Rädda musiklivet (del 1)!


Här kommer en liten berättelse. Den handlar om Musikaliska. Ni vet, Stockholms första konserthus beläget på Nybrokajen 11. Som alla berättelser kommer den att kämpa mellan viljan att bli berättad och minnets generellt utmanade situation i världen. Och förstås kommer berättelsen att å ena sidan slåss mot min egen vilja att upprätthålla en sorts stringens och rationell bana i min egen berättelse. Och å den andra sidan får berättelsen (oavsett form) en pigg motståndare i  musiklivets egen kapacitet att hemfalla åt grundlösa konspirationsteorier, en favoritsport som föredras till och med framför att faktiskt göra något aktivt till musiklivets fromma. Men som ingress till historien, och med tanke på det relativa underhållningsvärde den (kommer det visa sig) bidrar med, fogar jag ändå in följande aktuella citat från Kungliga Musikaliska Akademiens preses: 

– Vi tycker att staten här missar en unik möjlighet att inrätta ett ”musikens hus”, tillgängligt för alla genrer och generationer, menar Susanne Rydén. Vi har blivit kontaktade av många representanter för musiklivet som söker såväl konsertlokaler som kontorsmöjligheter och där lokalerna på Nybrokajen skulle vara den perfekta lösningen för det stora behov som så uppenbart finns. Vi är dessutom naturligtvis mycket bekymrade över att akademiens egna lokaler på Blasieholmstorg också ingår i försäljningen. Det är inte för sent för regeringen att göra om och göra bättre!

Med lite andra ord, men definitivt med samma huvudsakliga innehåll, påbörjade jag för nu tio år sedan arbetet för att ta över Nybrokajen 11, som var det varumärke huset då löd under. Då i rollen som chef för Stockholms Läns Blåsarsymfoniker och Länsmusiken i Stockholm. Det som var incitamentet var inget mindre än ett paradigmskifte i svenskt kulturliv. Det hade aviserats att Stiftelsens Svenska Rikskonserter skulle läggas ned. Formellt handlade det inte om en nedläggning, utan om ett strypande av statliga medel. Det betydde att konserthuset vid Nybrokajen snart skulle stå utan verksamhet. Genom Rikskonserters försvinnande försvann också en försvarlig mängd internationella produktioner över en bredd av genrer från det svenska utbudet. Men sett till antalet konserter förlorade Stockholms län mest.

Rikskonserter opererade efter en sorts tårbitsmodell. Varje genre skulle få en bit av den statliga kakan. Också varje intresseorganisation värd namnet skulle få del av den stugvärme en rikstäckande konsertorganisation kunde erbjuda. Huset vid Nybroviken huserade vid denna tid även rent fysiskt en mängd aktörer på musikområdet, som alla fick del av en kraftfull hyresrabatt. Allra mest rabatt fick Kungliga Musikaliska Akademien, som gratis kunde nyttja stora salen och andra delar av huset enligt överenskommelse. Situationen för Rikskonserter hade gradvis blivit ohållbar. Mycket därför att de flesta som fick en av kakan var missnöjda med storleken på tårtbiten. Strategin att försöka på korporativt vis balansera och förankra sig in i hjärtat på svenskt musikliv hade misslyckats. Alla var ungefär lika missnöjda, istället för lagom nöjda. Snart sagt alla i musiklivet medverkade därför under en långsam process till att bygga bilden av Rikskonserter som ett fullständigt misslyckande. Och Nybrokajen 11 ansågs sakna, trots de relativa finansiella muskler Rikskonserter representerade, konstnärlig styrfart och tydlighet. 

Kommen så här långt i skrivandet inser jag att den här texten egentligen inte alls handlar om Musikaliska. Den handlar om musiklivet självt och vår kapacitet eller kanske snarare oförmåga att hjälpas åt att få saker att utvecklas och (med en otidsenlig bild) ”flyga”. Jag ser i dag en repris av slagorden från för tio år sedan. En ny Facebookgrupp för att rädda huset, som i dagsläget inte är utsatt för ett reellt hot, bara ett teoretiskt. Vi slåss åter för lokalen. Återigen figurerar bland stödpersoner och chefer en tro på att staten ska kunna agera Deus ex Machina, trots att alla kulturpolitiska spår ger vid handen att den tiden är över sedan länge. När det i själva verket är innehållet och viljan att utveckla och driva fram innehåll och finansieringen av desamma som borde vara föremålet för en Fb-grupp.

Susanne Rydén var inte preses den gången jag ”provspelade” inför Kungliga Musikaliska Akademiens inte särskilt uppmuntrande styrelse i ett försök att få dem med på att stödja Blåsarsymfonikernas övertagande av det som vi senare döpte till Musikaliska. Då var man mest intresserad att fortsatt få hyresfrihet för nyttjandet av stora salen. Samt av någon som kunde förvara och ”underhålla” talarstolen mellan högtidssammankomsterna. Säkert fanns tungt vägande skäl för en sådan position. Man var öppen med att man helst såge en annan lösning än Blåsarsymfonikerna. Man ville ha en organisation med ”mer muskler”. Någon som rent ut sagt kunde bjuda KMA på hyran. Därmed fick heller inte Blåsarsymfonikerna någon draghjälp i arbetet från detta håll. Samtidigt ville Kungliga Musikhögskolan ta över lokalerna. Dåvarande chefen såg i Nybrokajen en möjlighet att husera primärt orgelstudenter under de år som den nya musikhögskolan skulle byggas. Jag försökte få till ett samarbete. Varför inte en härlig blandning av proffs och studenter – en öppen verksamhet sida vid sida med en utbildning. Svaret från KMH var kanske typiskt för de då så vanligt förekommande positionsrelaterade neuroserna i det myndighetstäta Stockholm: ”Vi kan prata samarbete när vi har kontraktet. Men det är osannolikt att vi kommer finna det angeläget.” Trögheten var stor. Det var tydligt att många gärna hellre försvarade en position från vilken det fortsatt skulle vara möjligt att välja att både förkasta utvecklingsförslag och beklaga frånvaron av utveckling.  Samtidigt.

Stödet hittade jag istället hos Fastighetsverkets mellanchefer. Och hos det fria musiklivet. Mer om det senare.

Min egen grundskiss pekar på att den energi som i dag åter riktas mot att slå vakt om ett hus, hellre och bättre skulle ägnas åt att ge energi åt Stockholms fria professionella musikliv – en konstnärlig skattkista som hela landet och världen i dag öser ur. Och hur skulle det se ut om man gemensamt försökte ge de nuvarande hyresgästerna den kraft de behövde i sina processer för att kunna skapa utveckling?

Betyder det att jag inte älskar Musikaliska? 

Nä. Tvärtom. Jag vill gärna bevara allt som är vackert. Men givet premisserna för huset är jag väsentligt mindre bekymrad över dess framtid än över hur musiklivet i staden i dag finansieras. 

Och man kan konstatera att om man önskar att Musikaliska ska förbli ett levande musikhus så kommer svaret inte vara en statlig intervention. Med mindre än att förutsättningarna för det svenska kulturpolitiska systemet ändras så är det inte där vi kan vänta oss handling.  Snarare ligger svaret i den kanske mindre upphetsande dynamiken mellan stat och region. Och det fria musiklivets kapacitet att tala med om inte en röst, så i alla fall i en begriplig kontrapunkt. Och här finns många möjligheter att ta spjärn emot hur systemet faktiskt är tänkt att fungera. 

Det saknas bara lite … arbete.

Jag återkommer i frågan.

Lämna en kommentar