domnade ben och darrande steg som jag närmar mig taxistationen. Aldrig i helvete att jag åker kommunalt den sista biten, tänkte jag, det får länsmusiken pröjsa. Då jag närmar mig den iranske taxichaufför som står i tur, spärrar han upp ögonen i fasa och skriker vad som låter som: ”VART SKA DO MED DEN HOVE?!!”
”Ja du, Adrian, du ser… man ska inte utmana traditionen, då biter den tillbaka…Vad spelade de av Beethoven då’rå? Vad jag minns var jag frilans under den perioden, jag spelade aldrig din låt heller.” ”Nian. Mitt VERK” -jag hade svårt att vänja mig vid Görans profaniserande av verkbegreppet- var ”The shield of Achilles” och var tänkt som en modern pendang till symfonin; eller snarare som en fråga om vad som hände med broderskapet egentligen… ”Alle Menschen werden Brüder”och alla de värden som världskrig och girighet – eller kanske bara den mänskliga naturen- satt stopp för. ” Nu närmade en manlig servitör sig vårt bord. Han bar på vår mat, och mulnade betänkligt då han såg bordet fullt av glas, och linneduken täckt av aska… Vi flyttade skamset på de två första glasen som nu var tomma. Göran gjorde ett försök att med sin servett snygga upp bordets utseende. Det enda han lyckades åstadkomma vara att gnugga in askan ordenligt i duken. Ordlöst placerade servitören ut vår mat framför oss, och vände – utan så mycket som en nick åt oss – sig mot ett annat sällskap för att ta upp en beställning. Ett svagt elmotorsurrande hördes från fönstren, som sakta började hissas upp för att släppa in luft i den nu rökfyllda och kvava lokalen. Utanför var det vindstilla. Eftersom Råger var den enda krogen i staden som inte envisades med att köra ut popmusik på fruktansvärd och inkommunikativ volym, kunde man genom sorlet inifrån ändå höra tickandet från övergångsstället där utanför och en fågel som fortfarande kvittrade i trädet intill restaurangen. Det var ännu ljust. ”Jag minns den där affischen” sa Göran medan han plockade upp sina bestick. ” Vi var många av dina gamla kompisar som log åt den… vad jag minns hade du inte ens lagt ut snusen innan de tog bilden.” Jag gestikulerade uppgivet, tog en klunk öl och följde sedan Görans exempel och började äta. Vi åt under tystnad, och jag konstaterade för mig själv att kocken nog var densamme som förr. Som vanligt drog nämligen kryddningen åt det experimentella hållet. Pepparbiff -ja. Men med alldeles fantastiskt mycket peppar, aningen för mycket salt och dessutom en bitter eftersmak av överdrivna mängder oregano i såsen. Det skvallrade om fina och starka men missriktade ambitioner i köket. Utanför bröts den relativa friden av en skock människor som bullrande och skrattande banade sig fram till Rågers dörr. Både jag och Göran ryckte till då vi såg ett alltför bekant ansikte i hopen. Det var den västgötske producenten från länsmusiken. Som på ett tecken började vi ihärdigt stirra ned i våra tallrikar, i ett fruktlöst försök att göra oss osynliga på i den lilla restaurangen; producenten från Götene, Sture L:son, hade redan sett oss. Lätt berusad vinglade han fram till vårt bord, utrustad med sitt allra mest bländande kulturleende. ”Min favorittonsättare!” utropade han högt när han fortfarande var tre meter från bordet. ”Adrian, det var jävvlamänte igår, du, va! Läste i tidningen om Vulvan, va. Det ä nå’t fornnordiskt, va? Några andra proschäkter på gång, va?” Sin vana trogen laddade han ur sig ett helt frågebatteri; mer sällan verkade han vara intresserad av svaren. Hans blick började genast fladdra nervöst då jag pratade. ”Och hej till dig också, Sture. Ja, det var ett tag se’n. Jag…” Stures tålamod var redan slut, så han bröt av: ”De’ ä föjävvla woligt dätta…ja’ har ju sju styckna jazzmusiker från Ungern me’mäjj. Du vet, di spelar fanimäjj präcis söm Esbjörn Svenssons band.” Jag anlade en torr approach: ”Esbjörn Svensson? Har inte han en trio?” Sture flabbade. ”Ja män dätta blir ju då mer än dubbält mä go musik. Merveärde för pängarna! Jag ska presäntera däj för dom. Du kanske kan skriva lite för dom? 2-3 minuter? Va? Eller…Dö, vicken jävvla idé ja feck! Vi hyr in La Camilla, vettu, snygg uttahällvettö, åsså skriver du en liten jazzopera mä lite ungersk zigenarmusik a la Carmen, va. Fan dä sulle dra folk, vettu” Mina axlar sjönk ihop.
