Fredrik Österling

I fredags hade jag release för den nya CD:n. Det blev en underbar eftermiddag – inte bara för att jag fick vara i zonen och prata utan att bli avbruten… Nä, det värmde oerhört att så många kom, att Dan Laurin och Anna Paradiso Laurin kom och spelade vårt ”work in progress”, att farsans trio rev av sina låtar med skön triolfeeling. Och förstås Per Markus – min egen Ingmar Bergman – som styrde upp en snygg powerpoint, så jag till och med kunde framstå som förberedd till tänderna…Och så fick jag jättemycket beröm för plattan av högt respekterade kollegor…Man borde ha release en gång i veckan, så kunde man i övrigt vara autonom med bekräftelse…Och på bilden är min dotter, som hjälpte till att sälja skivor i fredags, och som fyller 16 i dag! Jisses…

Boken Den Musiska Fronten skrev jag åren innan jag blev anställd på kulturdepartementet. När jag så blev det, kändes det som om texten behövde vila…Länge. När jag 2006 var färdig med mitt utredningsarbete, tyckte jag att det var kul att ge ut den. Illa korrläst kom boken ut. Historien kretsar fritt runt musik, kärlek och kulturpolitik. En riktig kioskvältare, om ni frågar mig, med karaktärer och företeelser hämtade direkt ur det svenska musiklivet anno 2001. Här ett avsnitt ur första kapitlet, när en mystisk kvinna håller en violinsoaré på ett symposium kallat “Konstmusikens betydelse för musiklivet”. En violinsoaré som snart urartar:

“Över deltagarna i symposiet sänkte sig en hypnotisk dimma av tidigare ohörd musik. Det var som om den kollektiva tidsuppfattningen gradvis löstes upp tillsammans med medvetenheten om var alla befann sig. Allt tycktes brytas ned. Musiken klingade på en gång mänskligt och omänskligt. Musiken kom alltför nära men förblev samtidigt onåbar. Publiken var nu långtifrån de loja middagsgäster de en gång varit. En äldre tonsättare började snyfta högljutt. En kulturekonom kräktes i servetten. Kulturministern var vit i ansiktet, och Akademiens preses satt leende, som i trans, med armarna sträckta mot himlen. En kvinna med hennafärgat hår svimmade och gled sakta av stolen ned på golvet.”

Jesper Lindgren tog den här fina bilden. Jesper är en sällsynt kombination av rock’n’roll, skånsk rättframhet och subtil skärpa. Vi hade skitroligt när vi diskuterade fram bildsviten kring den fiktive tonsättare som bär vissa likheter med mig…Texterna, som ni snart kan läsa i skivkonvolutet då ni köper skivan, är skrivna av Magnus “Lacan” Lindman och skapar ett diaboliskt ramverk för bilderna. På många (de flesta) av bilderna figurerar också en vacker kvinna i rött– hon heter Åsa Rosén! Utom just på denna bild, för här stökar systern, Anna Rosén Österling…