”Men kan ”La Camilla” sjunga?”
”Jomän va fan, Adrian! Har inte dän blekaste! Tänk påssitivt, cross-over, underhållning och äfftertankö på en gång. Jag kan säkert få mä regionen på dätta. Vad säger du? Tagöt?”
”Jag får nog fundera lite på det först, du. Du känner väl förresten Göran? Flöjtist i symfonikerna?”
”Du var la mä i utbudet häromåröt?” Göran fäste en stadig blick på Sture.
”Jo, det stämmer. Ett franskt program. Ni hade hyrt in en clown också. Det sålde visst inte så turnén blev aldrig av.”
”Nä, dä svårt mä dänna musiken. Tänke får fölk nog av i varda’n.” Han vinkade till sina ungerska vänner, som hade blivit stående i garderoben. ”Kom her jo pipöl!” ryade Sture samtidigt som han började flytta bord och stolar för att alla skulle få plats. Göran och jag utväxlade en djupt bekymrad blick. Servitrisen Annika kom förbi och hjälpte till att placera bord och stolar så att de inte stod i vägen för serveringspassagen. ”Ska ni ha nå’t mer grabbar?” frågade hon glatt. ”De kan du ge dig på” svarade Göran.” Två pilsner och två grappa till. Det här ser ut att bli en svår afton” det sista sa han med en bister blick på Sture L:son som glatt gjorde tummen upp åt vårt håll, medan ungrarna bänkade sig. Bredvid mig hamnade en storväxt ungrare -med mycket röd näsa- vid namn György. Han hade precis hunnit presentera sig då Sture L:son knackade honom lätt på huvudet och gestikulerade fram att han ville sätta sig emellan oss. Det blev trångt, och nu hade denne solariebrune och finkeldoftande västgöte mig i ett fast grepp. När han fått in sin sprit höjde han glaset och skrek något som lät som ”Äggäschäggädrö” varpå han vände sig till mig och sa: ”Dä bätyder skål på ungärska, du, va!” Mittemot satt Göran och tycktes redan vara inbegripen i ett synnerligen intressant samtal på engelska. Efter att ha deltagit i ett flertal turnéproduktioner under Sture L:sons ledning, visste jag vad som väntade. Han skulle snabbt bli ordentligt packad, därefter erbjuda mig fler jobb – som aldrig skulle bli av- sedan skulle han börja berätta intima detaljer om alla kvinnor han mött under sitt liv som producent och turnéledare.Jag kände mig plötsligt mycket trött. Utsikterna att prata minnen med Göran hade avsevärt försämrats. Göran såg dessutom ut att trivas riktigt bra med sin nyfunne ungerske vän. ”Ble du sketiböx av mitt föschlag om La Camilla? Jag har tusen annra idéer vettu, va! Å du, fan, La Camilla, dä påminner mäjj om en jävvla puma ja träffa efter en konsert när ja jobba i Norrland. Hon hette Sigrid och klöste mäj på wyggen så jag knappt tordes åka hem te frugan. Eller du fan -har jag berättat om Marie i Linköping? Eller systrarna Larsson i Mariestad? Nu ska du få höra…”
~